“Faustbrev. Tankar om en klassiker” av Tomas Forser

Under våren 2017 ägnade jag en hel del tid åt att se, fundera över och skriva om Frank Castorfs uppsättning av Goethes “Faust” på Volksbühne-am-Rosa-Luxemburg-Platz, en teater som nu i ny regi heter Volksbühne-Berlin. “Faust” blev utsedd till årets teaterföreställning i Tyskland och den kommer att spelas under Theatertreffen i Berlin i maj, dit de tyskspråkiga ländernas tio viktigaste uppsättningar under året nominerats.
Därför är det med stort intresse jag läser Tomas Forsers “Faustbrev. Tankar om en klassiker” som kom ut nyligen på Bokförlaget Korpen.
Boken är på ett plan en sammanställning av tio brev Forser skrev till Peter Oskarsons ensemble som spelade Faust i Gasklockorna i Gävle för ett par år sedan. Forser var då en av tre dramaturger, och vad jag kan förstå, den som hade ansvaret för att göra research och en teaterhistorisk exposé för att sätta in ensemblen i dramats historiska och litterära kontext – det som en dramaturg alltid gör.
Det kan lika gärna sägas direkt – det är synnerligen intressant läsning.
De tio breven börjar som sig bör i det större sammanhanget och presenterar de viktiga Faust-versionerna genom tiderna, med en av utgångspunkterna i nu Folkteatern-aktuella “Doktor Faustus” som är nyskriven, men delvis bygger på Christopher Marlowe och Faust-traditionen. Det fortsätter sedan fram till Goethes olika försök med “Urfaust” på 1770-talet, “Faust Ein Fragment” 1790, “Faust I” 1808 och slutligen “Faust II” 1832, en text som han arbetade med under sista halvan av sitt liv och sedan förseglade, sannolikt med avsikten att den inte skulle publiceras. Vilket gjordes ändå av en släkting, efter Goethes död.
Efter hand smalnas innehållet av – det är analyser av en av Goethes samtida, Johan Peter Eckermann, som skrev ned sina ingående intervjuer med Goethe, moderna tolkningar Klaus Michael Grübers uppsättning 1982, Christoph Marthalers 1992 och Peter Steins monumentala 22-timmars uppsättning på Expo Hannover år 2000.
Idag grämer det mig allra mest att jag missade Oskarssons uppsättning i Gävle. Steins finns tydligen att tillgå på DVD, de andra kan jag leva utan. Forsers försök att förklara Marthalers dekonstruktion av pjäsen når aldrig utanför Wikipedia-förenklingen av att dekonstruktion är att “plocka isär för att sedan sätta ihop på nytt”. Å andra sidan verkar den vara förhärskande i svensk teaterkritik och jag ger upp min ambition att offentligt diskutera saken vidare.
I de sista breven diskuterar Forser engagerat och oväntat ödmjukt själva Faust-figuren och tycker att det i ärlighetens namn är ett lite oklart slut, när Faust förlorar vadet med Mefisto när han ber att få stanna tiden för att ögonblicket är så skönt. Själva uppgörelsen var ju att han då skulle ge sin själ till djävulen?
För egen del tänker jag att det underliggande motivet här är kristendomens kärleksbudskap, omständigheten att den som dör i en uppriktig känsla av kärlek och tro på Gud ska räddas och ha ett evigt liv i paradiset.
Liknande tankar verkar för övrigt Hilding Andersson, författare till boken “Goethes Faust” från 1924 och son till den förste “Faust”-översättaren Johan Andersson som översatte texten 1853. Andersson skrev, citerar Forser, “Man skulle kunna säga att detta nästan låter som om det vore taget ur katekesen”. Och det ligger onekligen något i det. Goethe var protestantiskt uppfostrad och om än inte troende så väl bevandrad i Bibeln. Att sätta fram djävulen på scenen tyder ju också på ett visst religiöst intresse.
Sammantaget måste jag säga att det var bra att sammanställa dessa Faustbrev från arbetet med “Faust” i Gävle.
Det visar, om inte annat, vad som är en klassiker och varför. Dess samtida relevans.
Men Forser är inte Forser om han inte lyckas slänga in lite sedvanligt gnäll på Göteborgs Stadsteater i efterordet, något jag dock inte tänker kommentera här vidare.
Betydligt intressantare är att läsa de problemformuleringar som hans Faust-läsningar lett till, när det gäller Fausts relevans som utgångspunkt för det fria tänkandet, men som också adresserar en lång rad frågor som allt mer hetsigt diskuteras i samhälls- och kulturdebatten i Sverige Anno Domino 2018.
Intressant är också den retorik med vilken frågorna formuleras. Det är en stil som jag snarast förknippar med Frankfurt-skolans kritiska teori och som är välgörande perspektivrik i sammanhanget. Det rör sig om demokratifrågor, människovärdet och livets värde, vad är samhället, frihet, religion och slutligen vad är en klassiker. På några få frågor lyckas Forser här konkretisera en ofantlig debatt.
Tänker fortfarande på det.

Facebooktwitter

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *