Av någon anledning har jag aldrig intresserat mig för Jan Myrdal eller hans böcker. Jag tror inte att jag läst en enda, så jag har ingen uppfattning om dem. När jag gick i gymnasiet jobbade jag med den då pågående terrorregimen i det som en tid hette Kampuchea och det stod klart för mig att jag aldrig någonsin kunde intressera mig för en författare som stöttade PolPot. Så jag lämnade det därhän.
I början av nittiotalet, när jag precis kommit hem från några år i Tyskland, blev jag indragen i en mejlväxling med historikern Jörgen Weibull och dåvarande chefredaktören Per-Arne Jigenius, Vi var alla upprörda över att Hägglunds förlag givit ut en pocketutgåva av Adolf Hitlers “Mein Kampf”, troligtvis utan rättigheter. Jag visste att delstaten Bayern, som förvaltar Hitlers kvarlåtenskap, inte gav tillstånd till publicering, eftersom man inte ville sprida boken. Sedan 2015 är den fri efter passerade 70 år. Men då var den inte det. Så vi bestämde att jag skulle kolla med kulturministeriet i München för att få veta vad som gällde vid den tidpunkten. Utifrån svaret skulle vi sedan diskutera fortsättningen.
Svaret kom prompt och man bekräftade min misstanke att det måste vara frågan om en ej auktoriserad utgåva. Men vi släppte saken.
En tid senare läst jag till min förvåning i Der Spiegel en artikel av Jan Myrdal där han anklagade Tyskland för att tillämpa metoder från 1942 och att den intet ont anande förläggaren Kalle Hägglund hade blivit kontaktad av tyska ambassaden i frågan och att Sverige minsann hade betydligt bättre lagar för upphovsrätt och yttrandefrihet än det post-nazistiska Tyskland.
Det blossade upp en pseudo-debatt där höjdpunkterna blev när Hägglunds och Myrdals vänner i kretsen kring tidskriften Folket i Bild / Kulturfront gav sig på mig i alla medier. Ex-maoisten Peter Kadhammar attackerade mig med en helsida i Aftonbladet eller Expressen, Svante Nycander uttryckte på ledarplats i DN att jag var ett hot mot tryckfriheten i Sverige och finalen var nog debatten med Fib:s jurist Erik Göthe, i Studio 1. Göthe hade tidigare pekat ut mig som tysk spion i FiB. Han lade ut texten ordentligt och jag lyssnade mest. Jag fick i alla fall veta att det är synnerligen viktigt att sprida “Mein Kampf”, inte minst för att förstå den då pågående konflikten i Tjetjenien.
Ja det var onekligen en märklig känsla att bli påhoppad i samtliga ledande svenska medier för en i min ögon då och fortfarande, ganska självklar fråga. Men så kom vändpunkten. Debatten, som till stor del fördes på Expressens kultursida, där jag var medarbetare, vände plötsligt när nestorn Björn Nilsson plötsligt tog parti för min hållning. Det började komma fram obehagliga sanningar. Svenska kommittén mot Antisemitism kunde visa att större delen av upplagan köpts upp av en nazistisk sekt i Skåne. En annan skribent, vars namn jag nu tyvärr glömt, kunde visa att Hägglund inte ens betalt tryckkostnaden för boken till tryckeriet i Trondheim. Debatten tystnade och Myrdal gick över till att intressera sig för och skriva om förintelseförnekaren Faurisson.
Många jag känner har även fina minnen av Myrdal, som människa och författare. Det går inte att komma ifrån att han alltid skapat debatt, även om det inte sällan bara handlade om att inta den position som råkade vara minst politiskt korrekt under decennierna. Debatten ska vara fri och man ska förstås kunna tycka vad man vill och även ge uttryck för dessa åsikter och synsätt. Det gjorde Myrdal och det var säkert bra. Mig intresserade det dock aldrig.
