Författare: Björn Sandmark

På Etnografiska museet i Göteborg kallade vi El Calendario 179:an. Det är förstås mer praktiskt att ha specifika namn. Det är lätt att blanda ihop nummer. Men det var då det.

Att försöka tolka en sådan bildsvit är verkligen inte lätt, för att inte säga omöjligt. Din fråga om den skall räknas till Paracaskulturen eller Nascakulturen kan nog bara de som grävde fram den svara på. Ingen tvekar väl om att den legat i en grav på Paracashalvön. Gravarna i Nascakulturen är gjorda på ett helt annat sätt.

Det fanns ett litet museum i närheten av där utgrävningarna gjordes, tyvärr finns inte det kvar längre. Det förstördes vid en tsunami, jag har inte sett några bilder från den händelsen. Där fanns ingen annan bebyggelse – bara den byggnad då jag var där 1999. Det var ett litet museum som visade förhållandena innan själva Paracaskulturen kom till. Själva halvön, längre ut, är en mycket vacker öken. Färgskiftningarna och ljuset, det är kanske så det blir när det är vatten nästan runt om.

Sven-Erik Isacsson, f. d. chefen på Etnografiska museet, hade en idé om att flera länder som hade textilier från kulturen skulle gå samman och göra ett digitalt museum över alla textilier, just på den platsen, för att inte behöva frakta dem om allt skulle lämnas tillbaka. Det var ju tur att det inte blev så – med det var verkligen ingen plats där man tänkte att det skulle kunna bli en tsunami. Området låg inte alls vid vattnet, det var som en liten dal in mellan stora kullar. Hans tanke var fin, jag tycker att den borde vara möjlig att genomföra på något annat sätt och i många olika sammanhang.

Frågan om Kalendern ska räknas till Paracas eller Nasca är inte så lätt. Jag tänker att inga kulturer försvinner eller går upp i en annan så snabbt att man kan tidsbestämma det, särskilt inte när det gäller högt utvecklade hantverk. Kulturövergångar sker överallt och hela tiden, att sätta gränserna kan man bara göra om man har tillräckligt med fakta.

Det fanns en annan historia om 179:an. Det var att Kalendern låg överst på ett stort gravbylte och att alla textilierna i det byltet skulle vara de som kom till Göteborg. Men – någon bekräftelse på det finns troligen inte heller. Det har helt säkert varit så att att Paracas var en erkänd gravplats där högt stående personer begravdes. Det var troligen ingen av dem som begravdes där som bott på Paracashalvön, utan de stora gravbyltena var personer med hög status. Att det skulle kommit personer även från Nasca är inte alls otroligt. Nasca ligger bara en bit bort. Titta gärna på en karta hur halvön ser ut och och var gravarna låg. Jag har inte tagit med sådana fakta i min bok eftersom det var själva textilierna jag ville dokumentera och förklara.

Många av figurerna i Kalendern är svårtydda, andra är klara och tydliga som krabban, grodan och de dansande flickorna. Andra ser ut att vara sammansatta varelser som håller i andra figurer och är lite svårtolkade. De verkar vara figurer som är sammansatta av olika väsen, från olika element. Ett tydligt exempel är valen, som är både räv och fågel. Djuret representerar alltså luft, jord och vatten.

Om man ser på alla textilierna, tror jag att det måste ha varit folk från många olika grupper som kommit med gåvor till begravningarna. Det skulle förklara varför de skiljer sig åt. En berömd “härskare” drog förmodligen mycket folk till just sin begravning. Om det har kommit några från Nasca är det ju inte alls otroligt.

Allt detta är mina lösa tankar. Jag har svårt att tänka mig att sådana stora händelser som en begravning på Paracashalvön skulle kunna ske utan interaktion mellan många olika grupper av människor. Det fanns ju inte så mycket annat att haka upp händelser på i den delen av världen, annat än att vi alla människor, oavsett tid och rum uppvisar likartade beteenden. Det är också vad jag försöker visa i min bok – hur trådens historia och vävnadskulturen faktiskt fanns runt om i världen på liknande sätt, trots att det ligger oceaner emellan. Det är också det som gör det extra spännande att undersöka dessa föremål på djupet, något jag haft förmånen att få göra.

Kerstin Paradis Gustafsson

 

SLUTREPLIK

Stort tack för att Du tagit Dig tid att fördjupa denna diskussion, som gett mig, och förhoppningsvis andra läsare ny kunskap och mycket att fundera över.   Jag besökte Paracashalvön två gånger på våren 2014 och då fanns det där ett mycket litet hus som informerade om kulturen och dess historia., troligen en tillfällig lösning efter att museet förstörts. Men Paracaskulturen fanns representerad på historiska och arkeologiska museer runt om i Lima.

2021 öppnade man en del av det nya, stora kulturhistoriska museet MUNA  (The National Museum of Peru) i södra Lima. Det beräknas bli helt klart 2024. Det kommer att visa över en halv miljon föremål från den pre-columbianska tiden (där Paracas och Nasca ingår) och Incaperioden.

Det var en fantastisk upplevelse att ströva omkring där i Cerro Colorado och vi var på en plats som sannolikt var ganska nära gravplatsen Necropolis de Warykayan, där en stor del av de textilier som fördes till Göteborg kom ifrån.  När vi var ute med båt, utanför Paracashalvön, blev det särskilt klart hur nära Nasca verkligen är. Det som gjort Nasca mest känt är de specifika sandskulpturer som tillverkades och som fortfarande finns kvar. Man lyckades uppfinna någon sorts “klister” som gjorde att sanden inte fallit isär under de här två tusen åren. Jag såg två stora föremål som liknade trearmade ljusstakar, men det var nog inte det som de skulle föreställa.

Så givetvis kan man inte dra några specifika gränser i tiden. Nascakulturen tog över och Paracaskulturen försvann mer eller mindre runt år 0. Ingen vet varför och det är förstås fullt möjligt att personer från Nasca vid någon tidpunkt även använde Necropolis de Warykayan för begravningar. De var kanske inte ens fiender, utan bara möttes i en normal historisk utveckling.

Hur som helst, Paracaskulturen är fascinerande och Din bok bidrar till att fördjupa kunskaperna om den på ett storartat sätt. Vi drar nu ett streck i den här debatten och jag väljer att avsluta med ett citat av Anne Paul, som skrev en fin bok som dokumenterade Göteborgssamlingen på 1970-talet. Citatet sammanfattar upplevelsen att stå på en ökenkulle i Cerro Colorado och se ut över Stilla havet.

Björn Sandmark

 

“Atmospheric conditions on the Paracas peninsula fluctuate throughout the day. Dawn is foggy, cool and calm, while midday is very warm with generally hazy skies. The most climatically active time of the day is the late afternoon, when strong winds blowing from the southwest, send silt and sweeping over the surface of the peninsula with relentless intensity (the word paracas means dust storm in Quechua). This brief turbulence subsides by dusk, and the air becomes cold and still.”

Anne Paul   Paracas Textiles (1979)

 

Läs gärna också Paracastextilierna i Göteborg. Vem äger det globala kulturarvet av Ann-Marie Ljungberg och mig, Bokförlaget Korpen 2019.

Så roligt att du kommer med kommentarer den här fantastiska textilen!            Du tyckte att jag skulle ”sagt” något – eller mycket mer – om  den mest unika textilen i paracaskulturen. Men det är nog också den mest komplexa av alla av dem som fanns  i museets samlingar. (Det finns kanske några som ännu inte är funna – tänk om?)

I Peru har de ju en stor samling, de flesta har aldrig lämnat landet. Hur som helst – det sägs att denna – 179:an – som vi kallade den, eftersom det är/var museets katalognummer, är en sorts kalender.  Men vem eller vilka som säger det – den tolkningen är jag inte så säker på. Det är därför jag inte skrivit mer om den i min bok. 

Jag är mycket intresserad av symboler oavsett vilken kultur det gäller.  En sak som jag har mycket stor respekt för är en kulturens egna tankar och föreställningar om det som bedömer som ”deras” egen tolkning.  Jag har också mött den attityden att folket själva inte pratar om sina symbolers betydelse. Det är främst kvinnor jag haft kontakt med – och vet att man skall vara mycket försiktig när man pratar om deras symboler.  

En vanlig kommentar jag mött är: Jamen det ser du väl!  Visst, det svaret kan vara en väg in i ett litet samtal – men oftast inte.  Det är som att de tycker: sånt behöver man inte prata om – symbolen, bilden, finns där ju. 

Det är alltid ett aber att vi västerlänningar över huvud taget lägger oss i. Män kan svara – men det kan bli ett kort svar – som i alla fall jag inte riktigt litar på. Kvinnor pratar inte om själva symbolen, på något sätt är det för känsligt. Själva syftet med en symbol är ju att på sitt eget sätt ha en ”inre förklaring”. 

Jag har dyslexi = bokstäver är ”krångliga”, då är bilder och symboler mer praktiska när man vill ”prata” om sånt som egentligen inte har några språkliga svar. (Jag skall inte fördjupa mig i ytterligare i den diskussionen)  

 För det första, 179:an är alltså precis likadan på avigsidan som på den sidan som kan ligga uppåt – för mig betyder det något. Vad det betyder kan jag inte hitta några bra ord för. Den har alltså ingen avigsida. Rent praktiskt så är varje liten figur sydd runt den enklaform som är sydd först. Det är jättebra att en liten del är trasig – då kan man se sånt. Men hela denna ”skapelse” är så komplex och representerar ett enormt arbete bara det har ju en mening.                                                                                                     

Men om man ser efter så finns flera av figurerna i ett par olika upplagor – eller med olika uttryck. Då känns en kalender som lite futtigt, eller också är det bara vad jag själv lägger in i det ordet.  Om man med kalender tänker sig tidens förlopp – så kanske – men de tankarna tolkar jag som att de finns i alla textilierna. 

 Hur som helst är det en fantastisk vävnad och även om vi aldrig kan få veta allt om den.

Kerstin Paradis Gustafsson

 

 

SVAR:

Stort tack Kerstin för detta intressanta och fördjupande svar. Jag håller helt med om att respekt för dessa föremål och de människor, vars kulturarv det ju faktiskt är, givetvis är absolut nödvändig. Det var ju också därför Göteborgs stad lämnade tillbaka dem till Peru.

Det är möjligt att namnet “El Calendario” också är en västerländsk konstruktion, men vad jag förstått används det även i peruanska museikretsar numera. Din precisering på vilket sätt man skulle kunna uppfatta det som en kalender fördjupar bilden.

Min enda kvarstående punkt är kanske den att man numera verkar ha bekräftat att det inte är en väv från Paracaskulturen, utan från Nascaperioden, som kom direkt efter Paracas (och ligger strax söder om Paracas. Men det är vid närmare eftertanke kanske inte den viktigaste frågan när man, som Du gör, diskuterar historiens tråd genom textiliekonstens  Peru.

Tack för en fantastisk bok!

Björn Sandmark

En av de saker som varit allra mest komplex och samtidigt intressant som hänt i mitt yrkesliv var den speciella process som satte igång när Peru begärde att Göteborgs stad skulle lämna tillbaka 89 textilier från Paracashalvön i södra Peru.

De hade hamnat på Göteborgs museum i början av 1930-talet, efter att ha donerats av den dåvarande svenska konsuln Sven Karell i Lima. Han hade köpt upp dem på svarta marknaden efter att de stulits ur gravarna på Paracashalvön och han smugglade ut dem ur Peru mot gällande lagstiftning. Karell var inte ensam om denna sak – det skedde hela tiden. Just under första halvan av 1900-talet började allt fler länder etablera etnografiska museer, kanske för att behålla en värld som under några hundra år varit koloniserad, en kolonisation som efter hand blev allt mer ifrågasatt av olika självständighetsrörelser. Peru blev tidigt självständigt, 1820.

2020 gav Kerstin Paradis Gustafsson ut en fantastisk bok om Paracastextilierna; Livets tråd – Paracas textil och kultur. Författaren är textilkonstnär med inriktning mot ull och vävning och har även arbetat i museivärlden, bland annat på gamla Etnografiska museet i Göteborg, där Paracastextilierna förvarades och ibland ställdes ut, innan de fördes över till Världskulturmuseet.

Ulltråden löper genom hela historien och boken och författarens kunskaper om vävteknik och dess historia är imponerande. Hon går igenom textilierna noggrant och fördjupar hur tekniken för vävningen såg ut. Boken har också en rik dokumentation av textilierna i sin helhet och närbilder som visar olika vävtekniker och sätt knyta och brodera. Tyngdpunkten ligger på det praktiska arbetet, men läsaren kan också följa det som är känt om Paracaskulturen i stora drag. Det har funnits många olika kulturer i Peru och dess grannländer i flera tusen år och man har inte haft möjlighet att utforska dem fullt ut. Numera kan man bara starta ett forskningsarbete och utgrävningar i Peru om det finns extern finansiering. Paracaskulturen började utforskas på 1920-talet av en känd arkeolog som hette Julio Tello. När man kommit in i arbetet och börjat gå in i gravarna skedde samtidigt en statskupp i Peru. Tello flydde landet. Det öppnade för möjligheten att stjäla en del av de fynd som gjorts och även ytterligare saker som gravplundrare hittade på egen hand.

Kerstin Paradis Gustafsson har lyckats hitta ett system i textiliernas mönster. Textilierna användes som ett yttre hölje för att skydda de dödas kroppar. Benen i kropparna hade knäckts så att kroppen skulle kunna lindas in i flera lager av textilier och de här aktuella textilierna var de som var det yttre höljet. De ganska runda gravpaketen ställdes inne i underjordiska gravrum. Det var där man hittade dem.

Enligt Paradis Gustafsson skildrar textilierna tre olika världar som man förhöll sig till vid denna tid. Den gudomliga världen gestaltades av geometriska former, inte sällan kvadrater. Gudarna kunde inte avbildas eftersom man inte visste hur de såg ut, eller ens ville försöka gestalta dem. Den mellersta nivån är den konkreta människovärlden och där finns människor, djur och växter som motiv. Den tredje, undre, nivån gestaltar livets nedbrytning och kaos ur vilket livet återskapas. Det känns mycket trovärdigt och vad jag kan bedöma är det en utmärkt analys. Jag har aldrig läst en mer rimlig tolkning och jag har nog läst det allra mesta som skrivits om textilierna.

Jag har egentligen bara en invändning och den dyker upp mitt i boken, där författaren lyfter fram den allra mest komplexa och vackra textilien  “El Calendario”. Tyvärr nämner författare inte namnet eller dess specifika betydelse. Karell köpte den separat oberoende av de andra textilierna. Han skickade den till Göteborg i en egen försändelse. Den kommer inte från Paracaskulturen, utan från Nascakulturen som följde efter Paracaskulurens försvinnande runt år 0.  Det är kanske ingen stor sak om man tänker på bokens huvudtema; att följa trådarna. Men det går inte att bortse från att “El Calendario” är unik och när den återfördes till Peru i juni 2014 blev det en nyhet på förstasidan i New York Times.

Sammantaget är det dock ett oerhört fint arbete som Kerstin Paradis Gustafsson gjort med denna bok och var och en som intresserar sig för vävteknik, historia och Paracaskulturen har en skatt att bekanta sig med.

Runt om i världen pågår just nu förhandlingar om återlämnande av denna typ av kulturella artefakter och det är en komplex fråga. Även de svenska världskulturmuseerna har krav på återlämnande, just nu diskuteras några bronser från Benin, som även Frankrike och Tyskland lämnat tillbaka. Det är onekligen komplicerade frågor och man kan inte rakt av lämna tillbaka allt, utan noggranna studier måste göras så att man kan säkerställa att föremålen inte försvinner in i ett privathem hos någon makthavare eller ånyo säljs på svarta marknaden.

Göteborgs samarbete med Peru om återlämnandet av Paracastextilierna var när det påbörjades 2014 (slutfördes 2021) handlade om de mest värdefulla föremål som någonsin lämnats tillbaka till ett ursprungsland. Processen finns noggrant dokumenterad och den genomfördes utifrån UNESCO:s konvention för denna typ av repatriering. I offentligheten och på de statliga museerna bortser man tyvärr från detta. Ett skäl är att man från Världskulturmuseets i Göteborg sida kunde tagit ett större ansvar, dessutom tackade Kulturrådet nej när kommunfullmäktige ville överlåta samlingen till staten för att på sedvanligt sätt kunna genomföra förhandlingen stater emellan. Nu fick det istället bli så att Republiken Peru förhandlade med primärkommunen Göteborg. Men det var kanske därför det gick bra och för egen del är jag djupt tacksam över att få ha varit med om denna process.