De senaste åren har det blivit en allt mindre demokratisk debatt i de centraleuropeiska staterna i EU. För många av oss som minns glädjen över Berlinmurens fall 1989 är det sorgligt att se hur de länder som då togs emot med öppna armar av EU nu gör allt för att destabilisera Europa och verkar falla tillbaka i auktoritära styren som underblåser främlingsfientlighet och i värsta fall rasism och antisemitism. Det var inte därför som Tyskland och Frankrike, de stater som drivit på det europeiska enandet efter Andra världskriget, pumpade in miljarder i de gamla öststaterna, för att de skulle sabotera en vettig utveckling av EU.
Teaterns roll i Ungern och Polen har å ena sidan blivit viktigare än någonsin för dem som framhärdar att föra en debatt om demokrati och solidaritet. Å andra sidan har den också just därför hamnat i fokus för de byråkratisk-diktatoriska regeringarnas ilska och flera teaterchefer har fått sparken för att de vågat opponera sig. På Göteborgs Stadsteaters webbsida Teaterrummet finns nu en nyskriven text av den polska regissören Agnieszka Jakimiak om hur en uppsättning av den polska klassikern “Klatwa” (Förbannelsen) från 1899 i regi av den kroatiske regissören Oliver Frljic på Teatr Powszechny väckte ont blod i Warszawa.Den ledde till permanenta demonstrationer utanför teatern som slutade med att syra hälldes i ventilationssystemet och skadade fyra scentekniker.
Tyska teatertidningen “Theater der Zeit” har Tjeckien som tema i sitt senaste nummer (Oktober 2018). Där skriver bland andra Kamila Cerná, som bland annat är teatervetare och redaktör för tidskriften Czech Theatre, om den politiska teaterns utveckling i Tjeckien. I det gamla kommunistiska Tjeckoslovakien hade teatern en ganska stark ställning, eftersom man ofta på ett allegoriskt vis, avhandlade den lokala politiken och var ett sorts andningshål för politiska motståndare mot regimen. Åtminstone till en viss gräns. När muren sedan föll gick den tjeckiska teatern in i sig själv och släppte kontakten med den politiska teatern.
Enligt Cerná dröjde det minst ett decennium innan man kom igång igen och nu pekar hon på tre stora trender inom den tjeckiska teatern; Det första spåret är en sorts fars och satir av, i deras ögon, den egna ganska taffliga politiken och som främsta exempel, enligt Cerná nästan groteskt, lyfter hon fram Vaclav Havels pjäs om att lämna den politiska scenen – “Avgång”.
Det andra spåret är ganska många fördjupningar i den tjeckiska historien efter Andra världskriget, där man bland annat problematiserar fördrivningarna av sudettyskarna och förtrycket av oliktänkande under den sovjetiska kontrollen. Den tredje trenden är fokus på den egna nationen och dess tillkortakommande, särskilt Pragvåren, som fortfarande är ett öppet sår för många. Cerná tycker dock att den tjeckiska teatern lyckas med att hålla en bra distans till det politiska systemet, oavsett inriktning. Hon skriver: “Med …bristande allvar och ironi lyckas det ofta för den tjeckiska teatern att röra vid smärtsamma punkter – dessutom med en helande kraft och eftertryckliga varningar för totalitarism oavsett läger, och mot småskurenhet och feghet.”
Det enda av de tidigare centraleuropeiska länderna som har ett högerextremistiskt parti, FPÖ, i regeringen är Österrike, något som dock tydligen inte gjorde något större avtryck på festivalen i Salzburg i år, enligt samma tidskrift. Österrike är dessutom ordförandeland i EU och vi har för avsikt att återkomma med en närmare analys av tillståndet inom den österrikiska teatern på Teaterrummet under hösten. Håll utkik efter det!
