Björn Sandmark bloggar

Igår presenterades nästa spelsäsong för Göteborgs Stadsteater på Götaplatsen. Sedan tidigare vet vi att Backa Teater fortsätter spela Mattias Anderssons The Misfits, både på Backa och på två internationella teaterfestivaler i Bologna och Rennes. Därutöver spelas Macchiavellis Fursten under hela hösten.

På Götaplatsen är temat för spelåret Identitet och Pontus Stenshäll regisserar själv höstöppningen med Mephisto som bygger på en roman av Klaus Mann från 1936. Mellankrigstidens Tyskland med fascism och nazism har vissa likheter med dagens europeiska samhälle. Var i allt detta finns teatern. Vad kan den göra? Vad kan vi som arbetar på teatern göra?

Frågan känns angelägen och aktualiseras genom hur teatern (i allmänhet) diskuteras på olika sätt. I dagarna avbröts en föreställning i Eslöv för att delar av publiken opponerade mot pjäsens tema kring förföljelse av homosexuella under Andra världskriget. Synpunkter på teatrarnas repertoarer och aktiviteter har blivit allt vanligare på senare tid. Kulturrådets generaldirektör Staffan Thorsell meddelade nyligen att om inte institutionerna omedelbart ser till att ställa om sin personal till en personal som har den mångfald som präglar samhället i stort måste institutionerna rivas. Kanske för att byggas upp igen, men det var en stark signal.

Det är på ett vis goda tecken. Teatern är mer vital och angelägen än någonsin. Det betyder att allt fler vill vara med och påverka vad som spelas och hur teatrarna arbetar. Det som händer där är viktigt. Teatern är där den ska vara, mitt i samtiden.

Idag har Göteborgs Stadsteater även lanserat sin nya hemsida, dock under samma adress som tidigare: stadsteatern.goteborg.se

Där går det bra att läsa om det innevarande och kommande spelåret på Götaplatsen och Backa, boka biljetter, läsa mer om teaterkonsten på teaterrummet.se och hålla sig uppdaterad om vad som händer.

Välkomna även dit!

 

2015 fick författaren Svetlana Aleksijevitj mycket välförtjänt Nobelpriset i litteratur. Hon har en särskild relation till Göteborg, eftersom hon bodde i staden under några år inom ramen för Göteborgs Stads program för exilförfattare. Göteborg var den första staden i Sverige som anslöt sig till systemet med fristad åt förföljda författare redan i mitten av nittiotalet. Aleksijevitj har även efter sin tid i Göteborg varit en uppskattade krönikör på Göteborgs-Postens kultursida.

Nu har Göteborgs-Posten tagit initiativ till att genomföra en hyllning till Svetlana på Göteborgs Stadsteater i samarbete md teatern, Göteborgs Stad, Göteborgs Universitet och Chalmers. GP.s kulturchef  Ingrid Norrman kommer att samtala med författaren, musikstudenter från Högskolan för Scen och Musik kommer att spela hennes favoritmusik och skådespelare från Göteborgs Stadsteater kommer att tolka några av hennes texter. Svetlanas trogna följeslagare i Sverige, översättare Kajsa Öberg-Lindsten kommer också att medverka.

Själv mötte jag författaren första gången när jag recenserade hennes bok Bön för Tjernobyl 1997 just i Göteborgs-Posten. Det är en av de böcker som skakat om mig mest av alla genom åren. För den som vill veta något om atomkraften när den är som sämst är det oundviklig läsning. Men Aleksijevitj har också skildrat Sovjet och det post-sovjetiska samhället sönderfall med samma skärpa.

Vi är mycket stolta att kunna ta emot Svetlana Aleksijevitj på Göteborgs Stadsteater på tisdag 3 maj kl 18.00 tillsamman med Göteborgs-Posten, Göteborgs Stad, Göteborgs Universitet och Chalmers. Det är i det närmaste utsålt, men kan finnas enstaka biljetter kvar, så den som ännu inte försäkrat sig om en kan höra av sig till teatern imorgon, eller komma dit på tisdag för eventuella återbud.

Varmt välkomna!

 

23 april är det Shakespeare-dagen, fyrahundra år sedan den store dramatikern dog. Men möjligen också 452 år sedan han föddes den 23 april 1564. Som med så mycket när det gäller personen William Shakespeare är den exakta födelsedagen höljd i dunkel.

Nytt ljus kastar onekligen DN:s kulturmagasin från i söndags (10/4), med mycket intressanta och personliga essäer av Jeanette Winterson och Harold Bloom, men även en lång resa till födelsestaden Stratford-upon-Avon som Johan Hilton skildrar medryckande. En del känner jag igen från ett eget besök i mitten av nittiotalet, har fortfarande ett par olästa volymer av det mer spektakulära slaget i bokhyllan om den allestädes närvarande skalden i denna så brittiska småstadsmiljö, annat har tillkommit. Ytterligare färg ger regissören Jenny Andreasson, kritikern Leif Zern och inte minst Eva Ström, som skildrar sitt översättningsarbete med de så gåtfulla och undersköna sonetterna. För Shakespeare-nördar som mig själv är det härlig läsning. Det går inte heller att ta fel på varken redaktörerna Åsa Beckmans eller Björn Wimans engagemang.

När det gäller Björn Wimans mycket läsvärda krönika hakar jag upp mig på en liten, men ändock viktig detalj i sammanhanget. Möjligen kan en härleda till Harold Blooms text, möjligen inte. Wiman skriver “Och om nu Shakespeare var den som uppfann den moderna människan får man säga att hans konstruktion stått sig ganska väl.” Vi är säkert överens om att Shakespeare var en sann renässansmänniska i ordets alla bemärkelser, i samma anda som Leonardo inom konst och breddad vetenskap kanske. Men jag skulle nog hellre vilja säga att han var den sista människan, den gamla världens kanske mest fulländade, innan, “Upplysningens” krassa vetenskap och, för att använda den engelska termen, dissociation of sensibility, för alltid bröt ned människan i dikotomin kropp och själ. Den moderna människa har sedan dess gjort sitt bästa för att radera ut magin, kärleken, poesin ur allt som inte ska föreställa just detta.

När filosofin började pyssla med jaget, politiken med världserövringar, ekonomin med att generera kapital och konsten blev ett intellektuellt spel istället för den sista stenhårda serven in i existensens servruta, föddes den “moderna människan”. Att det finns stora likheter mellan dessa maktens (oftast) män både innan och efter Shakespeare är en annan sak. Kanske är det så att detta är min egen tolkning av Shakespeare och inte så många håller med mig, vad vet jag. Men det är ändå det jag kommer tillbaka till varje gång jag tänker närmare på saken och det har jag gjort, om inte dagligen, så åtminstone väldigt ofta sedan jag för första gången drabbades med full kraft av Shakespeare, för en så där trettiotre år sedan.

Pontus Stenshäll, konstnärlig ledare på Göteborgs Stadsteater, har satt upp Shakespeare fyra gånger. Hur teatern kommer att fira de fyra hundra åren av ouslitlig världsdramatik tänker jag inte att avslöja här, utan det kommer han att berätta under vår presskonferens inför nästa spelår den 17 maj.