Ny spelsäsong snart igång!

Underbart att vara tillbaka på teatern efter en fin, om än blåsig, sommar!

De första på plats började redan repetera förra veckan inför premiären av “Markurells i Wadköping” i regi av Dennis Sandin den 4/9 på Stora Scen.  “Hedda Gabler”  i regi av Emil Graffman har premiär på Nya Studion den 18/9. Det pågår febril verksamhet i hela huset, som det brukar göra, och särskilt i augusti när allt ska förberedas för den kommande säsongen.

Nästa tisdag drar även Kulturkalaset igång i Göteborg och håller på hela veckan. På fredag den 14/8 presenterar Pontus Stenshäll och många av de medverkande årets repertoar under vår Höstsamling för allmänheten på Stora Scen två gånger under eftermiddagen, 13.00 och 16.30. Det brukar bli fullt, så kom i god tid!

Helgen därpå 22-23 augusti har vi årets första gästspel – moment:teater spelar Samuel Beckets “I väntan på Godot” i regi av Pontus Stenshäll och med Pontus i rollen som Estragon. Ser verkligen fram emot denna kritikerrosade föreställning! Minns med glädje Iwar Wiklander och Sven Wollter spela den här för några år sedan.  Till våren (premiär 11/3) sätter vi också upp August Strindbergs “Fadren” i regi av Adreas Boonstra, i en nytolkning av vännerna från moment: teater. Det ska bli väldigt spännande. August Strindberg var ju, till skillnad från kollegan/konkurrenten Ibsen väldigt intresserad av nytolkningar och skrev inte sällan sina pjäser på ett sådant sätt att de gav regissörerna stor frihet redan i själva texten. Missa inte den! (Heller).

23 oktober är det premiär för “Machinal” av Sophie Treadwell med regi av Sisela Lindblom. Broadway-succen från tjugotalet har, vad jag vet, aldrig spelats i Sverige. Ett rafflande drama om dåtidens sexualmoral och patriarkala förtryckarstrukturer,  som bygger på en verklig händelse.

4 december urpremiär för Bengt Ohlssons nyskrivna pjäs “Det bästa hos människan” som är en salongskomedi med en, som det brukar kanske, allvarlig botten. Det handlar om vänskap och om sanning och lögn, livsfrågor som vi alla grubblar på ibland. Bengt Ohlsson regisserar sin egen pjäs.

Stefan Metz återkommer som regissör med Alan Ayckbourns “En fröjdefull jul” den 11 december, lagom till den stundande högtiden och den 29 januari urpremiär “Existentialism för nybörjare” som skrivits av Sisela Lindblom, m.fl.  i regi av Johan Gry. Det blir ett spännande formexperiment som kommer att överraska oss alla, tror jag. Kommer just från idépresentationen som var väldigt uppfriskande.

Den 12 februari är det premiär för “Driving Miles” – en text om Miles Davies och hans chaufför, skriven av Henning Mankell och i regi av Eva Bergman. Det blir en svängig berättelse med mycket musik och tidigare nämnde Sven Wollter på scen.

Den 2 april är det premiär för vårens sista stora uppsättning på Stora Scen – “Alice i Underlandet” i regi av Anna Pettersson. Det blir inte precis barnversionen av pjäsen och jag tror jag kan säga att det blir ett sprakande äventyr.

Vi kommer förstås även att ha gästspel, läsningar, debatter och annat med full fart i foajébaren, i vår experimentscen och konstant bra tryck i restaurangen under året. Jag hoppas att vi ses både här och där under det kommande spelåret!

På Backa Teater  är det premiär för barnpjäsen NAMN: den 25 september, som vrider och vänder på ord, namn och normer för de yngsta barnen från 7 år. Pjäsens förfarttare är Malin Holgersson, som också svarar för regin.

Den 6 november blir det tuffare tag med en bearbetad version av Anthony Burgess hårdkokta pjäs “A Clockwork Orange” i regi och efter bearbetning av Tereza Andersson. Till skillnad från i Stanley Kubricks film är det här tjejer som slår och slår hårt. Som alltid på Backa finns det också en samtida twist med förgreningar ut i den göteborgska myllan. Don’t You dare to miss it!

Välkomna till Göteborgs Stadsteater!

Facebooktwitter

…en tid vid teatern. En dokumentär om teater och kulturpolitik av Mats Johansson

Nu har jag varit på Göteborgs Stadsteater i över ett halvår och sommardagarna har äntligen givit lite lästid. En av de saker jag ägnade mig åt mellan jul och nyår var att gå igenom det imponerande teaterbiblioteket som finns på mitt tjänsterum. Där finns i stort sett hela världsdramatikens klassiker och mycket mer. Det var en sann glädje att gå igenom och sortera upp samlingen efter eget huvud.

En bok som föll i mina händer var förre teaterchefen Mats Johanssons bok “…en tid vid teatern. En dokumentär om teater och kulturpolitik” som kom ut på Carlssons förlag 2011. Det är synnerligen intressant läsning. Johansson var verksam under drygt halva 1900-talet. Debuterade som regissör på Helsingborgs stadsteater 1948, arbetade på Malmö stadsteater 1950-1957, var chef för Folkteatern i Göteborg 1957-1961, gjorde ett kort mellanspel som chef på Helsingborgs stadsteater 1961-1962 innan han blev chef för Göteborgs stadsteater  under 20 år, ända till 1982. Han avslutade sin karriär som chef för Riksteatern mellan 1982 och 1992. En genuin teaterman som jag hade förmånen att träffa och tala med en stund under branschdagarna för Svensk Scenkonst i maj i år.

När jag läser boken förstår jag också var en stor del av biblioteket på mitt tjänsterum kommer ifrån: “Jag hade tänkt mig en teater där man fortlöpande förde en bred konstnärlig debatt. Jag fyllde hyllorna i chefsrummet med världsdramatiken och allt det nya jag kunde komma över. Vi skulle läsa och diskutera inkommande manuskript, följa den internationella repertoaren och planera nya projekt på aktuella teman.”

Idag är det den konstnärliga ledarens arbete att lägga repertoar och bevaka och beställa manus, men det hindrar inte att det förs en levande debatt i huset om teaterkonsten, tvärtom är det en nödvändighet för att ha ett stadigt fokus på teaterns huvuduppgift – att spela.  Därför har jag med stor tillfredsställelse sett hur alla medarbetare som kan, konstnärlig personal, teknisk personal, men även administrativ sådan, kommer till varje kollationering och lyssnar på regissörens presentation av varje ny uppsättning innan repetitionsarbetena sätter igång. För att inte tala om uppslutningen till genrep eller premiärer. Det är också så det måste vara.

Att det inte alltid varit på det viset vittnade den nu pensionerade medarbetaren Inger Hulthén om, som gick upp ur publiken under Mattias Anderssons genialiska dekonstruktion av Kent Anderssons uppsättning av “Flotten”, “Hemmet” och “Sandlådan” i höstas och berättade hur det var att arbeta under tiden för Anderssons tre fantastiska föreställningar som producerades under Mats Johanssons tid. Det var de första föreställningar som arbetades fram med den metod som från då kom att kallas gruppteater. Mats Johansson minnesbilder från denna tid är synnerligen intressanta och är inget mindre än teaterhistoria.

Den tid Johansson arbetade i Göteborg (1962-1982) var en mycket betydelsefull period för teatern i Sverige. Det sena sextiotalets vändning mot en mer politisk och samhällsengagerad teater fick stora konsekvenser både på scenen och i salongen, även om Johansson påpekar att man alltid hade en stor bredd i repertoaren. Under 70-talet kom det för svenskt kulturliv så betydelsefulla kulturpolitiska besluten 1974 och där öppnades bl a för en satsning på teater för barn och unga. Själv såg jag min första “riktiga” teaterpjäs “Puke”, med bl a Göran Stangertz som Karl Knutsson Bonde och Måns Westfeldt som Måns Bengtsson Natt och Dag i Engelbrekt-fejden i Stenhammarsalen. Det var ett exempel på den teater som spelades systematiskt för yngre publik bortsett från de traditionella julspelen i december. Mats Johansson var med att utveckla den verksamheten och gav bl a Eva Bergman i uppdrag att utveckla den teater som senare blev Backa Teater och som idag tillhör en av landets och Europas bästa teatrar för unga.

Likaså fattade Johansson de beslut som behövdes för att starta Angereds Teater, som under många år drevs i regi av Göteborgs Stadsteater. Idag drivs den av en förening. Initiativet bottnade också i 1974 år kulturpolitiska beslut som syftade till att spela teater i “förorten”. Johansson skildrar närmast rafflande turerna i kulisserna i styrelse och ensemble under denna period. Och denna utveckling driver Johansson sedan mot det som uppenbarligen var att skapa en i alla avseenden konstnärlig teater. Under en längre tid försökte han städsla den unge Peter Oskarsson som regissör och senare som en del i en konstnärlig ledning för teatern.

För att göra en lång historia kort ledde denna process fram till den sk Manifeststriden, där Oskarsson tillsammans med Tomas Forser och Ragnar Lyth lade fram ett manifest för en konstnärlig teater. Manifestet finns i sin helhet i Johansson bok, och även i “Den allvarsamma leken” en lika läsvärd bok av teaterns dramaturg under många år Per-Arne Tjäder. Jag återkommer till både Tjäders bok och Manifestet längre fram. Det är nu 33 år sedan manifestet publicerades och diskuterades. Det fick sin yttersta konsekvens i att Mats Johansson efter 20 år lämnade teatern och den strid som Manifestet utlöste rev upp djupa sår i den göteborgska offentligheten.

Så här långt efteråt borde man dock kunna ta upp en diskussion om frågan igen. Delar av manifestet är påfallande aktuella även om andra inslag är helt ogörliga (all personal ska vara med på alla möten hela tiden….) Ingen verksamhet kan sväva i ett samtidens tomrum utan levande trådar till sitt förflutna. Det ska bli mycket spännande att gå på djupet i teaterns historia utan att för den skull inte blicka framåt.

Var och en som är intresserad av teater i allmänhet och Göteborgs Stadsteater i synnerhet kan med fördel läsa Mats Johanssons verkligt intressanta bok, som inte bara är en personlig berättelse om ett yrkesliv, utan också är en berättelse om andra halvan av 1900-talets teaterhistoria och kulturpolitik,

Facebooktwitter

Pontus Stenshäll regisserar “Romeo och Julia” på Nynäs slott och Margareta Sörenson recenserar.

Ibland kan en recension av ett konstnärligt verk bli en förlängning av själva verket genom sin pregnanta stil och språkliga innovation. Det händer i dagens Expressen när Margareta Sörenson sett Pontus Stenshälls uppsättning av “Romeo och Julia” på Nynäs slott i Sörmland. Själv hade jag inte möjlighet att vara med på gårdagens premiär, så jag får tills vidare nöja mig med Sörensons poetiska omdömen – som här: “Inte mycket av Shakespeares text är kvar, men den finns och glittrar till som frisk dagg på rosorna i det törnsnår av den knagglighetens estetik som är typisk för Moment (teater).”

Vad jag förstår är intrigen förflyttad till en romsk Julia och “sjåpgrisen” Romeo som dessutom är rik. Musiken glider mellan Simon Steensland, Dylan och Disneys “Bella Notte”. Allt detta är “Litet och fult, men med en storslagen loppighet som vilar skönt i musikens famn.”

Fem getingar till Margareta Sörenson för det svängiga bildspråket!

Facebooktwitter