Fadren av August Strindberg – Det är synd om familjen.

Om ett par timmar är det premiär för Andreas Boonstras uppsättning av Strindbergs Fadren på Nya Studion. Ser verkligen fram emot den på många sätt. Dels för att jag tyckte att läsningen av manus var en njutning och det verkar bli en, ska vi säga, okonventionell fader denna gång.

Min relation med Strindbergs texter är ganska lång och min trebetygsuppsats i litteraturvetenskap skrev jag om den lilla berättelsen “Den romantiske klockaren på Rånö” ur Skärkarlsliv. När jag arbetade vid Friedrich-Alexander-Universität zu Erlangen-Nürnberg mellan 1988 och 1992 ägnade jag två år av min tid till forskning kring Strindbergs Till Damaskus, den pjäs som jag fortfarande tycker är Strindbergs mest exceptionella, särskilt den, vad jag vet, aldrig spelade tredje delen är lysande, om än möjligen bäst som läsdrama. Det blev dock aldrig någon avhandling om pjäsen, för efter ett par år kändes det som om huvudpersonen Den Okände fick allt större inflytande över mitt liv, så jag valde att avsluta den relationen. De tankar jag fått återbrukade jag istället i en essä om pjäsen i den norska tidskriften Marginal som drevs av den numera tyvärr framlidne författaren Stig Säterbakken, som jag lärde känna på åttiotalet under en konferens i Uddevalla.

Den poetiska kraften i dramat bearbetade jag för egen del i en diktbok som tog form vid foten av det vackra berget Alpenrose i Brixental i Tirol. Boken fick namnet Alpskugga och kom ut 2001, tror jag.

En av de saker jag lärde mig om Strindbergs förhållande till dramatiker, regissörer och skådespelare var att han med stort intresse följde deras arbete med hans texter. Han satt ofta med på repetitionerna på Intima Teatern och gladde sig särskilt när regissörer eller skådespelare gjorde något eget av hans texter och utvecklade dem. Härvidlag skilde han sig avsevärt från den större dramatikern och konkurrenten Ibsen, som krävde total kontroll över vad som gjordes på scen. Stod det i scenanvisningarna att det skulle ligga tre pennor på skrivbordet, så nåde den som ändrade på det. Jag tror att Strindberg hade glatt sig åt denna självständiga och inte minst samtida uppsättning av Fadren, ett drama som onekligen rörde vid några av författarens hjärtefrågor, eller ska vi säga ångest-zoner?

Missa inte uppsättningen, vi spelar den på Götaplatsen under våren 2016. Välkomna!

Facebooktwitter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *