5114 dagar – en föreställning om att vara 14 år. Premiär 17 mars på Backa Teater.

Varför just 5114?

Jo, det är så många dagar en som fyller fjorton år har levt. Backa Teater har tidigare gestaltat skådespelarnas egna minnen från att vara 7 år i föreställningen 2556 och hur det var att fylla 11 år i 4018.

Nu är det alltså dags att tänka tillbaka på tiden som “fjortis”, en av ungdomens mest komplexa perioder med en längtan efter att bli vuxen, men också att samtidigt vara livrädd för att bli det. Den aktuella föreställningen, som har premiär på Backa Teater fredag 17 mars, har arbetats fram under ledning av regissören Johanna Larsson och dramaturgen Stefan Åkesson tillsammans med ensemblen. Och ja – den har en åldersgräns nedåt – 13 år. Dock ingen uppåt och på så sätt kan vi kanske säga att den egentligen vänder sig till alla som en gång varit 14 bast.

Mina egna minnen flyter ihop, men det handlade ändå mycket om att landa efter sommarjobbet som fiskare med farfar, efter en tid i lokal fiskemundering sälja krabbor från träsnipa till segelbåtar i skärgården, sortera ål och leverera till danska uppköpare inne i Fjällbacka. När sommarlovet var slut gällde det att förskjuta intresset till att fixa skolidrottsmärket i guld i grenarna löpning, längdhopp och kulstötning. Sedan var det ju förstås centralprov i matte och engelska, axellångt hår, jeansjacka och träskor hela vintern (med raggsockor när det var minusgrader). Och så förstås det viktigaste av allt – den första kärleken – och att “vara ihop” för första gången, lite senare på hösten. Allt till tonerna av Pugh Rogefeldt, Deep Purple och Status Quo.

Vad gjorde Du själv när Du var 14?

 

 

Facebooktwitter

Ett svar på ”5114 dagar – en föreställning om att vara 14 år. Premiär 17 mars på Backa Teater.”

  1. Vad gjorde Du själv när Du var 14?
    Gut, Sie haben gefragt … 🙂
    Das war also so gegen Ende der 1970er- Jahre – die 80er lagen schon in der Luft … In der Schule bekamen wir damals einen neuen Lateinlehrer mit längeren Haaren, der einen alten VW-Käfer mit Aufkleber fuhr “Noli me tangere” … meine Pickel behandelte ich mit Penaten-Creme und in Latein bekam ich einmalig einen Einser (MVG!) 🙂 Wir hörten zwar noch ABBA, aber das Sehnsuchtsland der Süddeutschen lag hinter den Alpen – Bella Italia … Richi e Poveri …
    Englische Popmusik hörten wir natürlich auch: “We don’t need no education. We don’t need no thought control”. Verliebt waren wohl alle Mädels meiner Klasse in Cat Stevens – “If you want to sing out, sing out / And if you want to be free, be free ” – Harold and Maude ein Kultfilm …
    Damals hätte ich nie und nimmer gedacht, dass ich dann fast 20 Jahre später in Schweden landen sollte … 🙂 C’est la vie!
    Alles in allem fühlten sich die Jahre zwischen 14 und 20 auch im Nachhinein ständig peinlich an … 🙂
    Einen schönen Tag & Grüße,
    Stefanie

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *