I fredags såg jag Brechts “Der gute Mensch aus Sezuan” på Schaubühnes Studio, på andra sidan gatan vid Lehniner Plats. Det är andra gången jag ser en teaterskoleuppsättning där, från ‘Hochschule für Schauspielkunst Ernst Busch’ i Berlin. Det är för övrigt den skola Schaubühnes konstnärliga ledare Thomas Ostermeier gick på en gång i tiden, på 1900-talet. I våras såg jag en uppsättning av Büchners “Dantons Tod”, som möjligen präglades av starkare skådespelarprofiler än denna gång, men lagarbetet här gav resultat som står sig i längden.
Regissör för denna uppsättning var den legendariske regissören Peter Kleinert, som även i många år arbetat på ‘Ernst Busch’.
Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Brecht, även om jag aldrig glömmer Ralf Långbackas uppsättning från 1977 på Göteborgs Stadsteater, där Ingvar Hirdwall gjorde en fantastisk domare Azdak. Av en händelse hade jag med mig en nyutgiven bok med nyöversättningar av Brechts “Tredje rikets fruktan och elände” som precis kommit ut på Spleen förlag i en spänstig nyöversättning av Ulf Peter Hallberg. Ett urval av scenerna i denna översättning har nyligen spelats på Dalateatern. När jag nu läst boken ångrar jag att jag inte försökte ta mig dit för att se uppsättningen.
Studenterna gör ett synnerligen energiskt intryck och spelar för allt som tygeln håller. Det är rappt, medryckande och charmigt. Vi får veta att man spelar “Santa Monica”-manuskriptet och om jag förstår saken rätt dealar vattenförsäljaren även med opium på ett tydligare sätt i denna version. “Sezuan” är lite svår att intressera sig för ända till slutet och det tappar lite fart innan gudarna till slut löser upp det hela, men det var en sammantaget upplivade och rolig föreställning.
Igår började kvällen med den irländsk-engelska gruppen “Dead Centre”s uppsättning “Shakespeare’s Last Play” som förstås är “Stormen”. Denna version är inte mindre vidlyftig men lyckas för mig att göra en allvarlig och reflekterande föreställning, om än med groteska inslag, av en komedi som är de för mig minst intressanta av Shakespeares pjäser. Vi sitter vid strandkanten och där utspelar sig i stort sett hela föreställningen, medan vi via storskärm guidas längs en karta över Schaubühnes backstage. Även de olika bärande händelserna, som dock aldrig genomförs fullt ut, ritas upp med tydliga Google-maps-markeringar och det hela avslutas med att Shakespeare’s lik som ligger i någon sorts respirator – jag antar att det är så Dead Centre uppfattar att renässansdramatikern fortfarande hålls vid liv på scenerna världen över – hackas i bitar av en extatisk Miranda, kongenialt spelad av Jenny König. Antonia (Antonio i kvinnlig gestalt), i den alltid lika geniala Nina Kunzendorfs tolkning, reflekterar över samtliga kända identitetspolitiska frågeställningar och väger dem mot Shakespeare’s klassikerstatus. Mer ska nog inte avslöjas här – kanske kommer Dead Centre till Göteborg igen, som de gjorde med uppsättningen “Lippy” under Dans- och Teaterfestivalen 2016.
Kvällen avslutades med en av de mest drabbande föreställningar jag sett på länge – Thomas Ostermeiers uppsättning av (och tillsammans med dramaturgen Florian Borchmeyer) bearbetade roman “Våldets historia” av den franske författaren Édouard Louis. Föreställningen heter “Im Herzen der Gewalt” på tyska (I våldets hjärta). Berättelsen börjar efter att Louis efter att ha firat jul med vännerna Didier Eribon och Geoffroy de Lagasnerie, på väg hemåt träffar på Reda, som följer med honom hem. Det som börjar som en kärlekshistoria slutar med att Reda blir allt mer våldsam och nästan mördar Louis och våldtar honom brutalt innan han lämnar honom fullständigt förkrossad.
Händelseförloppet spelas upp parallellt med Louis efterarbetning av traumat tillsammans med sin syster och hennes man på landsbygden och tematiserar på det sätt som både Didier Eribon och Édouard Louis gör i sina böcker; klass och kön.
Det är helt enkelt lysande teater av världsklass. Laurenz Laufenbergs gestaltning är inte bara storslagen, han är dessutom ganska lik Édouard Louis. De övriga skådespelarna Christoph Gawenda (nyligen på scen på Göteborgs Stadsteater i Schaubühnes gästspel “Ein Volksfeind” under årets Dans- och Theaterfestival) Renato Schuch och Alina Stiegler är en stenhård kvartett som skapar en stark föreställning här. På ett naturligt vis öppnar sig också flera andra stora frågor som rasism, migration och samtidspolitikens utmaningar och tillkortakommanden. Scenbild av Nina Wetzel och video av Sébastien Dupouey; båda har arbetat under många år med Ostermeier och det finns ett speciellt uttryck även här som jag förknippar med Ostermeiers uppsättningar. Båda är dessutom med i arbetet med Ostermeiers kommande premiär “Italienische Nacht” av Ödon von Horvath, som har premiär på Schaubühne den 23 november. Längtar redan dit.
