Vad är läsning? frågar sig Anders Olsson i sin nya bok “Tankar om läsning” (Themis). Han besvarar frågan på många sätt i denna lärda och vittra essä som främst handlar om läsningen av Prousts “På spaning efter den tid som flytt”. Ett av svaren tilltalar mig mycket – “Jag vill se läsning som en akt av självglömska som gör oss delaktiga i andra världar”. Det är ett annat sätt att uttrycka hur man genom läsningen också kan byta rum, byta värld, men också att byta tid. Olsson diskuterar vad det innebär att tiden för läsning minskar för de flesta. Idag läser bara 35% av föräldrarna för sina barn, jämfört med runt 60% för ett tiotal år sedan. Den samtida människan lägger betydligt mycket mer tid på sociala medier än på läsning av skönlitteratur. Om man inte gör som Olsson förespråkar, lär sig “att vända Kronos ryggen”, dvs att inte låta den linjära tiden styra allt man gör, utan istället gå in i det extatiskt tidlösa tillstånd som “djupläsning” egentligen innebär.
En värld, som jag av olika skäl, alltid återvänder till är Tyskland, och ofta tiden under och runt Andra världskriget. I början av sommaren, när man högtidlighöll sjuttioårsminnet av krigets slut, läste jag en roman om just krigets slut – “Finale Berlin” av Heinz Rein. Den återutgavs i våras, men skrevs i ett enda svep efter sammanbrottet i Berlin och utkom redan 1946 första gången. Jag har aldrig läst en mer skakande skildring av krigets två sista veckor. Den vanvettiga regimens skräckvälde som upprätthölls av de sista fanatikerna, svälten, förödmjukelserna, rädslan för Röda Armén och förhoppningarna om befrielse av densamma. Jag fick oväntat möjligheten att läsa de sista sidorna på plats i Berlin under en febrig eftermiddag. Det förminskade förstås inte upplevelsen.
Kontrasten i perspektiv blev särskilt tydlig när jag för en tid sedan i födelsedagpresent av min svärmor fick den på ett helt annat sätt gripande diktsamlingen “Friheden” av Nordahl Grieg. Boken kom ut på Gyldendahl samma år, 1945, och innehåller poetens dikter från det krig han som RAF-pilot inte skulle överleva. Närvarokänslan är total, med orts- och tidsmarkörer som London november 1941, Skottland maj 1942, Ishavet augusti 1942. Diktsamlingen inleds med en dikt dedicerad till hustrun Gerd och därefter en dikt som kommit att spela stor roll ända in i vår tid: ’17 maj 1940′ som lästes i radio på nationaldagen från Nordnorge när strider fortfarande pågick längst i norr medan södra Norge var ockuperat av tyskarna. Dikten slutar med de klassiska raderna: ‘Vi er så få her i landet/hver fallen er bror og venn/ vi har de döde med oss/den dag vi kommer igen’. Det var just de rader som ärkebiskopen citerade på minnesgudstjänsten söndagen efter massakern på Utöya, och det var precis så man sedan riggade rättegången. Breivik fick höra vittnesmålen från varje familj som förlorat ett barn. Hela deras berättelse. Norge hade de döda med sig den dagen. I tur och ordning adresserar Grieg sedan tyska soldater, svenskarna som valt att stå utanför kriget – ordet trupptransporter finns med om än inlindat, sina vänner, de norrmän som väntande i Sverige, också hos min norskättade svärmors familj i Luleå. Boken kommer att ha en särskild plats i min bokhylla för alltid.
Vad som hände efter kriget är historia, men också en outsinlig källa till berättelser av olika slag. En författare som på ett mycket trovärdigt sätt skildrat arvet efter kriget och DDR är Thomas Engström, med sina böcker om Ludvig Licht “Väster om friheten” (Bonniers) och “Söder om helvetet” . Särskilt uppskattar jag – inte oväntat möjligen – de krassa och pregnanta skildringarna av Berlin i “Väster om friheten”. På något vis stärker mig Engströms böcker i uppfattningen att det egentligen inte spelade någon roll att Berlinmuren föll. Säkerhetstjänsterna fortsatte med business as usual, även om de ryska resurserna under en tid möjligen blev mindre, för att nu vara uppe på kalla-kriget-nivå igen. På ett sätt är Engströms typ av politisk thriller en sorts seismograf för den samtida diskussionen om krig, fred och säkerhet. Den psykologiska krigföringen har eskalerat på senare år, med ryska kränkningar av svenskt territorium och en tydlig falang med försvarspolitiska talesmän, med eller utan faktiska kunskaper i ämnet, har börjat breda ut sig över ledar- och debattsidor. Som hämtad ur en roman av Thomas Engström är också en tidigare svensk bl a utrikesminister som fortsatt verkar bedriva någon sorts utrikespolitik på entreprenad för Sveriges räkning i outgrundliga möten över hela världen. Kanske dyker hen upp i Engströms nästa bok i serien, “Norr om paradiset” som förhoppningsvis finns klar till Bokmässan.
Det historiska minnet är kort. Kriget i Syrien med de synnerligen vedervärdiga aktiviteterna från IS, men också från andra parter i konflikten, gör att miljoner människor är på flykt från våld och förödelse. Tyvärr verkar inte alla komma ihåg att det är ett ansvar den fria världen har att ta hand om och hjälpa krigsflyktingarna. Det har vi gjort förr, under Andra världskriget, under krigen i Mellanöstern och på Balkan. En nyutkommen och synnerligen läsvärd roman skildrar den tidigare flyktingens perspektiv på att komma till Sverige, kampen för integration och för att skapa ett liv i denna nordliga avkrok av Europa. Jag tänker på Alma Kirlics roman “En svensk kändis” (Norstedts) som nyligen lämnade tryckeriet. Kirlic växte upp i Bosnien och flydde till Sverige under kriget i början av nittiotalet. Hennes pappa blev kvar på en bergsslänt i det gamla landet, ett öde han delade med tiotusentals personer. I somras högtidlighölls minnet av de som mördades i Srbrenica för tjugo år sedan. Kirlic skriver på samma gång medryckande och distanserat. Som läsare följer man steg för steg med in i den process som integration egentligen är. Men det är också en process om att bli vuxen, med att möta kärleken och att börja jobba i en svensk miljö. Romanens huvudperson börjar arbeta på Uppsala Stadsteater som sufflös och möter den räcka av härskartekniker som praktiseras på många arbetsplatser, inte bara teatrar. Därmed skär berättelsen rakt in i en av det svenska samhällets största frågeställningar just nu, åtminstone inom arbetslivet. Hur samhället på ett bättre sätt än idag kan bejaka och utveckla det mångfaldsperspektiv som sedan många år finns inskrivna i åtminstone offentliga institutioners verksamhetsplaner. Scenkonsten står här inför särskit stora utmaningar eftersom den europeiska teatertraditionen är en ganska manlig och vit historia. Alternativet kan knappast vara det man försökte införa vid amerikanska universitet på åttio- och nittiotalen – ‘affirmatve action’, som flyttade fokus till etnisk, social och sexuell representation. Som enda åtgärd visade den sig inte så verkningsfull och är numera museal även i USA, även om den möjligen var ett steg i förhoppning om en bättre värld. Som Anders Olsson skrev i “Tankar om läsning” är kanske ändå litteraturen den viktigaste vägen in i andra världar än den invanda. “En svensk kändis” är en utmärkt roman att ha i handen på väg dit.
Slutligen har jag förstås ägnat min hustru Ann-Marie Ljungbergs senaste kritikerosade bok “I fallinjen. En essä om prekärfeminism” (Bokförlaget Korpen) mycket tid i sommar. Men vad jag tycker om den behåller jag bäst för mig själv. För en omfattande dokumentation av recensionerna av essän kan en titta in på förlagets hemsida www.bokforlagetkorpen.se. Där finns länkar till samtliga texter.
Nu, snart, Bokmässan. Hoppas vi ses där!
