Jean-Paul Sartre, “Flugorna” och “Trois Seours” på Theatre Odeon de L’ Europe

I lördags spelade vi sista föreställningen av Jean-Paul Sartres pjäs “Flugorna” i en uppsättning av Angelina Stojcevska på Lilla Scen. Det var en djärv tolkning, som dock var mycket trogen Sartres originaltext. Orestes återkomst och hämnden på hans fars mördare tillsammans med Elektra har en tyngd som sjunkit rakt genom seklers dramatik.
Det är svårt att inte se den i Shakespeares bearbetning i Hamlet, eller som här i Sartres “Flugorna”, och skrevs mot bakgrund av den tyska ockupationen 1940.
Längtan efter friheten från den tyska ockupationen är lätt att känna igen, men pjäsen syftar sannolikt också framåt, mot befrielsens dag när den kommit och uppgörelsen med dem som samarbetat med nazismen. Jag kan inte låta bli att tänka på att segerparaden in i Paris 1944 anfördes av den franske pansargeneralen Leclerc.
När jag såg Stojcevskas uppsättning första gången, i september, tyckte jag mycket om den. Lördagens sista föreställning älskade jag.
Om jag inte missminner mig var den första filosofiska bok jag läste i högstadiet “Betraktelser” av Marcus Aurelius , men kort därpå läste jag Sartres “Existentialismen är en humanism”. Jag vet inte nu hur mycket jag förstod då, men jag vet att existentialismen sedan kom att påverka mig under de kommande åren.
Så när jag nu såg “Flugorna” väcktes det intresset på nytt och jag läste och recenserade Sarah Bakewells nya bok “Existentialisterna” för Dala-Demokraten. Det var intressant läsning. Bakewell proklamerade i inledningen att “Existentialister sysselsätter sig med den individuella, konkreta, mänskliga existensen”.
Det är också så jag tolkat saken, så länge jag minns även om det är en ganska öppen tolkning, som medger ganska mycket. Bakewell gör sedan en noggrann genomgång som väljer att avgränsa existentialismens upprinnelse i Husserls fenomenologi, sedan utvecklad av Martin Heidegger innan den spred sig över Rhen och landade, närmare bestämt, i de äldsta kvarteren i Paris, kring den medeltida kyrkan St. Germain-des-Pres. Bakewells skildringar av av den franska existentialismens framväxt med Simone de Beauvoir, Jean-Paul Sartre, Albert Camus med flera, på cafeerna och jazzklubbarna, i redaktionen för Les Temps Modernes, ger en för mig trovärdig bild av den typ av mmoentum som under gynnsamma förutsättningar uppstår, och efter en tid faller sönder. Camus betraktas inte som existentialist, påpekar Jenny Maria Nilsson i sin utmärkta recension av Bakewell. Det stämmer säkert. Men att diskussionernas vågor gick höga på Cafe de Flore under många år kan vi nog utgå ifrån, oavsett om man var bekännande existentialist eller inte.
Därför var det en lisa för själen att sjunka ned vid ett bord på Cafe de Flore i torsdags. Jag köpte ett ex på originalspråket av “L’ existetialisme est un humanisme”, på bokhandeln L’ Ecume des Pages alldeles intill. Min franska är funktionell på café och restaurangnivå för beställningar och småprat. Sartres text förstår jag kanske drygt hälften av, utan att jobba med översättning hela tiden. Men det spelade inte så stor roll, det var ändå en speciell stund.
Det var också bra uppvärmning. Senare på kvällen såg jag Simon Stones uppsättning av “Le Trois Soeurs” (Tjechovs “Tre systrar”) på Odeon Theatre de L’ Europe, som är Frankrikes äldsta teater, byggd innan Franska revolutionen. Det är ännu svårare att följa med i den talade texten på scenen förstås, men historien är känd, så det gick ganska bra ändå, även om Stone moderniserat hela dramat och inte minst språket, vilket framgick av en intressant intervju i programbladet.
Det blev för mig framförallt en visuell föreställning, som inte så lite påminde om Milo Raus “Lenin”, eller om det kanske var tvärtom. Stones urpremiär var i Schweiz 2016. På vridscenen en moderniserad datja utanför Moskva. Raus banbrytande regi med filmens fördjupning saknades dock helt i Stones uppsättning. Däremot var det en väldigt snygg lösning med ett hus som hade två rum på övervåningen och ett badrum, på bottenvåningen kök och vardagsrum. Det var full insyn i alla rummen och scener utspelades parallellt i de olika rummen med en hög synkronicitet, det var vackert att se.
Kvällspromedenaden hem avslutades på Cafe Bonaparte mitt emot den gamla kyrkan och ett lätt regn speglade lyktornas sken i gatstenen som det troligtvis gjort i hundratals år. Existensen föregår essensen, tror jag man skulle kunna säga.

Facebooktwitter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *