Vi diskuterar “Manifestet” – en del av teaterns historia “I väntan på Godot”.

På lördag klockan 18 står Pontus Stenshäll äntligen, om inte i predikstolen, så på scenen på Nya Studion på Göteborgs Stadsteater. Han gör det både som regissör av moment: teaters uppsättning av Samuel Beckets klassiker “I väntan på Godot”, som Estragon i en av rollerna och slutligen som nyligen tillträdd konstnärlig ledare för Göteborgs Stadsteaters scener på Götaplatsen.

I väntan på denna för teatern stora händelse har hela teaterns ledningsgrupp, dvs även vännerna från Backa Teater, haft intensiva diskussioner om teaterns historia och hur vi vill utveckla den i framtiden. En av utgångspunkterna för den mera tillbakablickande delen av diskussionen var en timmas miniseminarium kring texten “Förslag till konstnärlig målsättning för Göteborgs Stadsteater – ett manifest av Tomas Forser, Ragnar Lyth och Peter Oskarson”. Texten skrevs under våren 1981 och kritiserades bl a annat sönder och samman av liberala skribenter på Göteborgs-Posten (Intet är nytt under solen).

“Manifestet” bottnade i en vision om att utveckla den konstnärliga teatern som dåvarande teaterchefen Mats Johansson drev, och när det slutligen sågades av teaterns styrelse drog sig Johansson tillbaka efter 20 framgångsrika år på teatern. Både Pontus Stenshäll och jag är nya på Götaplatsen. Jag tycker att det är mycket värdefullt att försöka gå på djupet i teaterns historia. Utan historien är vi räddningslöst förlorade i en samtid som verkar sakna de åtminstone för mig invanda koordinaterna.

“Vi lever i ett samhälle som med accelererande hastighet ställer allt fler människor utanför de sammanhang, som vi betraktar som centrala i livet. Den sociala överblicken försvåras, beslutsprocesserna blir allt anonymare, arbetet dekvalificeras och arbetstillfällena blir snabbt färre.” Dessa rader från Manifestet är lika giltiga idag, och som Pontus Stenshäll påpekade är de kanske alltid giltiga. Varje tid har sitt mått av elände. Men de känns ändå påfallande aktuella, som så mycket annat i texten. Manifestet avfärdades och dess tankar togs aldrig upp till beslut. Desto större var min förvåning när jag vid en närmare genomläsning kunde konstatera att många av de saker författarna skissar på faktiskt ändå har genomförts med god framgång. De scentekniska team som följer varje föreställning dyker för första gången upp i Manifestet och vi har dem fortfarande. De har även under många år varit en förebild för flera andra teatrar.

Några av dem i vår ledningsgrupp minns Manifest-tiden, medan vi andra på sin höjd känner den från pressen. Det var för mig ett synnerligen givande samtal som inte bara handlade om historia, utan även syftade framåt. Och i den närmaste framtiden kan vi se fram emot moment:teaters kritikerrosade uppsättning av “Godot” – en pjäs i vilken det, med Pontus Stenshälls ord, inte händer något. Två gånger. Varmt välkomna på lördag eller söndag för att se om han har rätt.

Facebooktwitter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *