Björn Sandmark bloggar

För ett par dagar sedan gick jag förbi utmärkta Mariaplans antikvariat och hittade i en låda Anders Ehnmarks “Krigsvinter. Dagbok från skogen” från 2001. för ett par tior Jag kan inte säga att jag kände Ehnmark personligen, men vi skrev på Expressens kultursida samtidigt under nästan femton år och möttes några gånger på redaktionens årliga fester, som ibland var i DN-huset i Marieberg och någon gång minns jag även på Prinsen, eller om det var KB. Ehnmark hade på den tiden en sorts plirande vänlighet, som inte sällan också var direkt avläsbar i hans retoriskt fulländade texter om högt och lågt.

När jag kom hem satte jag mig för att läsa. “Krigsvinter”, dyker upp mot slutet i hans stora bibliografi, där drygt ett trettiotal andra titlar finns. Den sista var “Stad i ljus” från 2005, om jag inte missminner mig bottnar den i en av Ehnmarks filosofiska vägledare Gramscis texter.

“Krigsvinter. Dagbok från skogen” är just vad den heter.  Från stugan ute i skogen i Nykvarn i Sörmland följer Ehnmark händelseförloppet kring attacken mot World Trade Center Nine-Eleven och hans kritiska hållning mot USA:s agerande när man med gas försökte tvinga ut Bin Laden ur några bunkrar i de afghanska bergen. Ehnmarks stora erfarenhet från krigshärdar runt om i världen, med början i befrielsekriget i Angola 1962, öppnar andra perspektiv än de vanligtvis traderade. Han ger i boken uttryck för tankar som få svenska författare har på den internationella storpolitiken, kan man nog säga. Jag skulle gärna ha velat läsa hans analyser av de ryska trupprörelserna vid gränsen till Ukraina och de svenska trupprörelserna i centrala Visby den senaste tiden.

Det han också skymtar är ett friare liv för kvinnor i Afghanistan efter att talibanerna avsatts, och även här skulle jag ha velat läsa vad han hade haft att säga om USA:s brådstörtade avmarsch från Hindukush och talibanernas återkomst med den pågående vinterns svältande barn och landets allmänna återgång till någon sorts medeltida förhållanden.

Det som Ehnmark också identifierar är ett nytt, banalitetens mind set som då började gripa runt sig och som förstärkts tusenfalt med de sociala mediernas positioneringar. Så här skriver han om förändringen:

“Den världsbild som utarbetats under vintern (Dvs vintern 01-02 min anm), vi mot terroristerna, lider av minnesförlust, vilket är själva poängen. Den bryr sig inte om konflikter mellan rik och fattig, eller demokrati och diktatur eller centrum och periferi, utan talar istället om det goda och det onda, kanske om civilisation och barbari, i varje fall något nytt som tar över, så att vi kan glömma det andra. Vilka de onda är, och hur de blev onda, och om det finns något annat att göra än att röka ut dem ur deras hålor, som presidenten säger, framgår inte heller. Det ligger utanför historien.”

På bokens sista sida sammanfattar Ehnmark hur han ser på kriget mot terrorismen. Han går under en sälg i trädgården och där surrar bina som besatta. “Då en konflikt synliggörs kan den lösas. Därav intresset för att osynliggöra den. Metaforen med bina gör just det. Det är som med kriget mot terrorismen: felformulering av konflikter för att avstyra en lösning”

Inte heller Ehnmark har här en tydlig lösning i sikte. Det vore dock kanske att ha lite väl högt ställda förväntningar. Bokens sista rad lyder:

“I övrigt ingenting särskilt.”

Den 4 och 5 januari genomfördes en musikfestival på Göteborgs Stadsteater med namnet Göteborg Sound. Producent var Johan Red Top Larsson, som jobbat med musiklivet i Göteborg under många år, de senaste femton åren på Pustervik vid Järntorget.

Varför arrangerade vi det här? Det är inte vad vi brukar jobba med på Stadsteatern, men vi tyckte helt enkelt att det är viktigt att visa att musiken i Göteborg angår oss alla. Inte för inte kallas Göteborg “The Music Capital of Scandinavia”. Alla blev inbjudna, några kunde inte medverka på grund av andra åtaganden, runt om i världen eller på närmare håll. Men vi är väldigt glada att det blev av, trots det allt mer prekära Corona-läget. Från början hoppades vi att pandemin skulle vara över och att det skulle bli en sorts kick off på väg mot nya horisonter. Nu fick det istället bli en påminnelse om att vi är här, att vi väntar och under tiden gör saker tillsammans.

Stort tack till alla medverkande, på scenen, nära scenen och överallt runt omkring i huset. Men inte minst, stort tack till publiken som kom och verkade tycka om det de såg och hörde.

Vi är Göteborg! Nu väntar vi på den fantastiska musiksommaren 2022! Vi ses på Ullevi!

Om knappt två år är det 50 år sedan den demokratiskt valde presidenten i Chile, Salvador Allende, störtades i en militärkupp som började i gryningen den 11 september 1973 i Valparaiso. Kuppmakaren Augusto Pinochet, då en general i armén, grep makten efter att revolutionärer i flottan tagit över marinkommandot på Plaza de Armas i Valparaiso.

Samtidigt slog man till i Santiago och man bemödade sig om att ta över landets radiokanaler för att styra rapporteringen. President Allende begav sig till presidentpalatset La Moneda i centrala stan och stämde av med sina medarbetare innan han stängde in sig på sitt rum och lyckades kommunicera med omvärlden via den enda radiokanal som inte militären tagit kontroll över – Radio Magellanes i Punta Arenas, 500 mil söderut i Patagonien. Det sista lyssnarna fick höra var skottet när Allende sköt sig på sitt rum, innan han tvingats ge upp av upprorsmakarna. Han vägrade kapitulera.

Pinochets regim höll sig ända in i slutet av 1980-talet och när han tillät allmänna val förlorade han till slut makten. Men landet har fortsatt att vara delat sedan dess, vilket de senaste årens demonstrationer visat. Ännu ett bevis på delningen stod klart när presidentvalet genomfördes och vänsterkandidaten Boric vann över Pinochetanhängaren Kast i andra omgången av valet den 20 december i år. Boric fick ungefär 55% av rösterna och Kast ca 45%. Så delningen fortsätter.

Den nya presidenten Boric, 35 år gammal,  är den yngsta som blivit president i någon amerikansk stat. När det stod klart citerade han i sitt tacktal Salvador Allende och har på olika sätt visat att han knyter an till Allendes politik och historia. Det är första gången detta blivit så tydligt sedan Allende sköt sig den 11 september 1973,

Varför skriver jag om det här? För att Chiles historia kommit mig väldigt nära de senaste åren när min hustru, Ann-Marie Ljungberg, skrivit romanen “Ni, de döda och försvunna” . Den kom ut på Bokförlaget Korpen i våras. Vi reste runt i Chile i januari 2018 och talade med många av dem som var berörda av händelserna 1973 och det lämnade outplånliga intryck.

“Ni, de döda och försvunna” är en polyfon roman som skildrar tiden innan, under och efter statskuppen ur olika människors liv. Jag är förstås partisk i frågan, men för egen del tror jag att det är den roman som betytt mest för mig som läsare någonsin, i alla fall i vuxen ålder. Jag har läst den fem gånger nu. Jag kommer aldrig att bli färdig med den tror jag och jag kan bara rekommendera att läsa den. Dels till alla som vill veta mer om vad det var som hände i Chile runt 1973, dels till alla som är intresserade av att läsa en lysande roman. Ann-Maries sätt att berätta den här historien liknar inget jag tidigare läst.