En teaterhelg i Berlin

På runt två timmar går det att ta sig från Göteborgs Stadsteater till Schaubühne am Lehniner Platz. Tack var vårt samarbete inom ramen för det europeiska nätverket Prospero får vi många impulser från europeiska teatrar. För egen del är samarbetet med Schaubühne i Berlin särskilt roligt. Dels finns det gamla kontakter och utbyte, dels har vi nu nya intressanta saker framför oss. Dels för att tyska är mitt andra modersmål och jag läser och ser allt jag kan på tyska.

I fredags såg jag Thomas Ostermeiers uppsättning av Ibsens En folkefiende och det var verkligen med stor behållning. Ostermeier har lyckats med en uppsättning som är respektfull för Ibsens text, men respektlös på ett befriande sätt i regin. Den utspelar sig i samtid, med modern scenografi, musik och knyter omärkligt an från textens förgiftade vatten i badanstalten till samtidens miljö- och klimatfrågor. Stockmans försvarsmonolog på slutet är dramats peripeti, där den godhjärtade och idealistiske Stockman skickligt spelad av Thomas Bading, börjar sitt anförande som ett sorts Jáccuse där han kritiserar stadens politiker (sin bror) och makthavare för att inte ta denna miljöfråga på allvar. Efter hand glider det över i ett allt mer agitatoriskt tal som förespråkar åtsidosättande av den demokratiska samhällsordningen – en omständighet som skickligt utnyttjas i ett till synes improviserat samtal. Jag har aldrig varit på någon föreställning där skådespelarna från scenen lyckats få till en så kvalificerad politisk diskussion med publiken under pågående spel. Den avrundades av en äldre dam som tyckte att nu får de unga hetsporrarna i publiken lugna sig, hon hade ändå varit med om två tyska diktaturer och kunde inte rekommendera att frångå demokratin som styrelsesätt. Sedan fortsatte spelet mot det oundvikliga slutet och ovationerna, däremot, höll på att aldrig ta slut.

En publikdialog med nästan ännu starkare energi, men mycket kortare i omfång ägde i lördags rum på Deutsches Theater på Schumannstrasse. Där spelades Lot Vekemans Judas i regi av Johan Simons. Pjäsen spelades ursprungligen på Münchner Kammerspiele. Bettina Pommers scenbild var en enda stor stege som gick fyra meter upp i luften och som högst upp hade en liten sittplats där Steven Scharf som spelade Judas satt helt naken och med ryggen vänd mot publiken. Inte en sekund kändes dock monologen bortvänd, utan det mycket kraftiga utspelet kröp under huden.  Kort sagt handlar det om vem Judas egentligen var, vem han är idag, hur kunde det bli så att han förrådde Jesus för trettio silverpenningar? Förklaringen, som efter hand avtäcks är att Judas i själva verket är en bild av det mänskliga, det ofullgångna, det inkonsekventa som allt ryms inom det som det betyder att vara människa. Människan är i grunden lika ensam och utsatt som en naken kropp högt upp på en stege fyra meter över golvet. Det går, med stora ansträngningar, att kommunicera med omvärlden, men en föds ensam, lever ensam och dör till slut ensam. Förräderiet mot Jesus är i en sådan tolkning bara det förväntade – Jesus motsvarar istället det gudomliga och ofelbara, som inte har någon plats på en sådan här jord. Till slut klättrar Judas ned från sin stegtopp och står där ännu mera utsatt, oskyddad och naken på scen och säger hela sitt namn – Judas Iskariot. Sedan är det slut.

På söndag hade jag förhoppningar att få se Frank Castorfs  Die Karamasows, åtminstone första akten innan hemresan (föreställningen är 6,5 timmar lång), men det sprack p g a biljettstrul. Verkar vara väldigt hårt tryck på Volksbühne nu i slutet av Castorfs tid som intendant. 2017 börjar överraskande nog den belgiske curatorn Chris Dercon som ny teaterchef där.

Så det fick bli manusläsning på baren Beluschis på Rosa-Luxemburg-Platz istället, vilket var en omtumlande upplevelse eftersom hela personalen och 90 % av publiken var från USA. Vem hade kunnat tro något sådant t ex 1988?

Ich möchte immer ein Koffer in Berlin haben.

Facebooktwitter

4 svar på ”En teaterhelg i Berlin”

  1. hej Björn,
    nästa gång du/ni kommer till Berlin så kan du väl ringa mig vetja! det vore kanon att gå på teater och dricka öl med dig, jag känner mig fortfarande så osäker på tyskan och teatrarna…
    sen vet jag inte om du vet, men sedan Sth stadsteater slutligen efter ja och nej och vet inte och sen och tystnad äntligen sa ett riktigt nej till min “Nina och Simone” så har min släkting Rikard Lekander visat intresse för den och ville prata med Pontus Stenshäll om den
    andra som är fett intresserade sen länge är Lill-Marit Bugge och Cecilia Thorngren (kolla henne på Youtube, fantastisk skådis och sångerska!) men de har ju ingen självklar ingång till några scener förutom Walla i Sth som läggs ner tyvärr
    anyhow, vore kul att höras, allt gott!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *