Körsbärsträdgården och dekonstruktion.

Dekonstruktion måste vara ett av de senaste fyrtio årens mest svår- och feltolkade begrepp. Det beror förstås till stor del på att den franske filosofen Jacques Derrida ,som skapade begreppet i dess filosofiska och litteraturvetenskapliga mening vägrade att definiera det tydligt. Det har en sorts glidande referens som ofta möter stor oförståelse i svensk kritisk kontext, som sedan början av 1900-talet varit fast förankrad i den anglosaxiska rationalistiska filosofin. Litteraturnestorn Henrik Schück berömde sig med att om han gjort någon nytta var det att rensa ut den skadliga hegelianismen från de svenska universiteten.

Det var också ett faktum ända tills en grupp litteraturvetare kring Kurt Aspelin, som Arne Melberg (nu professor i Oslo) under 1970-talet började intressera sig för den kontinentala filosofin och stötte då på och introducerade Derrida och dekonstruktionen i Sverige, huvudsakligen i tidskriften Kris, som jag fortfarande håller för att vara en av de främsta i Sverige sedan kriget. Andra personer i gruppen var litteraturvetarna Anders Olsson, Horace Engdahl, författarna Stig Larsson och Magnus Florin och konstnären  Håkan Rehnberg. I  Göteborg svarade litteraturkritikern Mikael van Reis och filosofen Staffan Carlshamre för olika introduktioner av Derrida redan på 1980-talet.

Det är ingen överdrift att säga att intresset för poststrukturalismen och dekonstruktionen i många avseenden är en generationsfråga. Jag känner inte till någon fyrtiotalist bland landets teaterkritiker som intresserat sig för saken. Med tanke på att dekonstruktionen nu är etablerad över alla världens teatrar som ett sätt att läsa text är det onekligen en komplikation. Det är viktigt att komma ihåg att dekonstruktion handlar helt om en sorts strategi att läsa text och analysera den. Det är inte frågan om att ta fram en ny modell, eller system. Dekonstruktionen är snarare en sorts randanmärkning som försöker bryta upp traditionellt starka binära oppositioner och traditionell dialektik, vilka är en viktig del av den dramaturgiska modell som funnit inom teatern ända sedan antiken.

Körsbärsträdgården, som vi nu spelar på Göteborgs stadsteater, är en dekonstruktion i verklig mening av Tjechovs legendariska pjäs. Alltför många, både dramatiker, regissörer och kritiker, använder sig av begreppet utan att egentligen förstå eller behärska det. Denna inflation har lett till att dekonstruktion har kommit att nästan bli en sorts skällsord eller åtminstone som ett nedlåtande eller avfärdande ord för saker man inte gillar.

Därför är det glädjande att Anja Susa nu satt upp Körsbärsträdgården och dekonstruerat den utifrån de klassiska binära oppositioner som bär pjäsen; de är t ex adel – underklass, kapitalägare – proletärer, dåtid – framtid, sentimentalitet – krasshet, stad – land, tragedi – komedi. För den västerländska teaterbesökaren är dessa underförstådda oppositioner synnerligen bekanta och Tjechovs storhet bygger inte minst på hans enastående förmåga att gestalta dem i pjäsen.

Den centrala och absolut viktigaste rollen är godsägarinnan, Ljubov Andrejevna Ranevskaja. Hon driver dramat framåt och fyller ut pjäsen med hela sitt jag, i de flesta scenerna. I Anja Susas dekonstruktion avhandlas textens innehåll redan i Mia Höglund-Melins första repliker och därefter öppnar dramat upp för fördjupningar i en uppsjö av underordnande sidospår som kontrasterar och osäkrar textens ursprungliga bäring.

För den besökare som längtar efter en traditionell och gedigen tolkning av en kär klassiker är detta möjligen svårt att ta till sig fullt ut. Men i samma ögonblick publiken släpper greppet om den tolkning den vill att det ska vara öppnas helt nya perspektiv på förståelsen av vad Tjechov på ett djupare plan möjligen kommit att skriva in i texten. Dekonstruktionen öppnar för en alternativ läsning och förståelse av texten. Om jag som en i publiken inte vill eller kan öppna mig för denna nya värld är det svårt att hitta ett engagemang för själva pjäsen. Då börjar jag tänka på annat. Om jag vågar mig på en annan läsning av texten öppnar sig dock inte sällan helt andra och omvälvande perspektiv. Det var vad som hände mig när jag såg Anja Susas tolkning av Körsbärsträdgården för andra gången i fredags.

 

 

Facebooktwitter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *