Författare: Björn Sandmark

När jag läste äldre engelska på GU för ganska exakt 40 år sedan fascinerades jag av två perioder i den engelska litteraturens historia; dels Shakespeare och renässansen med författare som John Donne och Andrew Marwell, dels Romantiken med dess “forrunner” den oförliknelige Wiliam Blake, första generationens romantiker med William Wordsworth och Samuel Coleridge och andra generationens med John Keats och Percy Shelley.

Ja, ni ser, så sent som för 40 år sedan uppmärksammades i princip bara manliga författare i en fördjupningskurs om äldre engelsk litteratur. Men det har blivit bättre! Mary Wollstonecraft var en betydande författare som rest runt i världen, och nådde även Göteborg och den svenska västkusten på sina resor. Hon har gift med författaren William Goodwin och tillsammans fick de dottern Mary, som rymde från hemmet med sin styvsyster Claire och Percy Shelley. Till slut skrev hon också en roman som vida överskridit alla andra engelska romantikers försäljningssiffror –  Frankenstein or The modern Prometheus som kom ut 1818.

När nu Stadsteatern sätter upp Mary Shelley, skriven och regisserad av Sisela Lindblom och med scenografi och kostymdesign av Kajsa Hilton-Brown slår det mig hur oväntat samtida de unga romantikerna känns när man ser sig omkring i vår värld just nu. Romantikerna var de första som på ett par hundra år smög in orden “jag” och “mig” i sin poesi och öppnade ett inre som dolde både tigrar, spökskepp och extatiska tidsupplevelser av antika, grekiska urnor.

När vi igår åt middag på en restaurang nere på Magasinsgatan (Tavolo, om någon undrar) satt det ganska nära en grupp unga kvinnor. De hade alla moderiktiga frisyrer och kläder och emellan rätterna var de allihop upptagna med att ta selfies, som högst sannolikt lades upp på respektive personers Instagram-konton. Sociala medier är förstås inte den enda företeelse som får mig att tänka på Romantiken. En annan rätt typisk sak är nog även elsparkcyklarnas odödliga användare som obekymrade om trafikregler och säkerhet glider omkring på trottoarer och starkt trafikerade gator eller viljan att resa runt jorden för att ha gjort det,  eller varför inte skriva en roman om sig själv – en företeelse just nu är i centrum för kulturdebatten.

Så i någon mening kanske man kan säga att det romantiska, självförbrännande jaget nu har återvänt i digital form och kanske paret Shelly har mer att säga oss idag än på många år? Tanken slog mig går och den dröjde sig kvar.

Fredag den 22 september kl 19 är det urpremiär för Mary Shelley på Göteborgs Stadsteater!

När. jag var fem-sex år visade min mormor Elin mig hur man mjölkar kor. Dels för hand, hur man klämde spenarna och drog dem neråt så att mjölken sputade ut i spannen, dels med en mjölkningsapparat som de hade i sin lilla ladugård där det fanns fyra kor, en häst som hette Goliat och trettio hönor som mormor nackade själv medan tårarna rann, när morfar hade dött och hon inte längre kunde vara kvar på gården. Det var 1965 tror jag, eller 1966.

Det är länge sedan nu, men bilderna kommer upp i mitt minne när jag läser Sanna Samuelssons debutroman “Mjölkat”, som delvis handlar om barndomen på en större gård, men inte enbart. “Mjölkat” är Samuelssons debut som författare och jag läser den med bara två påtvingade pauser. Jag vill inte sluta läsa den.

Berättelsen utspelar sig på en gård någonstans i Sverige. Ellen kommer tillbaka till den plats där hon växte upp och nyckeln till huset ligger kvar under den sten den alltid låg. De nya ägarna är på semester och hon flyttar helt enkelt in i huset. Grannen Max, en vän på gränsen till käraste, är tillbaka på sin föräldragård i närheten efter många år på kryssningsskepp som seglat runt om i hela världen.

Vad Ellen gör i storstaden hon bor, kanske Stockholm, framgår inte, kanske jobbar hennes älskade Diana på NK i centrala stan, vad vet jag. Det spelar ingen som helst roll. Det är möjligt att det finns självbiografiska inslag i denna roman, men det är inte vad jag läser som dess kärna.

Det som kännetecknar god litteratur är att den kan tolkas på nivåer som författaren möjligen tänkt in eller också inte. Jag vet med andra ord inte om Samuelsson skrivit en fiktiv berättelse som utgår från saknaden av familjen och livet på landet, eller om det i själva verket även är en sorts metaroman om en epok som är på väg att långsamt försvinna i Sverige – jordbrukets tid, en näring som funnits i tusen år på den svenska landsbygden. Båda perspektiven finns med och går ur och in i varandra på ett mycket smidigt sätt.

Kanske är det båda – en process av bearbetning av en försvunnen barndom och brådstörtat omkastad familjesituation när jordbruket inte längre lönade sig för hennes föräldrar och detta får tjäna som en bild av hur det svenska jordbrukssamhället upplöser sig själv inom några få decennier.

Det är åtminstone så jag läser berättelsen och slutkapitlet om hur det gick och vad som hände då ska jag inte avslöja här, läs hellre boken själv.  Men jag vill ändå säga att det var länge sedan jag blev så berörd av en svensk debutants första roman. Debatten om den svenska litteraturens kris blir i det sammanhanget helt enkelt överdriven. Här finns det som behövs; en berättelse, ett personligt anslag och en energi som jag inte ser så ofta.

I fredags hade vi en härlig eftermiddag med två fullsatta presentationer av spelåret 23/24. Som vanligt samverkade Backa Teater, Stora Teatern och Göteborgs Stadsteater och det blev en fin uppstart med många spännande föreställningar under året.

Nu på på fredag (1/9) är Berlinbaserade Schaubühne tillbaka på Stadsteatern med regissören Katie Mitchells uppsättning av Virginia Wolfs “Orlando”. Föreställningen är en samproduktion inom vårt europeiska teaternätverk Prospero och vi är stolta medproducenter av denna vackra och vindlande historia genom de senaste 400 åren. Orlando startar sin resa som en ung man i början av 1600-talet och landar i 2000-talet som kvinna. Huvudrollen spelas av Jenny König, medlem av Schaubühnes ensemble. König har stått tidigare på Stadsteaterns scen, senast 2016 när hon spelade huvudrollen i Katie Mitchells “Forbidden Zone” om 1900-talets såriga historia.

Jag såg både genrepet och premiären i Berlin i september 2019 och det känns som om det var väldigt länge sedan när man tänker på allt som hänt sedan dess. Men nu har man turnerat runt i Europa och föreställningen sitter perfekt, senast fantastiskt mottagande Teatros del Canal i Madrid i april, bara någon vecka innan Stadsteatern gästspelade där med  Ingmar Bergmans “Tystnaden” av Dead Centre.

Att “Orlando” utspelar sig under 400 år passar utmärkt nu eftersom gästspelet är vårt bidrag till Göteborgs 400-årsfirande. Vi får också ett särskilt stöd från Göteborg & Co:s jubileumsfond och från Goethe Institut som också firar – i år att man varit på plats i Sverige i 60 år. Stort tack till båda!

Säger som Bob Dylan: “Don´t You dare to miss it!”