När Robert Lepage tillsammans med sitt konstnärliga team Ex Machina arbetade fram “The Seven Streams of the River Ota” på nittiotalet kändes hotet om ett kärnvapenkrig betydligt längre bort än under det Kalla krigets dagar fram till Berlinmurens fall 1989. Men det är historia nu. Jag beklagar verkligen alla unga som inte fick möjligheten att känna vad väldigt många av oss, åtminstone i Europa, kände under den tiden. Hoppet om en bättre värld i fred och frihet.
Kort efter överfallet på Ukraina hotade Putin med att använda kärnvapen, något som egentligen inte har ägt rum sedan Chrustjov gjorde det under Cuba-krisen 1962. För oss som är gamla nog att minnas terrorbalansen var det många tankar som väcktes till liv igen. Av det skälet kan man kanske säga att Lepages uppsättning är mer aktuell än någonsin.
Hiroshima, där USA släppte den första atombomben i historien, är utgångspunkten. Men hela idén till föreställningen fick Lepage när han besökte Hiroshima 1995. Han hade väntat sig en krigshärjad och förstörd plats, men mötte en levande stad som även bubblade av motsatsen, livsglädje och framtidstro.
I föreställningens första sekunder kliver en liten flicka, Hanako, ut på scenen med en ögonbindel och hon berättar om hur hon först såg bomben explodera och hur elden sedan gjorde henne blind. Jag har aldrig tidigare varit med om att så snabbt, inom trettio sekunder, vara helt fast i en föreställning med hela min koncentration. Jag hittar inte denna scen i boken från 1996, kanske är det något som lagts till under de snart 30 åren sedan premiären. Men i övrigt känner jag igen mig väl när jag läser manuset, som är uppdelat i sju delar, sju strömmar antar jag. Men det slår mig också att floden Ota och dess delta vid Hiroshima kanske är en metafor för hur livet forsar fram, och de sju akterna i denna sju timmar långa föreställning svaret på hur livet i Hiroshima kunde vara, så som det faktiskt visade sig under Lepages besök.
Föreställningens sju akter fokuserar på olika personer som av olika anledningar har en koppling till Hiroshima, antingen direkt, eller indirekt genom möten och händelser i livet. Några av 1900-talets största katastrofer utöver atombomben, vävs in – som Förintelsen i några scener från koncentrationslägret Theresienstadt och AIDS-relaterad dödshjälp i USA under 1980-talet. Allt ses genom speglar på något vis, det skapar en särskild dialektik av olika motsättningar. Men det är den typ av dialektik som återfinns i det österländska tänkandet – konstanta motsättningar såsom öst-väst, manligt – kvinnligt, ödeläggelse och återfödelse, fotokonst och levande teater, som Karen Fricker påpekat.
De finns där som konstanter, som strömmade vatten om man vill, som man aldrig kan kliva ner i två gånger, eller som kanske är just det man kan. Det enda som inte finns är den västerländska dialektikens syntetiserande utveckling, och i just det här fallet är det nog bra så. Slutet knyts ihop av Hanako i kärlekens namn och tomheten när föreställningen är över var monumental. Jag tappade koncentrationen kanske tio minuter under en speciell scen som nog var inledningen i de tidigare versionerna. Den hängde lite i luften tyckte jag då. Aber was Weiss ein Fremder, som Peter Handke brukar säga.
Jag har haft turen att se mycket fin teater de senaste femtio åren. Men aldrig har jag blivit så gripen och uppfylld av något som av denna så speciella föreställning. Här finns allt, tragedi, komedi, rent av farsliknande inslag. Jag skrattade och grät, hela tiden på helspänn. Det var underbart. Det var förenat med vissa ansträngningar för mig att ta mig till Berlin och kunna se den en av de två dagar den spelade på FIND-festivalen. Är så tacksam för att Thomas Ostermeier lyckades övertala Lepage att komma till Berlin, och att jag lyckades ta mig dit.
