Björn Sandmark bloggar

Nu har jag varit på Göteborgs Stadsteater i över ett halvår och sommardagarna har äntligen givit lite lästid. En av de saker jag ägnade mig åt mellan jul och nyår var att gå igenom det imponerande teaterbiblioteket som finns på mitt tjänsterum. Där finns i stort sett hela världsdramatikens klassiker och mycket mer. Det var en sann glädje att gå igenom och sortera upp samlingen efter eget huvud.

En bok som föll i mina händer var förre teaterchefen Mats Johanssons bok “…en tid vid teatern. En dokumentär om teater och kulturpolitik” som kom ut på Carlssons förlag 2011. Det är synnerligen intressant läsning. Johansson var verksam under drygt halva 1900-talet. Debuterade som regissör på Helsingborgs stadsteater 1948, arbetade på Malmö stadsteater 1950-1957, var chef för Folkteatern i Göteborg 1957-1961, gjorde ett kort mellanspel som chef på Helsingborgs stadsteater 1961-1962 innan han blev chef för Göteborgs stadsteater  under 20 år, ända till 1982. Han avslutade sin karriär som chef för Riksteatern mellan 1982 och 1992. En genuin teaterman som jag hade förmånen att träffa och tala med en stund under branschdagarna för Svensk Scenkonst i maj i år.

När jag läser boken förstår jag också var en stor del av biblioteket på mitt tjänsterum kommer ifrån: “Jag hade tänkt mig en teater där man fortlöpande förde en bred konstnärlig debatt. Jag fyllde hyllorna i chefsrummet med världsdramatiken och allt det nya jag kunde komma över. Vi skulle läsa och diskutera inkommande manuskript, följa den internationella repertoaren och planera nya projekt på aktuella teman.”

Idag är det den konstnärliga ledarens arbete att lägga repertoar och bevaka och beställa manus, men det hindrar inte att det förs en levande debatt i huset om teaterkonsten, tvärtom är det en nödvändighet för att ha ett stadigt fokus på teaterns huvuduppgift – att spela.  Därför har jag med stor tillfredsställelse sett hur alla medarbetare som kan, konstnärlig personal, teknisk personal, men även administrativ sådan, kommer till varje kollationering och lyssnar på regissörens presentation av varje ny uppsättning innan repetitionsarbetena sätter igång. För att inte tala om uppslutningen till genrep eller premiärer. Det är också så det måste vara.

Att det inte alltid varit på det viset vittnade den nu pensionerade medarbetaren Inger Hulthén om, som gick upp ur publiken under Mattias Anderssons genialiska dekonstruktion av Kent Anderssons uppsättning av “Flotten”, “Hemmet” och “Sandlådan” i höstas och berättade hur det var att arbeta under tiden för Anderssons tre fantastiska föreställningar som producerades under Mats Johanssons tid. Det var de första föreställningar som arbetades fram med den metod som från då kom att kallas gruppteater. Mats Johansson minnesbilder från denna tid är synnerligen intressanta och är inget mindre än teaterhistoria.

Den tid Johansson arbetade i Göteborg (1962-1982) var en mycket betydelsefull period för teatern i Sverige. Det sena sextiotalets vändning mot en mer politisk och samhällsengagerad teater fick stora konsekvenser både på scenen och i salongen, även om Johansson påpekar att man alltid hade en stor bredd i repertoaren. Under 70-talet kom det för svenskt kulturliv så betydelsefulla kulturpolitiska besluten 1974 och där öppnades bl a för en satsning på teater för barn och unga. Själv såg jag min första “riktiga” teaterpjäs “Puke”, med bl a Göran Stangertz som Karl Knutsson Bonde och Måns Westfeldt som Måns Bengtsson Natt och Dag i Engelbrekt-fejden i Stenhammarsalen. Det var ett exempel på den teater som spelades systematiskt för yngre publik bortsett från de traditionella julspelen i december. Mats Johansson var med att utveckla den verksamheten och gav bl a Eva Bergman i uppdrag att utveckla den teater som senare blev Backa Teater och som idag tillhör en av landets och Europas bästa teatrar för unga.

Likaså fattade Johansson de beslut som behövdes för att starta Angereds Teater, som under många år drevs i regi av Göteborgs Stadsteater. Idag drivs den av en förening. Initiativet bottnade också i 1974 år kulturpolitiska beslut som syftade till att spela teater i “förorten”. Johansson skildrar närmast rafflande turerna i kulisserna i styrelse och ensemble under denna period. Och denna utveckling driver Johansson sedan mot det som uppenbarligen var att skapa en i alla avseenden konstnärlig teater. Under en längre tid försökte han städsla den unge Peter Oskarsson som regissör och senare som en del i en konstnärlig ledning för teatern.

För att göra en lång historia kort ledde denna process fram till den sk Manifeststriden, där Oskarsson tillsammans med Tomas Forser och Ragnar Lyth lade fram ett manifest för en konstnärlig teater. Manifestet finns i sin helhet i Johansson bok, och även i “Den allvarsamma leken” en lika läsvärd bok av teaterns dramaturg under många år Per-Arne Tjäder. Jag återkommer till både Tjäders bok och Manifestet längre fram. Det är nu 33 år sedan manifestet publicerades och diskuterades. Det fick sin yttersta konsekvens i att Mats Johansson efter 20 år lämnade teatern och den strid som Manifestet utlöste rev upp djupa sår i den göteborgska offentligheten.

Så här långt efteråt borde man dock kunna ta upp en diskussion om frågan igen. Delar av manifestet är påfallande aktuella även om andra inslag är helt ogörliga (all personal ska vara med på alla möten hela tiden….) Ingen verksamhet kan sväva i ett samtidens tomrum utan levande trådar till sitt förflutna. Det ska bli mycket spännande att gå på djupet i teaterns historia utan att för den skull inte blicka framåt.

Var och en som är intresserad av teater i allmänhet och Göteborgs Stadsteater i synnerhet kan med fördel läsa Mats Johanssons verkligt intressanta bok, som inte bara är en personlig berättelse om ett yrkesliv, utan också är en berättelse om andra halvan av 1900-talets teaterhistoria och kulturpolitik,

Ibland kan en recension av ett konstnärligt verk bli en förlängning av själva verket genom sin pregnanta stil och språkliga innovation. Det händer i dagens Expressen när Margareta Sörenson sett Pontus Stenshälls uppsättning av “Romeo och Julia” på Nynäs slott i Sörmland. Själv hade jag inte möjlighet att vara med på gårdagens premiär, så jag får tills vidare nöja mig med Sörensons poetiska omdömen – som här: “Inte mycket av Shakespeares text är kvar, men den finns och glittrar till som frisk dagg på rosorna i det törnsnår av den knagglighetens estetik som är typisk för Moment (teater).”

Vad jag förstår är intrigen förflyttad till en romsk Julia och “sjåpgrisen” Romeo som dessutom är rik. Musiken glider mellan Simon Steensland, Dylan och Disneys “Bella Notte”. Allt detta är “Litet och fult, men med en storslagen loppighet som vilar skönt i musikens famn.”

Fem getingar till Margareta Sörenson för det svängiga bildspråket!

Midsommarhelgen tillbringade jag på Aten-festivalen som pågår i Aten i juni och i Epidauros i juli. Här spelas det främsta av europeisk scenkonst från det gångna året.

Anledningen till besöket var också mötet i vårt europeiska nätverk Prospero som utöver Göteborgs Stadsteater (Götaplatsen och Backa Teater) består av Schaubühne i Berlin, Theatre National de Bretagne i Rennes, Theatre de la Place i Liège, Emilio Romagna Teatre Fondazione i Modena, Nationalteatern i Zagreb och Stadsteatern i, just det, Aten. Vi fattade några viktiga linjebeslut och resultatet av förhandlingarna återkommer vi till längre fram.

Det var onekligen lite speciellt att sitta där i värmen i Aten och känna sig delaktig i ett europeiskt sammanhang och prata om teater och kommande projekt i ljuset av de ödesmättade förhandlingarna om Europas framtid och Euron som grekiskt betalningsmedel. Vi satt där allihop för att vi tror på Europa och på att samverka över nationella gränser. Vi satt där för att vi är en del av ett gemensamt europeiskt kulturarv, som när det gäller teatern, kom till som konstform just där i de grekiska bergen för snart tretusen år sedan.

På Midsommarafton såg vi Thomas Ostermeiers uppsättning “The Little Foxes” – en amerikans pjäs, spelad av tyskar med en tysk regissör i en grekisk industrilokal. På Midsommardagen såg vi Vico Nahimas dervisch-inspirerade pjäs “Strofodines”, som gjorde en lång loop tillbaka i tiden och ett djupt inrtyck med sitt extatiskt-religiösa anslag.

Just nu pågår Berliner Festspiele. Jag läser en recension i Die Zeit av den belgiska gruppen Trobleyns uppsättning av “Mount Olympus” som är en sentida iscensättning av antika festspels extatiska orgier i ett tjugofyra timmar långt performance. Upphovspersoner är koreografen Jean Fabre, kompositören Dag Taeldeman och författaren Jeroen Olyslaegers. 27 dansare spelar sig igenom hela den grekiska teaterhistorien från A för Antigone till P för Pentheus. Det är en ännu starkare klangbotten för det nutida grekiska dramat.

Den grekiska frågan präglar mycket av den aktuella politiska diskussionen just nu, med all rätt. Skuldfrågan är het. För egen del tänker jag tillbaka på en intervju som jag gjorde med förre tyske förbundskanslern Helmut Schmidt på hans kontor just på Die Zeit i Hamburg 1996. Vi pratade om Euron och dess framtid. Tyskland hade just gått med. Han menade att en absolut förutsättning är att man har en gemensam finanspolitik, vilket ännu inte är fallet och att “Sverige kommer att gå med i den gemensamma valutan när man ser att den fungerar bra.”

Det är många nu som recenserar Grekland och dess förda ekonomiska politik, inte minst från ett svenskt perspektiv. Det kan vara bra att tänka en stund på Schmidts krassa kommentar om egennyttan.  Om EU skulle övervinna krisen och gå starkare ur den (vilket förstås är helt öppet, men ändå inte osannolikt) kan det vara bra att tänka på.

Rätt eller fel är det många europeer likt Helmut Schmidt som noggrant följer vilka som gärna vill vara med och dela när det går bra, men som har väldigt mycket annat för sig när det gäller att ta ansvar och vara solidarisk. Sista akten återstår ännu.

Det är som i en pjäs av Sofokles.

 

Fotnot. Intervjun med Helmut Schmidt finns att läsa i min bok Tyska frågor? från 1998.