Det historiska ögonblick när allt ännu känns möjligt, men innan hela skeendet tar en annan väg. Allt är möjligt, samtidigt är inget längre möjligt.
Kanske skulle det kunna vara en bra sammanfattning av den starka känsla av eufori som uppfyllde mig när vi runt midnatt släntrade nedför Ku’damm på väg mot hotellet efter gårdagens premiär av Milo Raus uppsättning ”Lenin”. Rau är noga med att påpeka att föreställningen växt fram i nära samarbete med ensemblen, vilket hedrar honom.
Scenen är en datja utanför Moskva och en sjuk, nästan döende Lenin, lysande gestaltad av Ursina Lardi, är omgiven av sina närmaste, som Krupskaja (Nina Kunzendorf) och Trotskij (Felix Römer) men även sekreterare, livvakter och andra i hans stab.
Stalin (skickligt gestaltad av Damir Avdic) kommer på besök och det är oundvikligt att känna en annan framåtrörelse, som vi vet slutade i en av mänsklighetens största politiska, ekonomiska och humanitära katastrofer.
Med det visste ingen 1923. Då fanns fortfarande hoppet om en bättre värld för alla.
Rau, som också är filmregissör, tar här den filmregi som Frank Castorf och framförallt Katie Mitchell utvecklat, ett steg till. Tekniskt och estetiskt når filmregin här höjder jag aldrig hittills sett på en teaterscen. Som extra markering presenteras även roller och övriga medverkande på filmduken under talet som vore det en film.
Men det tar aldrig över. Vridscenens gedigna hus, (scenografi och kostym av Anton Lukas och Silvie Naunheim) som långsamt rör sig medurs genom föreställningen är den självklara spelplatsen. Filminslagen bara fördjupar rolltolkningarna och ger skådespelarna möjligheten till ett direkt tilltal här.
Ursina Lardi förvandlas i inledningen från att vara huvudpersonen i Raus senaste uppsättning med henne i ”Compassion. The History of the Machine Gun”. Jo, hon har samma blå klänning och utslagna hår som i ”Compassion” och förändras under föreställningens gång till att bli allt mer Lenin, fysiskt, med ny mask och kostym, och mentalt från att ha varit sängliggande och svag till att ta över helt. Den dramatiska höjdpunkten är Lenins brandtal för den leninism som han skrev fram i ”Staten och revolutionen” och fortsatte att arbeta med till sin död.
Sällan har jag sett den brutala kontrasten mellan teoretisk idealism och dess krassa omvandling i människofientlig och maktfixerad diktatur gestaltas så distinkt och effektivt som på Schaubühnes scen som igår kväll.
Den som vill veta mer om hur Milo Rau tänker kring de här frågorna kan gärna läsa hans text
”Vad bör göras? En kritik av det postmoderna förnuftet” som sedan i måndags finns tillgänglig på Göteborgs Stadsteaters sida för konstnärlig och kritisk fördjupning:
www.teaterrummet.se