Fadren av August Strindberg – Det är synd om familjen.

Om ett par timmar är det premiär för Andreas Boonstras uppsättning av Strindbergs Fadren på Nya Studion. Ser verkligen fram emot den på många sätt. Dels för att jag tyckte att läsningen av manus var en njutning och det verkar bli en, ska vi säga, okonventionell fader denna gång.

Min relation med Strindbergs texter är ganska lång och min trebetygsuppsats i litteraturvetenskap skrev jag om den lilla berättelsen “Den romantiske klockaren på Rånö” ur Skärkarlsliv. När jag arbetade vid Friedrich-Alexander-Universität zu Erlangen-Nürnberg mellan 1988 och 1992 ägnade jag två år av min tid till forskning kring Strindbergs Till Damaskus, den pjäs som jag fortfarande tycker är Strindbergs mest exceptionella, särskilt den, vad jag vet, aldrig spelade tredje delen är lysande, om än möjligen bäst som läsdrama. Det blev dock aldrig någon avhandling om pjäsen, för efter ett par år kändes det som om huvudpersonen Den Okände fick allt större inflytande över mitt liv, så jag valde att avsluta den relationen. De tankar jag fått återbrukade jag istället i en essä om pjäsen i den norska tidskriften Marginal som drevs av den numera tyvärr framlidne författaren Stig Säterbakken, som jag lärde känna på åttiotalet under en konferens i Uddevalla.

Den poetiska kraften i dramat bearbetade jag för egen del i en diktbok som tog form vid foten av det vackra berget Alpenrose i Brixental i Tirol. Boken fick namnet Alpskugga och kom ut 2001, tror jag.

En av de saker jag lärde mig om Strindbergs förhållande till dramatiker, regissörer och skådespelare var att han med stort intresse följde deras arbete med hans texter. Han satt ofta med på repetitionerna på Intima Teatern och gladde sig särskilt när regissörer eller skådespelare gjorde något eget av hans texter och utvecklade dem. Härvidlag skilde han sig avsevärt från den större dramatikern och konkurrenten Ibsen, som krävde total kontroll över vad som gjordes på scen. Stod det i scenanvisningarna att det skulle ligga tre pennor på skrivbordet, så nåde den som ändrade på det. Jag tror att Strindberg hade glatt sig åt denna självständiga och inte minst samtida uppsättning av Fadren, ett drama som onekligen rörde vid några av författarens hjärtefrågor, eller ska vi säga ångest-zoner?

Missa inte uppsättningen, vi spelar den på Götaplatsen under våren 2016. Välkomna!

Facebooktwitter

Vad teater kan betyda. Sven Wollter och Driving Miles på Götaplatsen.

Fortfarande lite omtumlad av händelserna förra helgen i samband med premiären av “Driving Miles” i regi av Eva Bergman, med Sven Wollter i huvudrollen som skrothandlaren Steinar. Premiären gick bra, Sven Wollter och musikerna lysande enligt samstämmiga recensenter. Så mycket känslor i salongen – stående ovationer, kärlek. Det tog flera dagar att landa efter själva händelsen. Som jag nämnde i mitt korta tacktal efter föreställningen tänkte jag på den där kvällen för fyrtio år sedan, när jag gick i nian och var på Götaplatsen och såg Sven Wollter på scen för första gången som Josef K i i Lennart Hjulströms uppsättning Processen av Franz Kafka.

Salongen var mycket större då, minst 800 platser, idag knappt 600 och Sven stod längst fram på scenen i ett par timmar och fyllde hela hela salongen med en sorts närvaro som jag då aldrig tidigare hade upplevt på det sättet. Jag minns att jag var helt förundrad över hur det var möjligt. Och det var en hård, aggressiv, kritisk Josef K, som häcklade makten och kapitalet. Det var första gången jag blev fångad av en enskild skådespelares karisma på det viset.

Jag började gå på teater redan som tolvåring, efter en skolteaterföreställning i Stenhammarsalen som hette Puke och som handlade om Engelbrektupproret. Göran Stangertz spelade Karl Knutsson Bonde och Måns Westfelt spelade Måns Bengtsson Natt och Dag. Det var skolteatern som sedan blev Backa Teater med Maria Hedborg, Ulf Dohlsten och Eva Bergman. Eva Bergman nu tillbaka igen på Götaplatsen med en regi som lyfter fram det bästa i samspelet mellan skådespelare och musikerna. Deras tolkning av Miles Davis musik tar plats på scenen jämte Sven. De personliga trådarna förgrenar sig långt tillbaka i teaterns historia. Det var också en av de saker som slog mig förra veckan, under premiärkvällen. Det är också därför upplevelsen blir så stark hos många, tror jag. Alla har sin egen berättelse och just i salongen i fredags var det många som samtidigt hade ett gemensamt förflutet i något avseende. Möjligen var det skälet till att stämningen stundtals var lite högtidlig.

Sven Wollter har spelat de flesta stora roller en manlig skådespelare kan drömma om. På senare år i Göteborg i Påklädaren med Thomas von Brömsen och I väntan på Godot med Ivar Wiklander. Han tog avsked med klassiska King Lear på Stockholms Stadsteater där han var en del av ensemblen under många år. Men det är sällan som en skådespelare i den åldern (Sven fyllde 82 för några veckor sedan) ändrar spelstil så mycket som han gör som Steinar i Driving Miles, något också Tomas Forser påpekade i Expressen. I rollen som Steinar är han tvekande, prövande, försiktig, ödmjuk och håller tillbaka. Men som ändå fyller rummet på samma kraftfulla vis som för fyrtio år sedan. Jag kommer att minnas båda kvällarna så länge jag lever.

Den här bloggen använder jag för att skriva om teater, litteratur och andra relaterade frågor. Ibland vad som ska komma och innan premiärer. Däremot aldrig efter premiär eller kommenterar vad som hänt på scenen. Det är inte min sak att recensera vad vi gör på Backa Teater eller Götaplatsen. När det gäller föreställningen Driving Miles gör jag ett litet undantag, eftersom Sven Wollter var den som fick mig på allvar intresserad av teater just på Göteborgs Stadsteater för fyrtio år sedan. Och för glädjen över att ha kunnat vara med på ett litet hörn för att förverkliga den här föreställningen under våren 2016.

Facebooktwitter

Året som gått, året som börjat – 2016.

2015 var mitt första hela år i min befattning som VD för Göteborgs Stadsteater. Jag började på teatern under hösten 2014. Det har varit ett underbart år på många sätt. Vi nådde det publika målet med ca 110 000 besökare och hade en beläggning på smått fantastiska 86%, den högsta på många år, något vi förstås  är stolta över.

En viktig sak som hänt under 2015 är att vi utvecklat samarbetet med vårt europeiska nätverk Prospero, som inbegriper ett antal fina teatrar i Europa, som Schaubühne am Lehniner Platz i Berlin och Théatre de National de Bretagne i Rennes. Det har varit prio för både Götaplatsen, där vår nye konstnärlige ledare Pontus Stenshäll när han tillträdde lyfte att vi framöver kommer att arbeta mer med nyskriven utländsk dramatik vid sidan av svensk. Men kanske i ännu högre grad för Backa Teater, som alltid jobbat med gästspel utomlands och under året gjort några fina framträdanden med Mattias Anderssons pjäs Acts of Goodness bl.a. i Belgrad, Köln och Helsingfors. Pjäsen skrevs för snart tre år sedan men dess samtidsaktualitet har bara blivit större med sitt fokus på godhet i relation till flyktingkatastrofen på Medelhavet och s k EU-migranter som vi möter dagligen på stan.

Den verkligt stora händelsen är att Backa Teater och Mattias Andersson nu fått det förtroendefulla uppdraget att skriva en pjäs direkt för att gå ut på gästspel på de stora internationella teaterfestivalerna i Rennes och Bologna. Pjäsen, som har premiär 10 april på Backa, går på gästspel under hösten. Den heter The Misfits och handlar om ungdomar i Göteborg och i världen från ungefär tillkomsten av Backa Teater på sjuttiotalet till idag.

För egen del har det varit helt underbart att arbeta på teatern det här året. Teater har alltid varit ett av mina största intressen och att dagligen prata om pjäser, översättningar, se repetitioner och föreställningar är en ren ynnest. Det är också roligt att arbeta med de båda olika teatrarna på Götaplatsen och Backa. Perspektiven skiftar, likväl som frågeställningar, glädjeämnen och sorger. Så jag ser verkligen fram emot 2016. Anna Takanens repertoar löper ut till sommaren (även om hon inte fattade beslut om Driving Miles med Sven Wollter i huvudrollen som har premiär på Stora Scen den 12/2 eller Fadren av August Strindberg som har premiär 9/3 på Studion). Innan dess har vi Existentialism för nybörjare 29/1 på Studion och 1/4 premiär för en samtidstolkning av Alice i Underlandet, från 13 år och uppåt. Så det kan bli en het vår!

I maj släpper Pontus Stenshäll sin repertoar för spelåret 16-17 och i år inleds det med ett särskilt fördjupat samarbete med Gothenburg International Dance & Theatre Festival i augusti. Festivalen kommer snart att avslöja vad som händer där. För egen del, som tidigare på Kulturförvaltningen jobbat med festivalen, känns det särskilt roligt att vi har ett större samarbete i år. Även festivalen har flyttat över till Stora Teatern och jag tror att jag kan säga att vi ser fram en mot en förnyelse av festivalen på olika sätt.

Under 2015 satsade vi också på att hålla öppet restaurangen med uteserveringen under hela sommaren, vilket trots det dåliga vädret var ett lyft på många sätt. Vi har också numera öppet i barerna även efter föreställningarna och det har blivit över förväntan med mycket folk och härlig stämning de flesta kvällar. Vi tror att teaterns utmärkta läge på Götaplatsen kommer att bli en viktig mötesplats även på tider när vi inte spelar teater. Backa Teater kommer under året att få en krögare som tar över serveringen i foajén för att även där utöka öppettiderna, också på dagtid. Vi hoppas mycket på att det kommer att bli ett bra häng för teaterintresserade på Lindholmen.

Hoppas vi ses i vimlet även under 2016!

Facebooktwitter