Bön för Tjernobyl. En framtidskrönika av Svetlana Aleksijevitjs. Min recension av boken i GP 1997.

Så glad över nobelpriset till Svetlana Aleksijevitj!

Det här är min recension av hennes bok Bön för Tjernobyl. En framtidskrönika som kom ut 1997, elva år efter Tjernobyl-katastrofen. En härdsmälta som fortfarande pågår. Texten trycktes om med titeln “Vitryska vidder” i min bok Vägen till Mitteleuropa som kom ut 2005.

Varje dag ligger den där och läcker, oavsett om vi valt att ta notis om det eller inte – reaktor fyra i Tjernobyl. Problemet är idag snarast att vi ännu inte vet hur stor Tjernobylkatastrofen kommer att bli – den pågår fortfarande, dag för dag, minut för minut. Den allvarligaste omständigheten är att den så kallade sarkofagen – inneslutningen av själva reaktorn som byggdes under oerhört svåra förhållanden – håller på att vittra sönder. Idag räknar man med sprickor på cirka 200 kvadratmeter i betongen. Den trasiga reaktorn innehåller fortfarande 400 kilo plutonium som lätt kan frigöras till exempel vid en mindre jordbävning. Plutonium är världens giftigaste substans – innehållet i en snusdosa räcker för att förgifta hela Sveriges befolkning. Till yttermera visso är forskarna oense om hur man ska begränsa risken för storskaliga utsläpp från reaktorn i framtiden. De miljontals dollar som flyter in som hjälp för att höja säkerheten flyter ut lika snabbt igen, mestadels som konsultarvoden åt utredare från Västeuropa.

För de 9 miljoner människor som drabbades direkt har livet förändrats fullständigt. 400 000 människor har evakuerats, ändå bor det fortfarande 270 000 människor inom ett område som är så radioaktivt smittat att regelbundna kontroller är av nöden, och att strikta regler för mat producerad i området måste efterlevas.

De vitryska och ukrainska regeringarna räknar med att de totala kostnaderna fram till år 2015 kommer att bli 300 miljarder dollar. Som en jämförelse kan sägas att den svenska atomindustrin har försäkrat sina kraftverk för olyckor som kostar upp till 1,5 miljarder kronor. Mellanskillnaden får skattebetalarna stå för.

Om man lämnar de ekonomiska aspekterna av frågan och tittar på sjukdomsbilden i allmänhet hos människorna i det drabbade området, kan man slå fast att sköldkörtelcancer breder ut sig oroväckande. I Vitryssland har risken att få denna cancerform ökat med 100 gånger mellan 1981 och 1991. UNICEF har visat att också andra sjukdomar ökat kraftigt i speciellt Vitryssland, men även i Ukraina. Nervsjukdomarna har tilltagit, såväl som problem med matsmältningsorganen, skelettet och elakartade tumörer. Värst utsatta är de så kallade sanerarna – de aningslösa  män som beordrades ut i bara skjortärmarna och beväpnade med bara en spade städa upp efter utsläppet. De djärvaste byggde sarkofagen. De som kom sedan fick spadvända stora delar av de 160 000 kvadratkilometer som smittats av radioaktivitet.

Om dessa män, deras fruar, fästmöer, födda och ofödda barn handlar Svetlana Aleksijevitjs bok Bön för Tjernobyl. En framtidskrönika. Jag har avsiktligt skjutit boken framför mig, då jag ännu inte vet hur jag ska närma mig dessa 43 monologer. Berättelserna är vittnesmål om den stora branden, kaoset, oredan, “sovjetiskt” hjältemod, flykt, dödsångest, sönderbrända ögon, hud och den officiella lögnen att “vi har allt under kontroll”.

En av rösterna, Jevgenij Aleksandrovitj Brovkin, försökte skriva ned sina upplevelser i en novell och skickade den till en tidskrift. Den blev refuserad med motiveringen att det inte var en novell, utan en skräckskildring.

“Det är klart att jag inte var tillräckligt begåvad. Men i det här fallet misstänker jag att det fanns en annan orsak också. Jag har börjat fundera över varför man håller tyst om Tjernobyl, varför våra författare skriver så lite om det, varför de fortsätter att skriva om kriget och arbetslägren men håller tyst om det här. Tror ni att det är en tillfällighet? Om vi hade besegrat Tjernobyl skulle man ha talat och skrivit om det. Eller om vi hade förstått det. Vi vet inte hur vi ska finna någon mening med denna fasa. Vi är oförmögna. Eftersom vi inte kan mäta det mot vår mänskliga erfarenhet eller tid….Så vad är bäst: att minnas eller att glömma?”

Vad är bäst: att minnas eller att glömma? Myndigheter, atomlobbyn och hundratals direktörer runt om i världen tycker att det är bäst att glömma. För dem är det av yttersta vikt att inga inkompetenta proffstyckare och journalister med sina bandspelare och filmteam blandar sig i leken med sina obehagliga frågor som river upp såren igen, just när folk precis har börjat glömma. Journalister orerar om den offentliga lögnen och alla blir ledsna. Men hur ska någon som inifrån förtärs av sköldkörtelcancer, eller som har förlorat alla sina arbetskamrater eller familj någonsin kunna glömma? Enligt den vitryska regeringen är det bara sanerarna som drabbats av stora skador, både fysiskt och psykiskt. Symptomatiskt är förstås att ingen internationellt koordinerad studie har gjorts om denna grupp. Men i Vitryssland räknar man med att sköldkörtelcancern bland de 800 000 (!) människor som deltog i katastrofarbetet har ökat med 4000 procent, diabetes med 700 procent, blodsjukdomar med 840 procent och några tumörtyper med 160 procent, parallellt med en allmän försvagning av immunförsvaret. I Ukraina presenterade Hälsoministeriet siffror som visade att 2/3 av dem som dött i gruppen av sanerare under de senaste åren avlidit av sviter från saneringsarbetet.

Aleksijevitj ger dessa människor ett ansikte – ett sönderbränt, skrämt och förbittrat ansikte. Men hon gör det genom att låta dem själva berätta. Här finns ingen journalistisk kitsch eller självgodhet, istället fungerar hennes monologsamling som en polyfon roman, utan början och slut, med idel röster som äntligen börjar tala. Historikern Aleksandr Revalskij säger med viss bävan: …som ett serum från en smittad kan den (konsten) bli en injektion av andras erfarenhet …Tjernobyl är ett ämne för en Dostojevskij.”

Aleksijevitj är kanske ingen Dostojevskij, men hennes bok Bön för Tjernobyl har berört mig mer än någonsin den store ryssen – boken är faktiskt ett av de mest ohyggliga dokument jag läst. Inte minst på grund av insikten att Tjernoblyl aldrig någonsin kommer att ta slut. Det radioaktiva utsläppet från den havererade reaktorn är ungefär 200 gånger större än de båda atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. Med en förvriden grimas berättar Aleksijevitj det bästa sammanfattande ordspråket om katastrofen – “Vitryssarna var ett bra folk”. Tidsformerna flyter ihop – det som var dåtid, är också nutid, innan det blir framtid. Svetlana Aleksijevitj har skrivit en krönika om framtiden. Den är besk.

Slut

Det enda som hänt sedan dess är att man nu nästan lyckat få ihop de miljarder dollar som behövs för den andra betong-inneslutningen. Men bara nästan. Och jo, så har vi ju också fått Fukushima att ta hand om förstås.

 

Facebooktwitter

Ett svar på “Bön för Tjernobyl. En framtidskrönika av Svetlana Aleksijevitjs. Min recension av boken i GP 1997.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *