Festival for International New Drama på Schaubühne i Berlin pågår ytterligare någon dryg vecka. Själv lyckades jag ta mig ner till Berlin i helgen och hann se några föreställningar. Denna vecka bygger man upp “Ibsens Huis” i regi av Simon Stone, en sorts sammanfattning av några av Ibsens viktigaste teman kring familjer och deras inbördes relationer.
Just nu spelas hos oss på Göteborgs Stadsteater Yana Ross uppsättning av “Ett dockhem”, som förstås på många sätt också utspelar sig inom husets fyra väggar, innan Nora till sist lämnar huset och går sin egen väg.
Huset verkar vara en trendig konstruktion för samtida teater för närvarande. Simon Stones “Three Sisters” (Tjechov) som jag såg på Odèon i Paris i höstas rörde sig också kring, och i, ett hus på den ryska landsbygden.
I en sådan miljö, närmare bestämt en datja utanför Moskva utspelar sig också Milo Raus uppsättning “Lenin”, om Lenins sista tid när han slagrörd och allt svagare framlevde sina sista dagar under den första halva av tjugotalet. När jag nu såg den igen, första gången var premiären den 19/10, är det uppenbart att ensemblen spelat ihop sig ordentligt och blivit stärkt av det stora publikintresset – Schaubühnes VD Tobias Veit berättade att den varit slutsåld vid varje tillfälle, utom ett par kvällar strax efter premiären. Det var med stort intresse jag nu såg den igen och blev än en gång måste jag säga , hänförd av huvudrollsinnehavaren Ursina Landis spel. Lardi spelade även oförglömligt i “Compassion – The History of the Machine-Gun” på Backa Teater under hösten 2016.
Men kvällen innan “Lenin” såg jag Ntando Celes “Black Off”, som är en laddad uppgörelse med vithetsnormen, där den kritvita Bianca White med rötter i Rhodesia stöter på Vera Black, som driver en postkolonial normkritik utifrån Frantz Fanons teorier om frigörelse från white supremacy. Det är punkigt och kraftfullt, med ord och musik under två explosiva timmar.
Ett annat postkolonialt tema sätter Caroline Guiela Nguyen från Odéon Theatre de L´Europe i Paris, fram i “Saigon”
som har vissa drömspelsliknande inslag i en berättelse om Frankrikes tillbakadragande från Indokina 1956 och om några av de vietnameser som lämnade Saigon och flydde till Frankrike när Frankrike gav upp sitt engagemang i Vietnam. Det skulle dröja ända till 1996 innan flyktingarna fick inresetillstånd i sitt gamla hemland. Scenen är en restaurang, likaså med namnet Saigon, som fanns i det gamla hemlandet och nu i Paris. På denna spelplats öppnas minnet och de olika människorna historia blir dramats centrala tema. Gestaltningen av deras tankar och inbördes relationer är synnerligen finstämd och skickligt genomförd. Det finns en särskild kvalitet i exilens sorg och hopp, som var och en som varit med om några tragiska inbördeskrig och maktförskjutningar under sin livstid omedelbart känner igen och tar till sig. Om jag förstått saken rätt spelas “Saigon” i Stockholm efter sommaren. En chans att se den där.
Tysklands koloniala historia tar man sig just nu an på Berliner Ensemble, som helt uppenbart genomgår en ganska stor förändring med den nya teaterchefen Oliver Reese, som nyligen kommit dit från Schauspielhaus Frankfurt. På tyskt maner har han också tagit med sig en stor grupp skådespelare, och flera av dem spelar just nu Dieudonné Niangounas “Phantom” på teaterns Lilla Scen (Kleines Haus). Thomas, (spelad av Wolfgang Michael) en oigenkännlig person som tydligen varit vän till familjen, söker upp dem i deras hus någonstans i Tyskland (ännu ett hus i centrum) och konfronterar dem med decenniers koloniala förtryck i Namibia och Kamerun. Det blir en lång väg för Thomas att erövra Marthas, familjens överhuvud, hjärta, men det verkar till slut som om det lyckas. Det är rappt och vasst spelat i två timmar och det slår mig hur alla fyra föreställningarna jag såg denna helg på olika sätt relaterade till postkoloniala tider och även utkrävde ansvar för europeiskt herravälde under några sekler i historien. “Just leave us alone”, som Vera Black sade i “Black Off”. I Tyskland kan man spela vad som helst utan att bli kritiserad för PK-ambitioner.
FIND-festivalen på Schaubühne är en mycket fin festival, med angelägen teater och skön atmosfär i huset. Om någon månad är det dags för Theatertreffen, med Frank Castorfs “Faust” som ett av de största dragplåstren. Castorfs efterträdare konstvetaren Chris Dercon blev i vecka uppsagd av den berlinska Senatens kulturpolitiska talesman och krossandet av Tysklands ledande konstnärliga teater Volksbühne-am-Rosa-Luxemburg-Platz framstår som allt mer obegripligt.
Men även Schaubühne har en föreställning med på Theatertreffen, Thomas Ostermeiers uppsättning av Didier Erbons “Rückkehr nach Reims”. Den har jag hittills inte lyckats få se när jag varit i Berlin. Jag lär inte heller kunna åka ner till Theatertreffen i år. Men jag gläder mig verkligen åt Göteborgs Internationella Dans & Teaterfestival i år och Schaubühnes gästspel med Ibsens “Ein Volksfeind”, likaså i regi av Thomas Ostermeier. Den spelas på Göteborgs Stadsteater den 24 och 25 august. Efter en av föreställningarna samtalar även Thomas Ostermeier med filosofen Simon Chrichley. Jag tror jag kan utlova att det blir ett spännande samtal. Och föreställningen är helt lysande, gästspelar även i New York i början av juli. Missa inte den!