Ibland kan teatern med sin repertoar ligga före sin tid och aktualisera frågor som ännu inte landat i samtidsdebatten. Det hände Göteborgs Stadsteater till exempel 2017, när vi satte upp “Jihadisten”, en pjäs om hur det gick till när IS-anhängare försökte värva personer från Göteborg för att bli terrorkrigare i Syrien. Den debatt som enstaka influencers som Hanif Bali och Katerina Janousch på Twitter drog igång byggde på den sedvanliga förvrängningen av fakta. Ingen av dem hade sett föreställningen och de ljög ihop ett narrativ som passade de antidemokratiska trollstrategier de själva kämpade för att lansera.
När TV-serien “Kalifat” dök upp några år senare hade verkligheten kommit ikapp och trots ett betydligt större genomslag i flera avsnitt på Netflix (bland annat med den dåvarande skådespelaren från Stadsteatern Gizem Erdogan i en av huvudrollerna) uppstod ingen som helst debatt kring om det var lämpligt att skildra hur rekryteringen till IS gick till.
Ibland kan teatern hamna mitt i samtiden. Denna gång skulle jag nog vilja säga att det är en slump, men det visar ändå något om hur det kan gå. I vanliga fall ligger man ungefär två år före när man fattar beslut om en produktion och förbereder dess spelperiod. I lördags hade Anne Washburns “Mr Burns” Sverigepremiär på Göteborgs Stadsteater, i regi av Nora Nilsson. Den handlar om världen efter den stora kärnkraftskatastrofen – onekligen en aktuell fråga när ryska trupper har erövrat den gamla härdsmältan i Tjernobyl och tydligen stulit med sig starkt radioaktiva föremål och material från Tjernobyls forskaravdelning. Det kan ju vara bra att påminna sig om att härdsmältan i Tjernobyl fortfarande pågår i reaktorns inre och den betonginneslutning man skapade efter härdsmältan i april 1986 hade nästan vittrat sönder för några år sedan, när man till slut fick ihop runt 100 miljarder för att skapa en ny betongsarkofag. Atomkatastrofen är något som kan komma vilken dag som helt. Ann Washburns pjäs ställer de riktiga frågorna om ett sådant katastrofläge.
På onsdag är det dags för premiär på Roland Schimmelpfennigs “100 sånger”, i regi av Michael Cocke beställde pjäsen en gång i tiden, när han jobbade i Örebro och nu kommer den upp i en ny version på Stadsteaterns Lilla Scen. Även “100 sånger” ligger mitt i apokalypsens flöde och handlar om några människors sista tankar och liv strax innan den stora katastrofen tar form. Sällan har väl den offentliga debatten varit så ödesmättad med farhågor för kemiska stridsvapen och mer eller mindre förtäckta kärnvapenhot av Rysslands degenererade och allt mer världsfrånvända president. För egen del har de här båda föreställningarna gett mig mycket att tänka på och det är en ynnest att få jobba med denna typ av teater.
Den sista föreställningen som ligger mitt i samhällsdebatten är “Tillbaka till Reims” av Didier Eribon i regi av Thomas Ostermeier som spelar på Stora Scen. Den handlar om ett Frankrike som Eribon försöker förstå när en stor del av den arbetarklass han själv kommer ifrån nu vänt sig till högerpopulisterna Front National, vars ledare Marine Le Pen i söndags kom tvåa i första omgången av det franska presidentvalet. Det är svårt att ligga närmare de stora samhällsfrågorna än vi är just nu på Göteborgs Stadsteater och Pontus Stenshälls repertoarläggning har visat sig ge en nästan kuslig kommentar till läget runt om i världen.