Har AI funnits förut? Hur kan vetenskap och kritik överleva när diktningen tagit över helt?

Läste denna text för ett par dagar sedan och kan inte sluta fundera över den:

“Det är en av de nya stora faror som civilisationen är utsatt för. Oräkneliga pseudoutsager – om gud, om universum, om människans natur, om förhållandet mellan medvetanden och själen, dess natur och dess öde – pseudoutsagor som är upphängningspunkter för medvetandets organisering och främjande för dess välfärd, har för ärliga, allvarliga och erfarna medvetanden plötsligt blivit omöjliga att omfatta med tro på samma sätt som man känt dem i århundraden.”

Nej, det är ingen kommentar om Chat GTP eller AI, inte ens en kritisk kommentar till postmodern teoribildning eller Jacques Lacan, utan kommer från den brittiske filosofen I A Richards lilla bok “Vetenskap och dikt” från 1921 (översättning Tedd Brunius). Richards kom från Cambridge och hamnade vid Harvard och denna lilla skrift gavs ut som en av flera ministudier i anslutning till tidskriften Psyche (fanns mellan 1921 och 1935).

Det Richards vill säga med boken är att det poetiska språket på många sätt är överordnat det vetenskapliga och ger en större tröst, inte minst i svåra tider. Han läser T S Eliot, vars betydelse under tiden efter Första världskriget knappast kan överdrivas.

Det som slår mig är att den värld vi nu lever i, i vissa delar styrd av en verklighetsuppfattning som skapas av trolllkonton på sociala medier, fört över diskussionen om sanning och vetenskap i ett annat läge.  Det blir allt svårare att kunna framhärda med vetenskap och vedertagen sanning. Det finns alltid någon uppstickare som med några snärtiga formuleringar eller orimligt agerande skapar större osäkerheter inom tidigare relativt okontroversiella kunskapsfält.

Den bysantinska pseudopolitiken och vedervärdiga krigföringen i Ukraina fick en ny dimension när Wagnergruppen vände sig mot Moskva på Midsommarafton. Tolkningarna av vad som hände och varför kommer följa oss länge till.  “Oräkneliga pseudoutsagor” som Richards skrev ovan.

Jacques Derrida skrev en gång att “Det finns inget utanför texten”. För att parafrasera på hans egen kommentar om Hegel skulle man kunna säga “Han (Derrida) visste inte i vilken utsträckning han hade rätt.” Och det jag syftar på är kanske i första hand då hur sociala medier, för all del inte enbart textbaserade utan även filmbaserade (TikTok) på något vis tagit över produktionen av utsagor, relaterat tidigare känd vetenskaplig fakta och i någon mening också använt sig av språkets poetiska kraft, just det Eliot och Richards pekar på, för att skapa en ny värld och nya förhållningssätt inte sällan, eller kanske oftast, baserade på enskilda maktgalna personers agendor.

När nya tider bryter in, som efter kolonialismens fall, de båda världskrigen, efter TV:s spridning (som nog var den största anledningen till att t ex Vietnam-kriget avslutades), datorernas ankomst och nu slutligen sociala medier i en föränderlig värld, ser det onekligen ut som om enorma kunskapsförskjutningar äger rum. Kanske är det så att problemen funnits där hela tiden, men att nya tekniska eller andra omständigheter gör att enorma förändringar i tankestrukturer och mönster plötsligt kastas om och kalibreras på ett helt nytt sätt.

Eller som Richards fortsätter:  “De vanliga uppfattningarna av trosformer ändras oåterkalleligen, och kunskapen, som har rubbat dem, är inte av det slaget att en lika fin organisering av medvetandet kan baseras på den.”

Kanske kan det förklara det skred av förändringar, omvärderingar av alla värden, omkastningar av alla idéer, sanningens allt svagare låga i en galen värld på väg mot allt fler politiska autokratier och fantasivärldar där tänkandet, konsten och musiken snart är i händerna på självgenererande robotar?

“Aber was weiss ein Fremder,” som Peter Handke sa.

 

 

 

Facebooktwitter

Pontus Stenshäll avslutar på Göteborgs Stadsteater med stående ovationer

Salongen dånade under applådtacket efter sista föreställningen av “Processen” på Stadsteaterns Stora Scen igår kväll. Skådespelarna ropade upp regissören Pontus Stenshäll och när han kom upp på scenen  reste sig publiken i bänkraderna.  Ett ögonblick i livet, några sekunder teaterhistoria. Ett farväl till Pontus Stenshäll efter åtta år som konstnärlig ledare och regissör på teatern.

Vi kommer inte att kunna sätta upp denna version av “Processen” igen, av olika skäl. Igår var det över och i slutscenen dök Fredrik Evers upp i den mask han hade när han spelade Hendrik Höfgen i Stenshälls första uppsättning som konstnärlig ledare – “Mephisto” av Klaus Mann. Cirkeln slöts och det blev svart.

Det har varit händelserika år, bortom premiärer och spelperioder. 2015 kom vi igång med vårt europeiska nätverk Prospero, som har lett till ett nära samarbete med några av Europas främsta teatrar och även gästspel därifrån.

2017 kom #MeToo, även om det aldrig blev någon särskilt akut sak, varken på Backa Teater eller Stadsteatern, var det en händelserik tid som krävde mycket eftertanke och arbete. Vi påbörjade något år senare en organisationsöversyn som tagit tid och dessutom försenats av pandemin som gjorde att vi fick stänga teatern den 12 mars 2020. Den 3 maj samma år stängde vi för ombyggnad, ett arbete som höll både tidsplanen och budgeten. Det gjorde att vi kunde öppna precis som vi hade planerat, den 19 september  2021, med Stenshälls “Kejsarn av Portugallien”, som sedan spelade för fulla hus av och till under hela spelåret.

Under senare delen av 1900-talet utvecklades i Europa det som brukar kallas den postdramatiska teatern. Det vi själva var med om efter pandemin kanske man skulle kunna kalla den posttraumatiska teatern, inte bara i Sverige utan runt om i Europa och världen. Därför har “Processens” spelperiod varit så befriande. Ensemblen har tillsammans med alla på och bakom scenen tagit tillbaka scenen, publiken och den känsla som i brist på bättre ibland kallas för teatermagi. Det var kärnan i publikens jubel igår kväll. Någonting hade hänt utöver det som går att föreställa sig.

I början av veckan publicerar vi en text av teaterkritikern Lars Ring, som har gjort en stor genomgång av Pontus Stenshälls konstnärskap från tiden i Karlskrona, Folkteatern i Gävle, moment:teater och nu åtta år på Göteborgs Stadsteater. Missa inte den texten, den är mycket läsvärd.

Facebooktwitter

“Gotta Seve Somebody” – Bob Dylans musik på Göteborgs Stadsteater

På fredag, den 14 april, är det premiär för Stadsteaterns Dylan-kväll “Gotta Serve Somebody – a Tribute to Bob Dylan”. Värdar är Stig Hansén, som skrivit två utmärkta böcker om Bob Dylan och Andrea Edwards, som har vuxit upp med hans musik. Spelar Dylans musik gör Göteborgsbandet Valdemar, Kristina Issa och en gospelkör.

“Gotta Serve Somebody” är en av låtarna på den ofta underskattade plattan “Slow Train Coming” från 1979, som blev ett ramaskri i musikvärlden eftersom Dylan där kom ut som troende kristen. Han hade brottats med Gud under en lång tid, men plötsligt gick han rakt in i det och producerade under första delen av 80-talet några LP-skivor som var helt präglade av hans religiösa upplevelser och tankar, konflikter och tvivel.

På plattan “Shot of Love” från 1982 finns den i mina ögon allra främsta av Dylans låtar, “Every Grain of Sand”, vars traditionellt enkla musik, men synnerligen avancerade, vackra text pendlar men hopp och förtvivlan, tro och tvivel, närhet och avstånd.

Född 1960 växte jag upp med både Beatles och Dylan, men medan Beales betydde mer för mig under ungdomen innan jag helt snöade in på den symfoniska rockmusiken i mitten av 70-talet. Då var det Genesis monumentala “A Trick of the Tail” som fortfarande är en sorts skakning i mitt medvetande varje gång jag sätter på skivspelaren och minnena från konserten i Scandinavium 1978 kommer tillbaka.

Det var först nio år senare som jag mötte Dylan på riktigt. Min lärare på Engelska institutionen på Göteborgs Universitet, Harald Fawkner försökte få mig att lyssna på Dylan, men jag var tveksam. Jag gillade inte rösten och det andtrutna munspelet lät bara amatörmässigt. Texterna förstås bra och så.  Men han gav sig inte och när jag reste iväg själv till Ischgl i Österrike för skidåkning skickade han med mig två kassetter med blandad musik, varav några låtar var av Dylan. Jag fick inte lyssna på dem i min Sony Walkman förrän jag siktade Alperna, sade han, men när jag väl var där skulle jag försöka lyssna på dem så mycket som möjligt. Och när jag efter en vecka lämnade bergen fick jag inte heller lyssna på dem, förrän efter några veckors karantän.

Jag följde instruktionerna och hann åka en hel del, särskilt på sydsidan av Alpen Hauptkamm, vid Alp Trida, där pisterna lutade ner mot den schweiziska byn Samnaun. Det var sol hela veckan. När jag skulle åka mitt sista åk ner till Ischgl på fredag eftermiddag valde jag för säkerhets skull att inte åka, utan att ta kabinbanan ner i dalen. Jag åkte ensam i en kabin, och som av en händelse, när jag precis kom över toppen av Fluchthorn och såg hur det stupade 1000 meter rakt ner i dalen klingade en dansk rocklåt, vars namn jag nu glömt, ut, och jag visste direkt att nästa låt blir “Every Grain of Sand”. Ensam på 2700 meters höjd innesluten i en lite liftkabin, genomstrålad av sol öppnade sig så “Every Grain of Sand” och dess ofattbara skönhet för mig. Det var sannolikt den starkaste extatiska upplevelse jag varit med om. Det går inte att beskriva, så jag får tillgrip modernisternas sätt att gestalta extasen i en text:

…………..

“In the fury of the moment / You can see the master’s hand / In every leaf that trembles / In every grain of sand.”

……………

När de sista tonerna försvann var jag nästan ner i dalen. Jag minns inget av det som hände sedan. Jag kom till mig själv på mitt rum på det lilla pensionatet  med det passande namnet “Frohe Aussicht” och försökte förstå vad jag varit med om. Just nu håller jag fortfarande på och jobbar med den diktsamling som händelserna i Ischgl blev inspirationen för. Den är snart färdig nu tror jag. Arbetsnamnet och sannolikt titeln är “Nieschgl”

Jag fortsatte att följa instruktionerna och lade undan kassetterna under hemresan och tog inte fram dem förrän några veckor senare. Vi bodde då i Johanneberg, på Örnehufvudsgatan, på femte våningen. En dag städade jag lägenheten och satte på kassetten igen. Ju närmare “Every Grain of Sand” jag kom desto långsammare rörelser. Och när den till slut strömmade ut ur mina gamla Tandberg-högtalare frös jag till is igen och stirrade ut över den blå, soldränkta himlen ovanför Delsjön och skogarna däromkring. Det var inte en riktigt lika stark extatisk upplevelse som första gången. Men nästan.

Jag bad Fawkner skicka allt av Dylan, vilket han vänligt nog gjorde. Och jag reste genom hela Dylans musikaliska värld fram till den dåvarande tidpunkten. Det tog några månader och sedan dess är hans musik en del av mitt liv.

Så det är med stor nyfikenhet och glädje jag sätter mig i salongen imorgon kväll och lutar mig tillbaka för att bara lyssna.

 

 

Facebooktwitter