Björn Sandmark bloggar.

Ikväll startar Göteborgs Internationella Dans & Teaterfestival med en speciell balansakt mellan taken på Göteborgs Stadsteater och Göteborgs konsthall ”Traversée” utförd av Basinga , Tatiana-Mosio Bongonga. Jag har ännu inte bestämt mig för om jag vågar titta. Hon går utan säkerhetslina och utan skyddsnät. Det blir en hisnande upplevelse. Kvällen fortsätter på Stora Teatern med James Thierrée och La Compagnie Du Hanneton med nycirkusföreställningen La grenouille avait raison (Grodan visste).

För Göteborgs Stadsteaters del har vi den stora glädjen att presentera Katie Mitchells uppsättning av Duncan Macmillans Forbidden Zone på Götaplatsens Stora Scen. Pjäsen handlar om Första Världskriget och skildrar tre kvinnors olika öden då och senare. De är märkligt förbundna. Första Världskriget ägde rum för nu hundra år sedan och det uppmärksammas runt om i Europa, dock inte nämnvärt i Sverige. Det gör att föreställningen känns extra angelägen. Produktionen kommer från en av Europas allra mest spännande teatrar Schaubühne Berlin och har producerats inom ramen för vårt europeiska samarbete Prospero. Föreställningen spelas lördag 20 augusti kl. 20.00 och söndag 21 augusti kl. 19.00. Missa den inte, det är en väldigt speciell och stark föreställning som jag såg på plats i Berlin för en tid sedan.

Schaubühne Berlin återkommer för övrigt till Backa Teater den 11 och 12 november med den likaså kritikerrosade föreställningen Compassion. The History of the Machine Gun med text och regi av Milo Rau, en mycket spännande schweizisk dramatiker som också är knuten till Schaubühne. Här hamnar vi istället i samtidens krispunkt, med flyktingfrågan och det koloniala arvet i Kongo.

På Backa Teater spelar under Festivalen The Seagull and Other Stories som är en modernisering av Tjechovs Måsen spelad av irländska Pan Pan Theatre – här får vi ett möte mellan You Tube och klassisk ballett, metateater och nonsens. Föreställningen spelas 22 augusti kl. 18 och 23 augusti kl. 20.

Nästa irländska, lika spännande besök är Dead Centre som spelar föreställningen Lippy om ett mycket mystiskt kollektiv självmord på Irland. Skådespelarna säger om föreställningen: ”Vi var inte där. Vi har ingen aning om vad de sa. Det här är inte deras berättelse. Vi lägger bara orden i deras mun.” Den tänker jag inte heller missa förstås!

Resten av programmet finn att hitta på hemsidan för Göteborgs Dans & Teaterfestival! Hoppas vi ses i vimlet!

Spelåret 2015-2016 har varit ett bra spelår för Mattias Andersson och Backa Teater. Det kröntes kanske med förläningen av Prix D’Assitej till Andersson- ett av de finaste prisen för barn & ungdomsteater. I prismotiveringen stod det så här:

”Mattias Anderssons konstnärliga ledarskap lyfter på ett unikt vis fram den kollektiva dimensionen och processen i scenisk gestaltning. Med självklar och stark förankring hos den unga publiken sätter Andersson genom sina research- och intervjumetoder existentiella frågor i ett samtida ljus. I hans föreställningar delar en mångfald av skådespelare och musiker både rum och tid med publiken på ett konstnärligt och oförlikneligt sätt.”

Det är en synnerligen fin motivering som fångar stora delar av det som gör Mattias Andersson till en unik dramatiker, regissör och konstnärlig ledare. På många sätt skulle man kunna säga att motiveringen också är en mycket giltig beskrivning av hans senaste uppsättning på Backa Teater – The Misfits – som hade premiär på Backa i början av april. The Misfits är en uppsättning som skrivits speciellt för Backa, om Backas historia och plats i Göteborg, men samtidigt också på uppdrag av vårt internationella teaternätverk Prospero. The Misfits spelar i höst på två stora teaterfestivaler i Bologna i oktober och i Rennes november. Troligen blir det ytterligare på några orter i Europa. Så lät det åtminstone under vårt möte i Avignon i början av juli.

I vintras gav Mattias Andersson också ut boken United States of Sweden, som utöver texterna till hans båda pjäser Mental States of Gothenburg och Mental States of Sweden, som skrevs och producerades för Dramaten, finns det i ett appendix fyra intressanta texter om Anderssons författarskap av Tomas Forser, Malin Ullgren, Anna Håkansson och Johan Hilton. Den sista texten är en djupgående intervju. Anderssons arbetsmetod blir tydlig vid en läsning av de båda pjäserna. Särskilt intressant blir det när han själv tar plats i texten. Det skapar en oväntad spänning.

När jag läser texterna, och jag tänkte även på det när jag läste de artiklar i pressen som föregick både höstens kritikerrosade och välbesökta dramatisering av Dostojevskijs Idioten på Dramaten, men också i förhandsberättelserna innan premiären för The Misfits, är att ju djupare journalisterna går i skildringarna av arbetet med pjäsen, desto längre därifrån fjärmar sig dramatikern på ett intressant vis. Han är redan förbi den punkten, utan att på något sätt glida undan frågorna eller inte svara. Och så är det förstås. En riktig konstnär är alltid några steg längre fram – i tanken, men också i tid och rum.

Men innan nypremiären på The Misfits och Europaturnén blir det premiär för Mattias Anderssons pjäs Deformerad Persona, på Dramatens Bergman-festival, som han skrivit tillsammans med sin syster Ylva Andersson. I en av rollerna ser vi för övrigt Nina Zanjani, som delar sin tid mellan Dramaten och Göteborgs Stadsteater.

Spelåret 2015-2016 fortsätter in i 2016-2017 på en spännande vis!

För sjuttionde gången pågår nu teaterfestivalen i sydfranska Avignon. I år hade jag bara möjlighet att vara där i två dagar och huvudpunkten var möte med kollegorna i vårt gemensamma projekt Prospero. Projektet avslutas vid halvårsskiftet 2017 och på mötet i måndags förklarade alla sig intresserade av att fortsätta samarbetet som varit framgångsrikt för de flesta medverkande.

För vår egen del har projektet medfinansierat Mattias Anderssons uppsättning The Misfits som hade premiär på Backa Teater i april och går på turné till Théatre de National de Bretagne i Rennes i oktober och Teatro Emilia Romagna i Bologna i november. Recensionerna har varit mycket fina och det var särskilt roligt att teatern i Rennes lagt bilder från The Misfits på omslaget för sitt program spelåret 2016-2017.

Själva får vi två besök från Schaubühne Berlin; det första under Göteborgs Internationella Dans- och Teaterfestival 20-21 augusti. Då spelas regissören Katie Mitchells föreställning Forbidden Zone, som handlar om tre kvinnoöden under Första världskriget, vars hundraårsminne uppmärksammas runt om i Europa de här åren. Det andra besöket blir på Backa Teater 12-13 november, så vi får se Mitleid (Compassion) av regissören Milo Rau, som problematiserar minnet av europeisk kolonialism i Afrika och dess samtida konsekvenser. Båda pjäserna är mycket starka och det är väldigt roligt att kunna erbjuda göteborgarna dessa föreställningar av världsklass.

När vi anlände på söndag kväll hann vi med en marginal på fem minuter till Anne-Celine Vandalems uppsättning av Tristesse, en pjäs om en avfolkad dansk ö med namnet Sorg, där de sista åtta personerna på ön dras in i en tragedi med många facetter. Vandalem spelar själv huvudrollen, Martha Heiger, som är en up-coming politiker, kanske blivande statsminister, som ärvt sin position av sin far, som grundade partiet en gång i tiden. Historien ekar obehagligt av Front National i Frankrike och Marine Le Pen. Hon är iblandad i en familjetragedi, som inte får läcka ut, med påföljd att andra besvärande omständigheter kommer i dagen och det hela slutar i en rent hamletsk tragedi. Vandalem arbetar lite i Katie Mitchells tradition och skicklig filmatisering av interiörer förstärker den klaustrofobiska känslan. Föreställningen anses allmänt vara Vandalems bästa hittills som regissör.

Det är ganska länge sedan jag var i Avignon senast, i slutet av 1900-talet, och det var ett ganska hastigt besök.  Det gamla påvefästet med den ännu huvudsakligen bevarade stadsmuren runt omkring är en upplevelse i vanliga fall, och nu, under festivalen, präglas varje gata, varje gränd av teater, skådespel, gyckel och musik. Det kändes nästan lite overkligt, en medeltida karneval innanför murarna. Där utanför ett Europa som ifrågasätts allt mer, också i Frankrike, ett av unionens kärnländer. Möjligen förstärktes också känslan av ödesmättad otidsenlighet av att sitta under platanerna mellan möten och föreställningar. Jag tänkte på Paul Celans poesi som nämner platanerna och hans gåva till Nelly Sachs, en bit av barken från ett av träden där.

Sista kvällen såg vi österrikiska Cornelia Rainers uppsättning av George Büchners kortroman Lenz på gården till Lycée Saint Joseph. Det är mörkare där än här och när föreställningen började klockan tio var det nästan mörkt. Alldeles innan de skulle börja flög ett femtiotal kråkliknande fåglar över huset och jag blev helt tagen av händelsen, som jag inte kunde få reda på om det ingick i föreställningen eller inte. I romanen vill jag minnas att det förekommer ”Dohlen”, alpkajor, som bara finns på en viss höjd i Alperna.

Nu inleds ju Lenz , med att huvudpersonen vandrar från Strasbourg över Vogeserna till den kände pastorn Oberlin för att få vila och diskutera livets och konstens mening med honom och andra i hans närhet, så alpkajorna kändes som ett naturligt inslag. Men det kan också ha varit en slump. Föreställningen var ganska konventionell, men det var roligt att ha sett Lenz på scen för första gången. Och Lenz betydelse för just Paul Celan är ostridig. När Celan fick Büchner-priset 1960 bygger hela hans berömda tacktal Meridianen på berättelsen om Lenz. Klassisk är hans kommentar  till Lenz vilja att gå på händer när han var för trött av att gå till fots – ”Mina damer och herrar, den som går på händer, har himlen som avgrund under sig”.

Det säger lite om skrivandets och konstens villkor. Den som går på händer har fritt fall genom universum. Så stark var inte tanken på förlust eller risk i konsten i Avignon de dagar jag var där, men känslan av att leva i en konstens bubbla innanför ringmurarna, ett kvardröjande Lothlorien, i ett Europa där allt fler divisioner av populistiska orcher formerar sig var det svårt att värja sig emot.