Björn Sandmark bloggar

Selma Lagerlöf publicerade sin roman “Gösta Berlings saga” 1891, året innan Sveriges, och en av Europas äldsta tidskrifter, Ord & Bild, grundades. Till 125 årsminnet 2017 gjorde redaktionen en ambitiös genomgång av tidskriftens långa historia och författaren Aino Trosell skrev om 1900-talets första decennium och lyfte där fram hur Ellen Key gjorde en vandring i Gösta Berlings fotspår i trakterna kring sjön Fryken.
Det fick värmlänningen Marit Kapla, som också tillsammans med Ann Ighe är redaktör för tidskriften, att vilja göra om denna vandring, nu i Ellen Keys efterföljd. Vandringen ägde rum i början av juni 2018 och finns även dokumenterad på Instagram under hashtaggen #värmlandruntpååttadagar.
Det är förstås ingen slump att vandringen dokumenteras i bild och även med vissa korta filmsnuttar. Kapla var konstnärlig ledare för Göteborgs Internationella Filmfestival under många år.
Följdriktigt öppnar texten också med en filmning av en huggorm ute i skogen. Är det en allusion till paradiset? Svårt att veta, men Gösta Berlings saga har en religiös överbyggnad som inte går att bortse från i den grundläggande maktkampen mellan det goda och det onda och de tolv kavaljerernas (lärjungarnas?) vanstyre av godset Ekeby (Rottneros på kartan).
Ända sedan jag läste romanen några gånger, första gången på åttiotalet, har jag ansett att det är den bästa romanen som givits ut på svenska. När vi satte upp “Gösta Berlings saga” med Anna Bjelkerud som majorskan, Adam Lundgren som Gösta Berling och Jakob Eklund som Sintram på Göteborgs Stadsteater förra året såg jag den fem gånger. Anna von Hausswolffs musik ligger som en sorts bakgrundssorl när jag läser denna uppslagsrika och fina vandringssaga.
Det finns något otidsenligt och eftertänksamt i Kaplas vandrande: “Sent på kvällen kom jag gående över gärdena mot Gunnerudsgården strax öster om Östra Ämtervik.” Hon tänker på barndomsminnen och strukturomvandlingar på landsbygden, naturupplevelser och en stark fascination över utsikten mot Fryken från Tossebergsklätten som varit en återkommande plats genom livet, relaterar till Kants resonemang om det sublima. Och inte minst kring Ellen Keys reflektioner kring landskapet och Selma Lagerlöfs sannolika invändningar mot alltför utbroderande litterära skildringar av aftonrodnadens solnedgångar.
Kontrasten mot ett tillfälligt stopp för att proviantera på COOP i Sunne kunde inte vara tydligare.
“När jag vandrade in i Torsby i stekande hetta genljöd luften av minnen.” Och minnet av pappan, som jagade tjädertuppar i trakten, blir ännu starkare än vanligt. Likaså påminner de grannar hon möter i trakten av föräldrahemmet om det förflutna, dock inte på något melankoliskt sätt. Men ändå. När Kapla avslutar sin vandring och sätter sig på bussen och lämnar vandringen bakom sig längs riksväg 62 är det ändå med blandade känslor.
“Regndropparna mot rutan såg ut som tårar.”
Är det en vandringssaga eller ett vandringsdrama med olika stationer? Jag kan bara rekommendera alla och envar att läsa denna ovanliga och tankeväckande essä och själv försöka finna ut. Att det ytterst handlar om livet vittnar slutorden, citat från den spanske poeten Antonio Machado om:
“Vandrare, det finns ingen väg. Du skapar vägen där du går.”
Varje vandring börjar med ett första steg.

1930 skrev den österrikisk-ungersk-tyske dramatikern Ödön von Horvath pjäsen “Italienische Nacht” som handlar om en krog i Bayern, där socialdemokraterna försöker samla ihop sig inför hotet från nazisterna.
Den 1 februari 1931 deltog dramatikern i ett liknande möte på Gasthof Kirchmair i den bayerska byn Murnau. Mötet urartade i ett stort slagsmål mellan den socialdemokratiska majoriteten i rummet och ett femtiotal nazister efter att en nazistisk talare utropat “Heil Hitler” och nazisterna stämt upp “Horst-Wessel”-sången. Ett trettiotal personer skadades och inredningen på krogen totalförstördes. I programmet till Thomas Ostermeiers uppsättning av von Horvaths pjäs, som hade premiär på Schaubühne den 23 november, finns dramatikerns vittnesmål i den så kallade Saalschlacht-processen i Landesgericht i München den 31 oktober 1931.
Pjäsen som Horvath påbörjade något år tidigare hade premiär den 20 mars samma år på Theater am Schiffbauerdamm (idag Berliner Ensemble).

Det är med ungefär liknande konstnärlig precision och känsla för samtiden som Thomas Ostermeier sätter upp pjäsen. Texten bearbetades tillsammans med dramaturgen Florian Borchmeyer under vintern 2017/2018 och skulle haft premiär i våras. Sjukdom i ensemblen gjorde dock att premiären fick flyttas fram till november. Det är den tredje av tre politiska analyser av samtiden som Ostermeier nu har satt upp. Den första var Arthur Schnitzlers “Professor Bernhardi”, den andra var bearbetningen av Didier Eribons essäistiska roman “Tillbaka till Reims” (“Rückkehr nach Reims”) och nu då “Italienische Nacht).

“Italienische Nacht” är en på många sätt gastkramande föreställning. De försoffade och oeniga socialdemokraterna inne på krogen vill hålla fast vid sina illusioner om en sorts problemformuleringsprivilegium och vill inte för något i världen avstå från sin årliga italienska temafest med medelhavsmat och smäktande toner av italienska schlagerlåtar. Vridscenen vänder fram krogens utsida där både vänstermän och nazister försöker komma överens med eventuella flickvänner och även prostituerade, på väg till utedasset.
Medvetet framställs nazisterna som betydligt mer försigkomna och de vinner även samtliga kvinnors gunst, där på krogtrappan, medan vänstermännen lommar in i den sönderfallande gemenskapen inne på krogen igen. Riktigt obehagligt blir det när man genom krogens fönster skymtar riksflaggan, med hakkors och allt och en ganska stor grupp nazister på 12 -15 personer skanderar “Volksverräter” (Folkförrädare – som man även använt på senare tid om Angela Merkel och hennes “Wir schaffen das-politik i migrationsfrågan). När den stackars krögarhustrun av ekonomiska skäl tvinga acceptera att boka även en nazifest med vitmaktmusik inne på krogen blir det för mycket och slutligen kommer det oundvikliga slutet med krogslagsmål och allmän upplösning. Slutscenen med en nästan folktom krog och skanderande nazister på utsidan gör att åtminstone jag lämnar salongen med magknip.
Det är som alltid med Thomas Ostermeier en lysande föreställning in i minsta detalj. Han arbetar här med sitt team och Nina Wenzels scenografi, Ann Popens kostymer och Urs Schönebaums ljussättning skapar den realistiska scenmiljö som ändå på något märkligt vis har något drömskt över sig. Floran Borchmeyer är, som tidigare nämnts medförfattare till denna textversion och dramaturg och Nils Ostendorf står för musiken.

Dagen efter premiären, den 24 november, inträffade den första stora demonstrationen i gula västar i Paris. Det görs just nu många försök att tolka orsakerna till dessa demonstrationer, och inte oväntat används de för att understryka olika politiska hållningar. Det är nog inte så lätt att det bara handlar om förbannad landsbygdsbefolkning som är arga över stigande bensin- och diesel-priser och på Macrons politik. Den närmaste tiden får väl utvisa vad som hänt och händer. Men åtminstone delvis är det nog ett utslag av de (höger-) populistiska vindar som sveper in österifrån, underblåsta av ryska oheliga allianser med Steve Bannons “The Movement” och diverse högerpartier i europeiska länder vars första steg är att slå sönder Europa som vi känner det under 2000-talet, med Brexit som ett första steg.

Slutligen, på söndagen den 25 november, genomfördes tre seminarier på Schaubühne om hur vänstern ska formera sig mot denna högerpopulistiska våg som nu siktar in sig på valet till Europaparlamentet under våren 2019. Initiativtagare var just den franske sociologen, filosofen och författaren Didier Eribon, som tillsammans med Thomas Ostermeier med flera på Schaubühne planerat och sedan genomförde denna konferens, med ekonomiskt stöd av Rosa-Luxemburg-stiftelsen.
De tre seminarierna som började vid lunch och höll på långt in på kvällen hade tre teman; “Vänsterperspektiv på den ekonomiska politiken och socialpolitiken”,
“Solidaritet i tider för när länder vill skapa nya gränser: För en ny invandrings- och asylpolitik” och det avslutande seminariet om “Vilken vänster vill vi ha” som leddes av journalistenTania Martini. Deltog gjorde Didier Eribon, den franska parlamentarikern Daniele Obono, den kroatiska filosofen Srecko Horvat och Kevin Kühnert, tyska socialdemokraternas smartaste påläggskalv och ordförande för ungdomsförbundet.

Debatten pågick i nästan tre timmar och var oupphörligt intressant, även om alla inlägg inte var det. Sammanfattningsvis är det svårt att säga något annat än att det inte, med utgångspunkt i de olika positioner som kom i dagen här finns någon samlad europeisk vänster, utan istället ett pärlband av olika ståndpunkter, som även förstärktes när publiken fick möjlighet att ställa frågor. Där fanns allt från besvikna sossar som längtade tillbaka till socialdemokratins storhetstid under nittonhundratalet till personer som saknade de identitetspolitiska perspektiven och rättigheterna för medborgare från de tidigare franska kolonierna. Det var både Rosa Luxemburg och Frantz Fanon, för att sammanfatta saken i en mening.
Didier Eribons förslag till hantering av denna mångfald framstår så här i efterhand som det enda möjliga för att kunna påverka Europavalet nästa år. Vänstern, oavsett inriktning, måste enas om kanske fem, eller varför inte tio, viktiga frågor som man sedan måste planera gemensamt inför valet. Vilka frågor som detta borde vara hann man inte komma fram till. Men klimatfrågan, social rättvisa och planering inför ännu större migrationsrörelser på grund av klimatkrisen torde vara tre centrala frågor som måste drivas och då inte bara ur ett vänsterperspektiv.

När vi lämnade teatern och promenerade genom den fortfarande ganska milda kvällen nerför Kurfürstendamm kändes det som om vi varit med om samtidsteater när den är som allra bäst och griper rakt in i det som händer utanför huset i det omkringliggande samhället och att vi även deltagit en intellektuell debatt om Europas och världens framtid i hjärtat av Europa.
Ich habe immer einen Koffer in Berlin.

I fredags såg jag Brechts “Der gute Mensch aus Sezuan” på Schaubühnes Studio, på andra sidan gatan vid Lehniner Plats. Det är andra gången jag ser en teaterskoleuppsättning där, från ‘Hochschule für Schauspielkunst Ernst Busch’ i Berlin. Det är för övrigt den skola Schaubühnes konstnärliga ledare Thomas Ostermeier gick på en gång i tiden, på 1900-talet. I våras såg jag en uppsättning av Büchners “Dantons Tod”, som möjligen präglades av starkare skådespelarprofiler än denna gång, men lagarbetet här gav resultat som står sig i längden.
Regissör för denna uppsättning var den legendariske regissören Peter Kleinert, som även i många år arbetat på ‘Ernst Busch’.
Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Brecht, även om jag aldrig glömmer Ralf Långbackas uppsättning från 1977 på Göteborgs Stadsteater, där Ingvar Hirdwall gjorde en fantastisk domare Azdak. Av en händelse hade jag med mig en nyutgiven bok med nyöversättningar av Brechts “Tredje rikets fruktan och elände” som precis kommit ut på Spleen förlag i en spänstig nyöversättning av Ulf Peter Hallberg. Ett urval av scenerna i denna översättning har nyligen spelats på Dalateatern. När jag nu läst boken ångrar jag att jag inte försökte ta mig dit för att se uppsättningen.
Studenterna gör ett synnerligen energiskt intryck och spelar för allt som tygeln håller. Det är rappt, medryckande och charmigt. Vi får veta att man spelar “Santa Monica”-manuskriptet och om jag förstår saken rätt dealar vattenförsäljaren även med opium på ett tydligare sätt i denna version. “Sezuan” är lite svår att intressera sig för ända till slutet och det tappar lite fart innan gudarna till slut löser upp det hela, men det var en sammantaget upplivade och rolig föreställning.

Igår började kvällen med den irländsk-engelska gruppen “Dead Centre”s uppsättning “Shakespeare’s Last Play” som förstås är “Stormen”. Denna version är inte mindre vidlyftig men lyckas för mig att göra en allvarlig och reflekterande föreställning, om än med groteska inslag, av en komedi som är de för mig minst intressanta av Shakespeares pjäser. Vi sitter vid strandkanten och där utspelar sig i stort sett hela föreställningen, medan vi via storskärm guidas längs en karta över Schaubühnes backstage. Även de olika bärande händelserna, som dock aldrig genomförs fullt ut, ritas upp med tydliga Google-maps-markeringar och det hela avslutas med att Shakespeare’s lik som ligger i någon sorts respirator – jag antar att det är så Dead Centre uppfattar att renässansdramatikern fortfarande hålls vid liv på scenerna världen över – hackas i bitar av en extatisk Miranda, kongenialt spelad av Jenny König. Antonia (Antonio i kvinnlig gestalt), i den alltid lika geniala Nina Kunzendorfs tolkning, reflekterar över samtliga kända identitetspolitiska frågeställningar och väger dem mot Shakespeare’s klassikerstatus. Mer ska nog inte avslöjas här – kanske kommer Dead Centre till Göteborg igen, som de gjorde med uppsättningen “Lippy” under Dans- och Teaterfestivalen 2016.

Kvällen avslutades med en av de mest drabbande föreställningar jag sett på länge – Thomas Ostermeiers uppsättning av (och tillsammans med dramaturgen Florian Borchmeyer) bearbetade roman “Våldets historia” av den franske författaren Édouard Louis. Föreställningen heter “Im Herzen der Gewalt” på tyska (I våldets hjärta). Berättelsen börjar efter att Louis efter att ha firat jul med vännerna Didier Eribon och Geoffroy de Lagasnerie, på väg hemåt träffar på Reda, som följer med honom hem. Det som börjar som en kärlekshistoria slutar med att Reda blir allt mer våldsam och nästan mördar Louis och våldtar honom brutalt innan han lämnar honom fullständigt förkrossad.
Händelseförloppet spelas upp parallellt med Louis efterarbetning av traumat tillsammans med sin syster och hennes man på landsbygden och tematiserar på det sätt som både Didier Eribon och Édouard Louis gör i sina böcker; klass och kön.
Det är helt enkelt lysande teater av världsklass. Laurenz Laufenbergs gestaltning är inte bara storslagen, han är dessutom ganska lik Édouard Louis. De övriga skådespelarna Christoph Gawenda (nyligen på scen på Göteborgs Stadsteater i Schaubühnes gästspel “Ein Volksfeind” under årets Dans- och Theaterfestival) Renato Schuch och Alina Stiegler är en stenhård kvartett som skapar en stark föreställning här. På ett naturligt vis öppnar sig också flera andra stora frågor som rasism, migration och samtidspolitikens utmaningar och tillkortakommanden. Scenbild av Nina Wetzel och video av Sébastien Dupouey; båda har arbetat under många år med Ostermeier och det finns ett speciellt uttryck även här som jag förknippar med Ostermeiers uppsättningar. Båda är dessutom med i arbetet med Ostermeiers kommande premiär “Italienische Nacht” av Ödon von Horvath, som har premiär på Schaubühne den 23 november. Längtar redan dit.