Björn Sandmark bloggar

Läser programmet till vårens Wiener Festwochen som äger rum mellan 10 maj till 16 juni och måste säga att jag bli ganska imponerad över antalet intressanta föreställningar.
I förordet skriver teaterchefen Christoph Slagmuylder om årets tema som ytterst handlar om hur teatern kan balansera och skapa nyanser i en politiskt polariserad värld.
“Konsten och speciellt de som äger rum “live” har förmågan att återfinna spontana gester och leda oss bort från färdigformulerade diskurser och säkrar ett rum för Imagination och opposition”, skriver Slagmuylder.
De föreställningar jag omedelbart blir sugen på är; “The Scarlet Letter” av Angélica Liddell och Krystian Lupas omtalade sextimmarsuppsättninge “Proces” som förstås är en dramatisering av Kafkas “Processen”.
Den starka trion Robert Wilson, Darryl Pickney och Isabelle Huppert sätter upp “Mary Said What She Said”- samma team som satte upp den omtalade “Orlando” 1992 har nu återförenats.
Milo Rau följer upp sitt löfte från “Gent Manifestet” där det framgår att en aktuell uppsättning alltid måste spelas i ett krigsområde och visar sin “Orest in Mossul”. Och slutligen Romeo Castellucci sätter upp “Le Metope del Partenone”.
Hur ska jag hinna åka till Wien vid denna tid på året? “Wenn der ist Wille, gibt es ein Weg” som vi brukar säga i Klagenfurt.
Vi får väl se.

I början av 1930-talet överfördes 89 textilier från Paracas-halvön i Peru till Göteborgs museum. Bland dem finns den mytiska “El Calendario” som dock uppvisar vissa skillnader i vävtekniken från de övriga textilierna. Möjligen kom den till i övergången till Nasca-kulturen, eller så finns det någon annan förklaring.
Historien om textilierna från Paracas har dokumenterats några gånger, Den mest läsvärda texten på senare år skrevs av Stefan Jonsson på uppdrag av Världskulturmuseet i Göteborg med anledning av deras utställning “En stulen värld” 2008. Jonssons text heter “Tingen vi delar”.
Utställningens provocerande titel ledde till att Peru krävde tillbaka textilierna från Göteborgs stad, som fortfarande ägde dem, men som fanns på Världskulturmuseet och i dess magasin. Som dåvarande chef för kulturförvaltningen i Göteborg hamnade hela frågan på mitt bord. Nu har jag skrivit en bok om händelseförloppet, hur förhandlingarna gick och vad som hände sedan.

Frågan om återlämning av kulturföremål på etnografiska museer har blivit allt mer vanlig. Nyligen meddelade Frankrikes president Macron att 90 000 föremål på franska museer ska lämnas tillbaka till olika afrikanska länder.

Världskulturmuseet har blivit stämt av en ättling till indianen White Fox, som hämtades till Sverige och visades upp runt om i landet under andra halvan av 1800-talet. Kravet är att museet ska lämna tillbaka kläder och ett par andra föremål som antas ha tillhört White Fox. Justitiekanslern har prövat ärendet med bistånd av Ann Follin, chef för Statens museer för Världskultur, och konstaterat att man avvisar kravet. Vi får se vad som händer.

I boken diskuterar jag olika aspekter av de här frågorna och texten mynnar ut i ett konkret förslag, eller snarare en princip som skulle kunna vara tillämplig i den här typen av frågor.

Andra delen av boken är en essä skriven av min hustru författaren Ann-Marie Ljungberg, som varit fascinerad av “El Calendario” sedan ett par decennier tillbaka. Det är en litterär essä om Peru, Paracas och textilierna ur ett annat perspektiv. Den texten är bokens höjdpunkt!

Boken kommer ut under våren 2019 på Bokförlaget Korpen.

Selma Lagerlöf publicerade sin roman “Gösta Berlings saga” 1891, året innan Sveriges, och en av Europas äldsta tidskrifter, Ord & Bild, grundades. Till 125 årsminnet 2017 gjorde redaktionen en ambitiös genomgång av tidskriftens långa historia och författaren Aino Trosell skrev om 1900-talets första decennium och lyfte där fram hur Ellen Key gjorde en vandring i Gösta Berlings fotspår i trakterna kring sjön Fryken.
Det fick värmlänningen Marit Kapla, som också tillsammans med Ann Ighe är redaktör för tidskriften, att vilja göra om denna vandring, nu i Ellen Keys efterföljd. Vandringen ägde rum i början av juni 2018 och finns även dokumenterad på Instagram under hashtaggen #värmlandruntpååttadagar.
Det är förstås ingen slump att vandringen dokumenteras i bild och även med vissa korta filmsnuttar. Kapla var konstnärlig ledare för Göteborgs Internationella Filmfestival under många år.
Följdriktigt öppnar texten också med en filmning av en huggorm ute i skogen. Är det en allusion till paradiset? Svårt att veta, men Gösta Berlings saga har en religiös överbyggnad som inte går att bortse från i den grundläggande maktkampen mellan det goda och det onda och de tolv kavaljerernas (lärjungarnas?) vanstyre av godset Ekeby (Rottneros på kartan).
Ända sedan jag läste romanen några gånger, första gången på åttiotalet, har jag ansett att det är den bästa romanen som givits ut på svenska. När vi satte upp “Gösta Berlings saga” med Anna Bjelkerud som majorskan, Adam Lundgren som Gösta Berling och Jakob Eklund som Sintram på Göteborgs Stadsteater förra året såg jag den fem gånger. Anna von Hausswolffs musik ligger som en sorts bakgrundssorl när jag läser denna uppslagsrika och fina vandringssaga.
Det finns något otidsenligt och eftertänksamt i Kaplas vandrande: “Sent på kvällen kom jag gående över gärdena mot Gunnerudsgården strax öster om Östra Ämtervik.” Hon tänker på barndomsminnen och strukturomvandlingar på landsbygden, naturupplevelser och en stark fascination över utsikten mot Fryken från Tossebergsklätten som varit en återkommande plats genom livet, relaterar till Kants resonemang om det sublima. Och inte minst kring Ellen Keys reflektioner kring landskapet och Selma Lagerlöfs sannolika invändningar mot alltför utbroderande litterära skildringar av aftonrodnadens solnedgångar.
Kontrasten mot ett tillfälligt stopp för att proviantera på COOP i Sunne kunde inte vara tydligare.
“När jag vandrade in i Torsby i stekande hetta genljöd luften av minnen.” Och minnet av pappan, som jagade tjädertuppar i trakten, blir ännu starkare än vanligt. Likaså påminner de grannar hon möter i trakten av föräldrahemmet om det förflutna, dock inte på något melankoliskt sätt. Men ändå. När Kapla avslutar sin vandring och sätter sig på bussen och lämnar vandringen bakom sig längs riksväg 62 är det ändå med blandade känslor.
“Regndropparna mot rutan såg ut som tårar.”
Är det en vandringssaga eller ett vandringsdrama med olika stationer? Jag kan bara rekommendera alla och envar att läsa denna ovanliga och tankeväckande essä och själv försöka finna ut. Att det ytterst handlar om livet vittnar slutorden, citat från den spanske poeten Antonio Machado om:
“Vandrare, det finns ingen väg. Du skapar vägen där du går.”
Varje vandring börjar med ett första steg.