Ulf Peter Hallbergs storslagna Shakespeare-översättningar.

Letade efter en text jag skrivit om Shakespeares sonetter men hittade istället denna text om Ulf Peter Hallbergs storslagna översättningsvolymer av Shakespeares dramatik; “Det blodiga parlamentet” och “Komiska förväxlingar” som gavs ut på Norstedts förlag 2016.Skrev då denna text, som publicerades i Dala-Demokraten under våren 2016:

För några veckor sedan var jag på bio med min sextonårige bonusson och såg Justin Kurzels filmatisering av ”The Scottish Play” som vidskepliga brittiska skådespelare brukar kalla “Macbeth” av William Shakespeare. Pjäsen brukar sägas vara otursförföljd,
skådespelare har ramlat av scenen, människor har blivit sjuka, dött. Ingen vet egentligen varför, men möjligen har det med pjäsens ockulta inslag att göra. Häxorna på heden. Sextonåringen gillade filmen – den är tydligen en lågbudgetfilm och man har använt sig
av autentiska miljöer, ute i blåsten till häst längs vattnet, interiörer från verkliga ouppvärmda gamla slott. Det enda han inte gillade var textremsorna med den svenska översättningen. Det var Carl August Hagbergs klassiska från 1850, och det är påfallande
hur svenskan från artonhundratalet känns till och med äldre än engelskan från renässansen.

Efter Hagberg har ganska många översättare prövat sin lycka, som Per Hallström på 1920-talet, Hjalmar Gullberg på 30-talet, Björn Collinder på 60-talet, Britt G Hallqvist på 80-talet och Göran O Eriksson på 80-90-talen. Varje tid verkar ha sin Shakespeare-
tolkning och nu är det dags för Ulf Peter Hallbergs översättning av fyra komedier och fyra tragedier som kommit ut på Norstedts förlag. Det är enkelt att slå fast direkt – det är lysande översättningar.

Shakespeares betydelse för mig kan knappast överskattas. När jag studerade äldre engelsk litteratur på Göteborgs Universitet vårterminen 1983 hade jag en lärare – Harald William Fawkner – som var specialist. Tror att jag lärde mig mer på de 24
föreläsningarna om livet, döden, och kärleken i litteraturen än årslånga studier i litteraturvetenskap de följande åren. Vi läste och analyserade Shakespeares sonetter. Själv korrekturläste jag Fawkners böcker om dekonstruktion av “Macbeth” och “Anthony
and Cleopatra”. Ironiskt nog hade vi en annan lärare som föreläste särskilt om Hamlet på ett sätt som mer påminde om gymnasiekurser och tentafrågorna blev därefter. Men “Hamlet” måste nog vara en av världsdramatikens mest sammansatta och fascinerande
karaktärer. En av Hamlets mest citerade strofer är i Tredje aktens första scen , i den berömda ”Att vara eller inte vara”-monologen. En vanlig tolkning är att Hamlet överväger om han ska begå självmord eller inte. Själv har jag alltid tänkt att det som står
på spel är om Hamlet ska ”vara”, det vill säga hämnas sin fars död genom att döda hans mördare, sin egen farbror, som dessutom gift sig med hans mor, eller att ”inte vara” och smita ut bakvägen för att återvända till Wittenberg och återuppta sina studier. Tvivlet
gnager honom och i Hagbergs översättning låter det så här:

”Så blir vi fega av vårt grubbel/ så går beslutsamhetens friska hy/ i eftertankens kranka
blekhet över”.

Shakespeare själv skrev:

”And thus the native hue of resolution/Is sickled over with the pale cast of thought”

Och i Hallbergs nyöversättning heter det:

Så blir beslutsamhetens friska hy/ helt grå och sjuklig av all eftertanke.”

Det är inte så svårt att se att Hallberg här gör en betydligt mer texttrogen översättning.Kanske har det också med nusvenskan pågående anglifiering att göra. På 1500-talet var engelskan mer lik svenskan i vissa avseenden – man envisades till exempel inte med rak ordföljd, utan skrev ”said I” (sade jag) i stället för som idag ”I said”. I den meningen kanske det går att säga att nusvenskan lämpar sig bättre för Shakespeareöversättning än den tyskpåverkade 1800-tals-svenskans tungfotade satskonstruktioner? Oväntat blir det när drottning Gertrud i fjärde akten fräser: ”Ta er i brasan, danska fähundar!”Hur som helst är det en njutning att läsa Hallbergs tonsäkra översättningar.

För egen del har jag alltid tyckt mer om tragedierna än komedierna. Norstedts utgåva består av två böcker.Den första heter Det blodiga parlamentet och inrymmer “Richard II”, som jag inte läst tidigare, och som var en oväntat positiv upplevelse, trots att författaren frångår den musikaliskt flödande blankversen för enklare rimmad dikt bitvis i dialogerna. “Richard III” konkurrerar med “Kung Lear” om att vara det mest fulländade dramat (En häst! Mitt kungarike för en häst). Utöver “Hamlet” ovan nämnda “Macbeth”, som nog är min personliga favorit mitt i allt det svarta hatet och maktstriderna. Det finns något i förskjutningen inom “Macbeth” som kan sägas vara maktgalenskap, men som också skildrar den i allt raskare takt omvärdering av alla ideal och värden som vem som helst kan genomgå i en pressad situation. Det är väl det som utgör en klassiker, överförbarheten till allmänmänskliga beteenden och frågor som återkommer över tid, om än i olika gestalt.

I volymen “Komiska förväxlingar” finns fyra komedier – den första med just det namnet, “Så tuktas en argbigga”, “En midsommarnattsdröm”, och “Muntra fruarna i Windsor”. “En midsommarnattsdröm” är den i särklass vackraste och mest spelade, men trots att jag sett den vid minst tre tillfällen och läst den flera gånger ändå inte på något övertygande sätt kan redogöra för vad den egentligen handlar om. Jag blir helt uppslukad av språket och glömmer vem som är vem och vem som gör vad. Ändå brukar det bli magisk teater.
Den i särklass lustigaste figuren i hela detta komiska persongalleri är ändå Evans i “Muntra fruarna i Windsor”. Han är en kyrkoherde från Wales, och kallas därför västkustbo. Evans har av Hallberg begåvats med klockren göteborgska och då kan det låta så här: ”Det kunde vara en rikti bra grej om vi stoppar allt tjöta-tjöta och ordnar giftermål mellan mäster Abraham och fröken Anne Page.” ”Jamen, herrenadå”, som han säger på ett annat ställe. Det är för mycket sagt att Ulf Peter Hallberg kommer ut som göteborgare i denna storslagna översättningsarbete, men en sak som länge förbisetts i inlandet och Östersjöprovinserna är att ordvitsen, iShakespeares mest lekfulla form (the pun) är en annan språklig likhet mellan renässansengelskan och nusvenskans västkustidiom. Och i någon mening är det kanske bra så.

Det blodiga parlamentet
Richard II
Richard III
Hamlet
Macbeth
Fyra tragedier i nyöversättning av Ulf Peter Hallberg

Komiska förväxlingar
Så tuktas en argbigga
En midsommarnattsdröm
Muntra fruarna från Windsor
Fyra komedier i nyöversättning av Ulf Peter Hallberg

William Shakespeare
Norstedts förlag 2016.

Facebooktwitter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *