För ganska länge sedan nu, kanske tjugo år sedan eller mer, läste jag en text av Stig Larsson. Jag har även glömt var jag läste den, men jag minns att jag tyckte att den var överdriven, nästan smått arrogant.
Han skrev, och refererade till några stora författare, att han fått ut mycket av läsningarna för att det fanns flera bra meningar i böckerna. Jag tänkte att det väl är betydligt mer, helheten, berättelsen, stilen, intrigen, ja väldigt mycket mer än enskilda meningar som utgör storheten i ett litterärt verk. Och det håller jag egentligen fast vid fortfarande.
Men på senare år har jag under läsningar börjat uppleva andra saker som man möjligen skulle kunna likna vid Larssons påstående. Det betyder inte att allt det där med helheten inte skulle vara viktigt. Det betyder egentligen bara att enskilda meningar, eller textställen, kan vara så starkt laddade och så fullkomligt genialiska att den specifika upplevelsen överglänser allt annat och att jag vill stanna där, för att den är fullkomlig, vill inte riskera att läsa något efter det som drar ner helhetsintrycket. Å andra sidan riskerar jag ju då att missa andra viktiga ställen i texten.
Precis där har jag nu hamnat med skådespelerskan Evin Ahmads bok “En dag ska jag bygga ett slott av pengar.”
När den kom ut var den slutsåld när jag försökte få tag i den. Men så i lördags var jag på Folkteatern för att se Birgitta Egerbladhs egensinniga och fina uppsättning “Prat och människor”, där för övrigt även Evin Ahmad spelar några av rollerna. Boken fanns i kassan och jag köpte den förstås. Det var bara någon kvart kvar tills dess att föreställningen skulle börja, men jag satte mig i baren och började läsa. Första sidan gjorde att jag stelnade direkt;
“Fanns en snubbe en gång som sa att blåa linjen-folk är dom deppigaste i huvudstaden. Han menade att anledningen till det är att vi hela tiden åker i mörkret.
Alltså den enda sol och det enda ljus vi får är mellan en station.
Kista -Hallonbergen.
Annars åker vi från slutstation till slutstation i en mörk tunnel.
Året om.”
Därefter kom en kort sårig skildring av en begravning av någon älskad person. Då rann tårarna. Det började ringa in. Jag stängde boken och gick in i salongen. Sedan dess har jag inte öppnat den. Jag återkommer hela tiden till den där första sidan. Som säger så mycket om livet för så många. Jag får själv ibland klaustrofobiska känslor på tuben i Stockholm eller på andra platser. Särskilt när den är överfull, man står hopträngd med för varma kläder och tåget stannar inne i en tunnel, om än bara någon minut.
Men Ahmads öppning handlar förstås inte om det, utan om det segregerade Sveriges konkreta uttryck. Bilden säger så mycket mer också om gemenskap, utanförskap, stigmatisering, smärta, men också hopp. Mellan Kista och Hallonbergen kan man också få se solen. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag ska läsa vidare. Jag vill dröja kvar i den där bilden, på blåa linjen, och fundera över det ett tag till. Och jag tänker att Stig Larsson kanske hade rätt ändå- Det finns meningar, eller textställen, som är så betydelsefulla att de överskrider sin egen kontext. Om det är så för mig när det gäller Evin Ahmads bok “Jag ska bygga ett berg av pengar” vet jag inte.
Ännu.
UPPDATERING 9 april.
Nu har jag läst hela boken och kan konstatera att den håller vad den lovar redan på första sidan.
När litteratur är som bäst öppnar den nya världar. “En dag ska jag bygga ett slott av pengar” öppnar inte bara utan leder även läsaren in i den. Långt in, på kort tid.