”Don´t Look Back in Angered” – ja, var ska man börja? Eftersom vi är på en teater kanske vi måste börja med kolla upp Johns Osbornes ”Don´t Look Back” från 1956, en på den tiden mycket debatterad pjäs i genren diskbänksrealism, under en tid när också begreppet ”Angry Young Men” myntades. Osborne räknades till dem och det var en grupp yngre dramatiker ur arbetar- och medelklass som ville förändra samhället. Det är kanske oftast den yngre generationen som vill det
Och mycket hände förstås på 1960- och 70-talen men kollektiviseringen från den tiden började långsamt glida över i individualisering, och 1996 dök kultbandet Oasis upp med en hit med titeln ”Don´t Look Back in Anger”, skriven av Noel Gallagher en regnig kväll i Paris – en titel som var en kombo av Davie Bowies ”Look Back in Anger” från 1979 och Bob Dylans ”Don’t Look Back”, men man hintar faktiskt också mot Osbornes pjäs: in short gräm dig inte över gamla oförrätter utan se framåt.
Och det är väl kanske nu vi kan landa i Angered, ytterligare några decennier senare, när Oasis återförenats efter 15 års konflikt mellan bröderna Noel och Liam, en händelse som man dessutom gjort film utav, just det: ”Don´t Look Back in Anger” en dokumentär som hade premiär för ett par veckor sedan.
Men Angeredsteaterns uppsättning handlar inte om gamla konflikter, utan snarare om det motsatta. En konstnärlig inriktning som växte fram just där och som hade premiär för två decennier sedan, den 28 september 2006, klockan 18.00 enligt konstnärliga ledaren Johanna Larsson, som nyligen blev intervjuad i DN i en intressant text av Marit Kapla om hur Göteborg rör på sig. Den här kvällen, i september 2026, berättar Sofia Pekkari det i inledningen av föreställningen för oss som är där.
Även Mattias Andersson fick i DN berätta om hur han arbetade tillsammans med Sociologen på Göteborgs universitet 2006 och hur pjäsen som de gjorde då byggde på hundratals sidor av transkriberade intervjuer som sedan dramatiserades för scenen. Syftet var att visa mångfalden och hur ett samhälle i förorten kan se ut, hur många olika liv som finns på en sådan plats, men också en viss gemenskap som man inte får underskatta, en verklighet som de senaste åren delvis pulveriserats av högerpopulistiska politiker och klickfiskande medier.
Mattias Andersson hade också Sofia Pekkari, som gått på Angeredsgymnasiets teaterlinje, på scenen 2006. Då som nu tillsammans med Ramtin Paravaneh. En annan skådespelare med lång erfarenhet på den scenen idag är Elefteria Gerofoka och i bakgrunden gungar Kristina Issas musik, ibland lågmält, ibland med stor kraft genom hela föreställningen. Eftersom jag känner dessa mer eller mindre väl avstår jag från att kommentera deras lysande insatser på scenen ikväll.
Och jo, det har hänt mycket även med den socialrealistiska, intervjubaserade teatern och dramatikern Kristian Hallberg skruvar upp storyn från klassiska personberättelser från Angered, eller snarare det som kallas ”Nordost” i Göteborg till en alltmer dramatiserad berättelse där rollerna och skådespelarna glider in och ut ur varandra och skildrar allt från kosovarisk hederskultur, till blodiga tjejslagsmål på skolan och flummiga lärare med barfota nattvandringar med frivilliga entusiaster.
Johanna Larssons regi är stringent som alltid och inte ens i det värsta kaoset när tempot ökar på slutet blir det rörigt, publiken följer med i varenda blinkning och teatervandring genom scenografen Linda Wallgrens nedsänkta små skogspartier som till slut finns överallt på scenen. Som ett minne av forna tider återanvänds Ulla Kassius olikfärgade stolar från ”Mental States”.
De skiftande personligheterna och deras roller och berättelser sätter ljuset på platsen. ”Nordost” är fullt av folk som vill något med sina liv och den som oroar sig för annat kan ta en sväng med spårvagn 9 upp till Angered, eller 11:an till Bergsjön. Det råder ett livligt prat och ofta mycket skratt och energi på vagnarna. Mattias Andersons idé att visa människorna och deras drömmar och sorger har präglat en del av Göteborgs teaterliv, efter Angereds teater 2006, förstås på Backa Teater och skapat en profil som nu fortsätter att göra avtryck internationellt. Andersson skrev och regisserade en liknande intervjubaserad uppsättning för Wiener Festwochen i våras.
Kristian Hallbergs vändning mot det surrealistiska får en särskild puff efter applådtacket när hela publiken tas med av skådespelarna i en nattvandring som jag inte ska avslöja detaljerna kring. Men det blir en oväntad händelse där man önskar att man gick barfota.
”Don´t Look Back in Angered” har förstås en göteborgsk twist med sammanblandningen av Anger och Angered, men budskapet är att vi går vidare nu, in i en annan form av teater, och det är bara som det ska vara.
Ensemble Aleksandra Gazibaric*, Eleftheria Gerofoka, Kristina Issa, Seth Manteus*, Ramtin Parvaneh, Sofia Pekkari
Medverkar gör också Fortesa Hoti, Jasmin Rama, Malak Alrabeaa, Nour Garib, Selim Rama, Sara Garib
Dramatiker Kristian Hallberg
Regissör Johanna Larsson
Scenograf & kostymdesigner Linda Wallgren
Kompositör Kristina Issa
Koreograf Fredrika Byman Moberg
Maskdesigner Lars Carlsson
Ljusdesigner Johanna Larsson
Konstnärlig coach Ulla Kassius
Scenografi & kostymassistent Nadja Lennartsson
Attributör Charlotte Heyman
Konstruktörer Tomas Heyman & Emil Larsson
Dramapedagog Erika Modén
Ljus/scentekniker Jenny Waltersson Fogelberg
Ljud/scentekniker Martin Fremling
Praktikant ljudteknik Ove Nowotny
Publikvärd Bushra Al Jubaihi
Sälj & bokning Malin Andersson
Producent Gabriella Duraffourd
Pedagog Angereds Teaterskola Mina Nadolski Friberg
Konstnärlig ledare Johanna Larsson
Verksamhetsledare Lovisa Pihl
Trailer/Pressfoto Nadim Elazzeh
Affischfoto Haval Mulla Nazar
*Praktikanter från Teaterhögskolan i Malmö
Föreställningen görs i samarbete med Dramaten och Backa Teater.
