I slutet av förra sommaren hade vi besök av ett par vänner från Tyskland. Jag fick ett ex av en bok som present.
Den var ganska nyutgiven, men som gick tillbaka till 1967, närmare bestämt till 6 april det året. Den tyske sociologen och filosofen Theodor W. Adorno höll på universitetet i Wien den dagen ett föredrag om den just då tilltagande högerextremismen i Tyskland och på andra håll i världen. Föredraget fanns nedtecknat på sju handskrivna sidor som bevarats i hans efterlämnade skrifter men förlagan till denna lilla bok var en bandinspelning gjord av Österreichische Mediathek. Texten kommer att ingå i ett band i utgåvan efterlämnande skrifter som är under utgivning.
Varför nämner jag det? Någonstans säger det en del om angelägenhetsgraden i publiceringen. Suhrkamp-förlaget har på sedvanligt grundligt vis givit ut Adornos samtliga verk, med höjdpunkter som “Upplysningens Dialektik, “Negativ dialektik” och “Estetisk teori” och de flesta av hans viktigaste böcker har även översatts till svenska. Varför är Adorno särskilt aktuell just nu?
Efter några år av tilltagande högerpopulism i Ryssland, USA och Europa är det av stor betydelse att hitta teoretiker som analyserar dessa delvis olika, men ändå i huvudsak likartade högerextremistiska rörelser som ligger under ytan även i den mest folkliga varianten av högerpopulism. Inte sällan iscensätts den av ledande politiker som Trump, Putin eller Bolzonaro och deras anhängare.
Inte oväntat har därför Adorno och hans hemvist Frankfurtskolan pekats ut som teoretisk huvudfiende till den förmenta folkligheten inom högerextremismens olika grenar. Att Adorno och flera av hans medarbetare var judiska gör dem inte oväntat till ännu mer tacksamma måltavlor för de antisemitiska strömningarna inom högerextremismen. I början av nittiotalet översatte jag en av hans texter, “Antisemitismen är en fascism”, för Tidskriften Ord & Bild. Den texten hade lite av samma nästan profetiska sanningar som det nu publicerade föredraget från Wien vid sextiotalets slut.
Adorno pekar här på 9 punkter som känns nödvändiga att lyfta fram för att förstå sammanhanget mellan högerpopulism och högerextremism:
1) Man använder sig av “fakta” som är svåra att kontrollera och som därför ger den som uttalar dem en viss auktoritet (Se t ex Trump)
2) “Salamimetoden” – man skär av bit för bit och försöker smula sönder dem – exempelvis “Det var ju inte sex miljoner judar som förintades, utan fem och en halv, sedan fortsätter man så tills dess att tvivel uppstår.
3) Man monopoliserar ordet “tysk” trots att alla partier i Tyskland är tyska och inte ifrågasätter det (jfr resonemangen om svenskhet, svenska värderingar m m)
4) Man efterfrågar en idé om framtiden, oavsett vad den idén egentligen innehåller.
5) Man blir rasande när symboler som man gärna vill anse som nationella eller på annat sätt symboliska “ringaktas” på det ena eller andra sättet. Det kan gälla flaggan eller en viss typ av nationalistisk konst.
6) Den tyska industrin säljs ut till främmande kapitalägare. (Idag är hotet i första hand Kina)
7) Landet översvämmas av främmande gästarbetare (migrationsvågor).
8) Och sedan förstås komplexet med “Entartete Kunst” (Urspårad konst) som kan få konsekvenser att man på kommunal, regional eller statlig nivå upprättar kriterier för vilken konst som är berättigad till offentlig finansiering.
9) I Tyskland måste man också sluta att be om ursäkt och bekänna sin skuld för Förintelsen. (“Dags att se framåt” och liknande klyschor).
Det som Adornos föredrag egentligen säger är att det finns vissa högerpopulistisk/högerextremistiska strategier som återkommer med jämna mellanrum och periodvis får bredare folkligt stöd. I Tyskland fanns länge inte något högerextremistiskt parti av vikt, men på senare år har Alternative för Deutschland växt sig starkare, särskilt i de östra delarna av landet.
Man har också försökt ta plats i Thüringen, historiskt betydelsefullt genom Weimar och Goethe, men också under ytan Buchenwald, som ofta symboliserar de tyska koncentrationslägren.
Men AfD har på senare tid tappat mark och det är sannolikt att det strategiska val man gjorde för ett par år sedan, att inte kasta ut den av många ansett nazianstrukna Björn Höcke, har nog ändå gjort att man inte kan komma ur den historiska skugga som fortfarande vilar tung över stora delar av Tyskland. Hade man gjort det då hade man kanske haft en möjlighet att bli ett etablerat parti. När man inte gjorde det är min förhoppning att man nog missade den möjligheten.
Att läsa Adornos text “Aspekte des neuen Rechtsradikalismus” ger flera bra ingångar i denna komplexa problematik i Tyskland, men också utanför dess gränser.
