Björn Sandmark bloggar

För sjuttionde gången pågår nu teaterfestivalen i sydfranska Avignon. I år hade jag bara möjlighet att vara där i två dagar och huvudpunkten var möte med kollegorna i vårt gemensamma projekt Prospero. Projektet avslutas vid halvårsskiftet 2017 och på mötet i måndags förklarade alla sig intresserade av att fortsätta samarbetet som varit framgångsrikt för de flesta medverkande.

För vår egen del har projektet medfinansierat Mattias Anderssons uppsättning The Misfits som hade premiär på Backa Teater i april och går på turné till Théatre de National de Bretagne i Rennes i oktober och Teatro Emilia Romagna i Bologna i november. Recensionerna har varit mycket fina och det var särskilt roligt att teatern i Rennes lagt bilder från The Misfits på omslaget för sitt program spelåret 2016-2017.

Själva får vi två besök från Schaubühne Berlin; det första under Göteborgs Internationella Dans- och Teaterfestival 20-21 augusti. Då spelas regissören Katie Mitchells föreställning Forbidden Zone, som handlar om tre kvinnoöden under Första världskriget, vars hundraårsminne uppmärksammas runt om i Europa de här åren. Det andra besöket blir på Backa Teater 12-13 november, så vi får se Mitleid (Compassion) av regissören Milo Rau, som problematiserar minnet av europeisk kolonialism i Afrika och dess samtida konsekvenser. Båda pjäserna är mycket starka och det är väldigt roligt att kunna erbjuda göteborgarna dessa föreställningar av världsklass.

När vi anlände på söndag kväll hann vi med en marginal på fem minuter till Anne-Celine Vandalems uppsättning av Tristesse, en pjäs om en avfolkad dansk ö med namnet Sorg, där de sista åtta personerna på ön dras in i en tragedi med många facetter. Vandalem spelar själv huvudrollen, Martha Heiger, som är en up-coming politiker, kanske blivande statsminister, som ärvt sin position av sin far, som grundade partiet en gång i tiden. Historien ekar obehagligt av Front National i Frankrike och Marine Le Pen. Hon är iblandad i en familjetragedi, som inte får läcka ut, med påföljd att andra besvärande omständigheter kommer i dagen och det hela slutar i en rent hamletsk tragedi. Vandalem arbetar lite i Katie Mitchells tradition och skicklig filmatisering av interiörer förstärker den klaustrofobiska känslan. Föreställningen anses allmänt vara Vandalems bästa hittills som regissör.

Det är ganska länge sedan jag var i Avignon senast, i slutet av 1900-talet, och det var ett ganska hastigt besök.  Det gamla påvefästet med den ännu huvudsakligen bevarade stadsmuren runt omkring är en upplevelse i vanliga fall, och nu, under festivalen, präglas varje gata, varje gränd av teater, skådespel, gyckel och musik. Det kändes nästan lite overkligt, en medeltida karneval innanför murarna. Där utanför ett Europa som ifrågasätts allt mer, också i Frankrike, ett av unionens kärnländer. Möjligen förstärktes också känslan av ödesmättad otidsenlighet av att sitta under platanerna mellan möten och föreställningar. Jag tänkte på Paul Celans poesi som nämner platanerna och hans gåva till Nelly Sachs, en bit av barken från ett av träden där.

Sista kvällen såg vi österrikiska Cornelia Rainers uppsättning av George Büchners kortroman Lenz på gården till Lycée Saint Joseph. Det är mörkare där än här och när föreställningen började klockan tio var det nästan mörkt. Alldeles innan de skulle börja flög ett femtiotal kråkliknande fåglar över huset och jag blev helt tagen av händelsen, som jag inte kunde få reda på om det ingick i föreställningen eller inte. I romanen vill jag minnas att det förekommer “Dohlen”, alpkajor, som bara finns på en viss höjd i Alperna.

Nu inleds ju Lenz , med att huvudpersonen vandrar från Strasbourg över Vogeserna till den kände pastorn Oberlin för att få vila och diskutera livets och konstens mening med honom och andra i hans närhet, så alpkajorna kändes som ett naturligt inslag. Men det kan också ha varit en slump. Föreställningen var ganska konventionell, men det var roligt att ha sett Lenz på scen för första gången. Och Lenz betydelse för just Paul Celan är ostridig. När Celan fick Büchner-priset 1960 bygger hela hans berömda tacktal Meridianen på berättelsen om Lenz. Klassisk är hans kommentar  till Lenz vilja att gå på händer när han var för trött av att gå till fots – “Mina damer och herrar, den som går på händer, har himlen som avgrund under sig”.

Det säger lite om skrivandets och konstens villkor. Den som går på händer har fritt fall genom universum. Så stark var inte tanken på förlust eller risk i konsten i Avignon de dagar jag var där, men känslan av att leva i en konstens bubbla innanför ringmurarna, ett kvardröjande Lothlorien, i ett Europa där allt fler divisioner av populistiska orcher formerar sig var det svårt att värja sig emot.

 

Idag diskuterar vi Göteborgskravallerna, eller som några väljer att kalla dem Göteborgshändelserna, på Göteborgs Stadsteater. Att det som hände de där dagarna i juni 2001 fortfarande är ett öppet sår har inte minst visat sig i den offentliga debatten och i sociala medier. Pontus Stenshäll, konstnärlig ledare på Götaplatsen, har hela tiden varit mycket tydlig med att det inte handlar om att värma upp gamla, och väl kända, positioneringar i frågan.

Det finns en omfattande dokumentation av stenkastning och vandalisering som genomfördes av demonstranter och andra. Det finns omfattande dokumentation av polisvåld. Syftet med dagen är inte att fortsätta utreda skuldfrågan, att förklara, ursäkta eller relativisera. Syftet är istället att minnas.

Och att låta röster komma till tals som hittills varit tysta.

Igår, på genrepet av bussturen förbi de platser där några av de viktigaste händelserna utspelade sig, fick jag höra en berättelse om en sak som grep tag i mig på ett oväntat sätt. Det var polisen Eva, som berättade om sin  placering nere vid korsningen Berzeligatan/Södra vägen. Hon berättade att hon stod där med hjälm och sköld tillsammans med sina kollegor för att avskärma Svenska mässan. Mitt emot henne stod en ung flicka, skör, liten, barfota, klädd till ängel. De talade lite, fick kontakt. Och så plötsligt tryckte en grupp svartklädda våldsdemonstranter på  bakifrån och försökte bryta igenom avspärrningen. Ängeln blev svårt klämd och hängde i Evas sköld och bad om hjälp. Så plötsligt hände något som gjorde att hon försvann och kaos utbröt. Eva letade sedan länge efter henne, men hon stod inte att finna någonstans. Sedan dess, varje gång det blir tal om kravallerna tänker Eva på ängeln. Själv tänker jag på Walter Benjamins “Historiens ängel”, en bild som kan tolkas på många sätt, också som en härold för katastrofen.

På många sätt blir den här händelsen en nyckelsituation som sätter ljuset på just sådana röster som inte hörts förut, som drunknat i konfrontationspolitikens större frågor och hårdare röster. Det är också de här människorna bland de kanske 50 000 som ville något annat, som ville ha en politisk händelse med debatt, musik, samtal innan allt förstördes av en sorts eskalering av destruktivt beteende från flera olika håll, och som verkligen förstörde för alla.

Idag hoppas vi att även minnen som inte blivit kända ska bli det. Att nya röster får höras och om en enda människa kan försonas med en annan människa och sina minnen är det värt det.

Historiens ängel backar ut i fonden.

 

 

 

 

Igår presenterades nästa spelsäsong för Göteborgs Stadsteater på Götaplatsen. Sedan tidigare vet vi att Backa Teater fortsätter spela Mattias Anderssons The Misfits, både på Backa och på två internationella teaterfestivaler i Bologna och Rennes. Därutöver spelas Macchiavellis Fursten under hela hösten.

På Götaplatsen är temat för spelåret Identitet och Pontus Stenshäll regisserar själv höstöppningen med Mephisto som bygger på en roman av Klaus Mann från 1936. Mellankrigstidens Tyskland med fascism och nazism har vissa likheter med dagens europeiska samhälle. Var i allt detta finns teatern. Vad kan den göra? Vad kan vi som arbetar på teatern göra?

Frågan känns angelägen och aktualiseras genom hur teatern (i allmänhet) diskuteras på olika sätt. I dagarna avbröts en föreställning i Eslöv för att delar av publiken opponerade mot pjäsens tema kring förföljelse av homosexuella under Andra världskriget. Synpunkter på teatrarnas repertoarer och aktiviteter har blivit allt vanligare på senare tid. Kulturrådets generaldirektör Staffan Thorsell meddelade nyligen att om inte institutionerna omedelbart ser till att ställa om sin personal till en personal som har den mångfald som präglar samhället i stort måste institutionerna rivas. Kanske för att byggas upp igen, men det var en stark signal.

Det är på ett vis goda tecken. Teatern är mer vital och angelägen än någonsin. Det betyder att allt fler vill vara med och påverka vad som spelas och hur teatrarna arbetar. Det som händer där är viktigt. Teatern är där den ska vara, mitt i samtiden.

Idag har Göteborgs Stadsteater även lanserat sin nya hemsida, dock under samma adress som tidigare: stadsteatern.goteborg.se

Där går det bra att läsa om det innevarande och kommande spelåret på Götaplatsen och Backa, boka biljetter, läsa mer om teaterkonsten på teaterrummet.se och hålla sig uppdaterad om vad som händer.

Välkomna även dit!