Johan Lundberg, litteraturhistoriker, deltog i september i ett samtal om sin bok om postmodernismen tillsammans med kritikern Marin Aagård i ett radioprogram i P 1.
Jag tyckte inte att Lundbergs argumentation i radioprogrammet var övertygande, så jag skrev en snabb krönika om saken och skickade till Dala-Demokraten, där jag medverkar regelbundet som krönikör sedan fem år tillbaka. Jag skickar ett par, tre texter i månaden. Ibland publiceras de, ibland inte.
Jag hade glömt bort hela saken när jag igår såg att den publicerats i tidningen. I morse, på luciamorgonen möttes jag av ett angrepp av Johan Lundberg på Facebook som hävdade att jag recenserat boken trots att jag inte läst den. Nej, jag har inte läst den och det tänker jag inte heller göra, däremot har jag lyssnat till det samtal som jag i krönikan refererar till. Sedan ändrade han det till att det var en krönika – det står tydligt högst upp i texten – men hävdade fortsatt att jag skrivit om en bok jag inte läst. Eftersom Dala-Demokratens texter är låsta kommer här hela texten för den som eventuellt skulle vara intresserad.
Det framgår tydligt här att denna krönika handlar om radioprogrammet och inte om boken. Jag kan förstå att man kan bli ledsen över dåliga recensioner, det har hänt mig också, så jag vet hur det känns. Men detta är ingen recension utan just en krönika där jag skriver om mina intryck från detta radioprogram. Lundberg vet förstås skillnaden, men har på något sätt bestämt sig för att använda denna sak, kanske för att skapa uppmärksamhet kring boken igen.
Jag försökte ett tag att vara vänlig och diskutera själva fenomenet som han pratar om i radioprogrammet, men vad jag än skrev vändes det emot mig. Efter ett par timmar engagerade sig Ivar Arpi och han förvrängde bilden av min text och mitt uppsåt även på Twitter. Har man inget bättre för sig så här på luciakvällen, så kan jag inte göra så mycket åt den saken. Faktum kvarstår, jag har inte skrivit om en bok jag inte läst, utan om ett radioprogram där Johan Lundberg hade svårt att förklara vad han menar med postmodernismen.
Här är själva texten, publicerad i Dala-Demokraten den 12/12 2020.
”Postmodernismen, ja vad är det egentligen?
Svaret är att det egentligen inte finns något svar, eller rättare sagt, det finns ingen specifik definition. På senare tid har det pågått en debatt om postmodernismen utifrån en ny bok av litteraturforskaren Johan Lundberg – ”När postmodernismen kom till Sverige”.
När det gäller själva begreppet postmodernismen tycker jag att Victor Malm, som för övrigt disputerat på närliggande områden, sammanfattar saken utmärkt, att postmodernismen enklast kan förklaras med att det är de vitt skilda tankeströmningar som växt fram i princip efter Andra världskriget och fortsatt in i vår tid. I den meningen är begreppet enbart en titel för en tidsperiod och inte för ett specifikt innehåll.
Huvudproblemet med att försöka kategorisera och föra samman alla dessa var för sig mycket olika tänkare är att det bygger på en respektlös och slarvig grundinställning som inte leder någon vart. Johan Lundberg, författaren till ”När postmodernismen kom till Sverige” berättade i radio att han vill visa hur postmodernismen introducerades och spreds i Sverige på 1980-talet. Det skedde genom samlade ansträngningar av främst Horace Engdahl och redaktionen för Tidskriften KRIS.
Det är onekligen lite generande att Lundberg inte verkar ha läst Engdahls bok ”Den romantiska texten”, eller åtminstone inte förstått den. ”Den romantiska texten” var en bok som kom ut 1986 och blev godkänd som Engdahls doktorsavhandling. Lundberg försöker göra gällande att Engdahls syfte är att återintroducera de romantiska författarna för att destabilisera Upplysningens värden och idéer. Detta har enligt Lundberg lyckats så bra att Svenska Akademien nu helt fjärmat sig från sina upplysningsideal och värderingar.
Det är bara det att Engdahls viktigaste ärende i ”Den romantiska texten” är att visa hur de romantiska diktarna bygger vidare på upplysningstraditionen istället för att försöka destabilisera den.
Men i Lundbergs värld verkar det vara viktigare att sy ihop en egen liten historieskrivning där allt från början i strukturalismens språkfilosofiska utredningar av den signifierade och det signifierande går som en rak linje till Black Lives Matter-anhängare i vilda gatuslagsmål och infiltrerande feministiska maktstrategier för att kasta ut sådana som honom själv (pompösa vita män, ja, jag är i samma ålder ungefär) från universiteten.
Det har mycket lite med seriös litteraturvetenskap eller forskning att göra, men när man lyssnar på Lundberg får man ju å andra sidan inte intrycket av att det är det han vill syssla med heller.
Synd, för självfallet finns det många intressanta ingångar som egentligen aldrig prövats i någon större utsträckning i Sverige. Som till exempel att gå på djupet i Jacques Derridas författarskap. Derrida har i alla år avfärdats som ”dekonstruktör” med syftet att undergräva den västerländska bildningstraditionen. Men precis som i fallet med Engdahls ”den romantiska texten” är det i själva verket precis tvärtom. Mer ödmjuka och analyserande texter av Hegel, Nietzsche och Heidegger har inte skrivits under hela den postmoderna perioden.”
Björn Sandmark
