“På scenen. Teater, dans, sång & musik. Hundra år i Göteborg” – en antologi.

Lis Hellström Sveningson och Gudrun Nyberg är redaktörer för en ny, fin bok om den levande och livliga scenkonsten i Göteborg – “På scenen. Teater, dans, sång & musik. Hundra år i Göteborg”. (Carlssons) Lis Hellström Sveningson skriver själv om Göteborgs Stadsteaters chefer och om danskonstens utveckling i Göteborg. Gudrun Nyberg skriver om Stora Teatern fram till 1992.

Tomas Forser skriver initierat om Göteborgs Stadsteater och uppehåller sig förtjänstfullt vid starten på Lorensbergsteatern och den nyskapande scenkonst som Per Lindberg och Knut Ström stod för på den teatersom då var landets modernaste med vridscen och fast ljusteknik. Undrar i mitt stilla sinne hur Forser reagerat på sådana nymodigheter om han varit kritiker på den tiden? Nu gillar han inte nya grepp som filminslag eller ljusdesign i teaterföreställningarna.
Forser skriver kondenserat och ödmjukt om teaterns utveckling och lagom distanserat om teaterns moderna historia, ensemblespelets utveckling med Kent Andersson och inte minst om den period han själv medverkade i början av 1980-talet. Han var då dramaturg och medverkade i arbetet med att utveckla det mytomspunna “Manifestet” för konstnärlig förnyelse (bland annat stark fokusering på rysk teater). Forser lyfter fram Peter Oskarsson som den egentliga hjärnan bakom manifestet. Det är möjligt, men texten undertecknades även av Forser själv och Ragnar Lyth.

Manifestet ledde till en kris för teaterns genom tiderna främsta teaterchef, Mats Johansson. Det är förbryllande med de motstridiga besked om denna process som Forser ger i sin text. Han skriver om Manifest-krisen: “Mats Johansson som stödde förslaget lämnade sin post som teaterchef när det föll med knapp majoritet för nej-sägarna bland skådespelarna och verkstädernas anställda.” En halv sida längre ner citerar han Uno Myggan Ericsson om förloppet:
“Det provocerande programmet antogs trots allt av teaterchefen Mats Johansson och en majoritet av personalen men klubbades slutgiltigt ner av teaterstyrelsens borgerliga majoritet den 26 oktober 1981. Teaterchefen sade omedelbart upp sig.”
För den som vill veta hur det här egentligen gick till rekommenderar jag Mats Johanssons egen bok “…en tid vid teatern” från 2011. Sista sidorna i den boken undanröjer alla tvivel om hur det gick till.

När det gäller teaterns nuvarande konstnärliga ledare Pontus Stenshäll kommenterar Lis Hellström Sveningson hans konstnärliga val, men glömmer det som Stenshäll lyckats med som ingen annan teaterchef före honom gjort, nämligen att utöka teaterns spelplatser från tre till fyra, med permanent repertoar på Lilla Scen. Denna satsning blev avgörande när Göteborgs stad beslutade att bygga om teatern och permanenta den fjärde scenen. Ombyggnationen startade i måndags, den 4 maj 2020. Men den processen och händelsen får kommande teaterhistorieskrivare ta sig an och dokumentera. Hur det kommer att bli är förstås fortfarande öppet. Om allt går som det ska vet vi under senhösten 2021, om ett och ett halvt år kanske.

Obrutet medryckande är Lena Fridells skildring av barn- och ungdomsteaterns framväxt i Göteborg. Hon börjar med Backa Teaters historia under dess första år skolteatern på Stadsteatern. Det var för övrigt där jag själv kom i kontakt med teater på riktigt för första gången, 1972. Fridell skildrar initierat teaterns framväxt i Backa, på Backaplan och från och med 2007 i de fina lokalerna på Lindholmen. Hon påminner om Backas stora internationella engagemang under Eva Bergmans ledning och tecknar en fin bild av Mattias Anderssons tretton år som konstnärlig ledare, som gick till ända när han började som konstnärlig ledare på Dramaten 1 mars i år.

Lena Fridell, som också arbetat med barnteater som dramaturg på Folkteatern, berättar fint om Folkan och även Angereds teater, som startades av Mats Johansson och en grupp skådespelare från Göteborgs Stadsteater. Det känns extra roligt att vi samarbetar med Angereds Teater under det kommande spelåret, när teaterhuset på Götaplatsen byggs om.

Som tidigare nämnts skriver Gudrun Nyberg om Stora Teatern tills dess att teatern stängdes 1992 och GöteborgsOperan startade. Däremot nämner hon inget om Stora Teatern som numera är Nordens ledande gästspelscen. Operan ägnar sig Magnus Haglund åt i sin långa och mycket läsvärda text om musiklivet i Göteborg – The Music Capital of Scandinavia som Göteborg ibland kallas. Operans danskompani, ett av Europas främsta, skildras av Lis Hellström Sveningson, men förstås även de mindre fria scenerna Atalante och Tredje våningen, som var för sig och tillsammans skapar en danskonst som på många sätt är unik i landet. Johan Franzon skildrar de andra fria scenerna och sammantaget ger denna ambitiösa bok en fin bild av scenkonsten i Göteborg som periodvis varit banbrytande och betyder så mycket för oss som bor och verkar här.
Boken är ett fynd för varje scenkonst-intresserad person i Göteborg och överallt.

Boken är även kopplad till en ny utställning om den fria scenkonsten: “Frispel – scenkonst i förvandling 1960 – 2000” som öppnar den 16 maj på Göteborgs Stadsmuseum. (Samarbete mellan museet och Göteborgs Universitet)

Facebooktwitter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *