Ännu äldre än Notre Dame är kyrkan Saint-Germain-des-Prés, vilken låg invid ett benediktinerkloster som förstördes under franska revolutionen. Kyrkan invigdes 558 e kr och har genom seklen härjats och byggts upp om och om igen, mycket av dagens kyrka kom faktiskt till redan 1163 och kvarteren har varit ett centrum för intellektuellt och konstnärligt liv i hundratals år. Det är bara att gå in där och se hur det i ena delen av kyrkan finns romanska fönsterbågar medan det i koret med sin östra absid finns tydliga exempel på gotisk arkitektur. Det är lätt att först tro att det är en gotisk kyrka, men ju närmare man undersöker saken, desto mera osäker blir åtminstone jag.
Första gången jag var i Paris var under gymnasietiden, tillsammans med familjen. Vill minnas att det blåste hårt och var kallt. Vi hamnade på fel ställen hela tiden, men till slut fick vi kokt makrill i vitlök på en liten krog i Montmartre. Man sade då att det är lika lätt att hitta en dålig restaurang i Paris som en bra i London och det är möjligt att det förblivit så. Minnet av det vänliga och charmiga London förmörkade nog också min Parisupplevelse. Då var man fortfarande snorkig mot alla som inte pratade bra franska.
Men bara några år senare var jag där med min dåvarande hustru Ingrid, som arbetade som internationell mannekäng och jobbade av och till i Paris. Minns att vi körde dit med hennes VW Golf på Långfredagen från Düsseldorf där hon bodde då och hittade en parkering strax utanför hotellet på Rue de Bac, som dessutom övervakades av två väktare på grund av att en minister bodde i kvarteret.Det var underbara dagar och kvällar. Höjdpunkten var när vi blev hembjudna till en av hennes mannekäng-kollegor som bodde på Rue Trocadero på en fest för folk i branschen. Jag minns att jag pratade med två koreografer som båda dog i AIDS några år senare. Vi satt på terassenen, som var på minst 30 kvadratmeter och dekorerad med grekiska amforor (Magda kom från Grekland) och med full Front View mot Eiffeltornet som låg några hundra meter bort. Det kändes som i en film på något vis, glömmer det aldrig. Fram på natten strövade vi ner längs Boulevard Saint Germain och kom fram till hotellet strax innan gryningen. Jag tror det var 1984.
Några dagar senare hittade jag en liten skylt med texten ”Entrée des Artistes”. Den har jag haft utanför dörren i varje bostad jag haft sedan dess. Till slut hamnade den också på omslaget på min senaste bok (där jag är redaktör och skriver flera av texterna) ”Sceningång. Tre år vid Göteborgs Stadsteater” som kom ut på Bokförlaget Korpen för något år sedan.
Vi var där en eller två gånger till innan jag tröttnade. Frankrike införde Visumkrav för icke-EG-medborgare, franska marinen sänkte ”Rainbow Warrior” i Aucklands hamn, ett fartyg som ägdes av Greenpeace och som var ute för att störa de franska atomsprängningarna i Polynesien. Det var ett bedrövligt övergrepp på alla sätt. Frankrike kändes allt mer fjärran och vi flyttade till Tyskland och upplevde där Murens fall och fick på nära håll se ”Följderna av en oerhörd händelse” som Wolf Lepenies kallade processen i sin lilla essä med samma namn. Jag översatte den för Tidskriften Ord & Bild och Korpen ger ut den i år till trettoårsminnet av murfallet, med en uppföljande intervju med författaren, som jag gjorde i Berlin där han fortfarande är verksam, i slutet av februari. Boken ges ut med stöd av Goethe Institutet i Stockholm.
Nästa parisiska misslyckande var hösten 1996, när jag både brev- och telefonledes kommit överens med Peter Handke att ses för en intervju. Men när jag kom dit hade han inte tid – har nog aldrig blivit så snopen för en inställd intervju tror jag. Det var alldeles efter att han givit ut sin fantastiska roman ”Mitt år i Ingenmansbukten” och jag hade skrivit en text om för den norska tidskriften Marginal, vars redaktör var författaren Stig Saeterbakken. Stig hade jag av en slump träffat på en författarläsning i Uddevalla något år tidigare. Så det blev inget möte med Handke, däremot gladde sig vår dotter åt ett nästan öde Disneyland/Paris, så att hon kunde åka allt hon ville utan att behöva vänta alls.
Men någonting har till min stora glädje hänt. Sedan 2014 är Göteborgs Stadsteater med i nätverket Prospero och vi genomförde ett projekt över tre år mellan 2014 och 2017 med för oss bra resultat. Mattias Andersson skrev och regisserade ”The Misfits”, som gästspelade i Bologna och Rennes under hösten 2016. Vi kunde ta emot två gästspel från Schaubühne/Berlin under samma tid; Katie Mitchells uppsättning ”Forbidden Zone” som var hos oss under Göteborgs Internationella Dans & Teaterfestival och Milo Raus ”Compassion. The History of the Machine Gun”, som gästspelade på Backa senare på hösten. Nätverksamarbetet ledde också till att Thomas Ostermeiers uppsättning av Ibsens folkefiende ”Ein Volksfeind” var med på festivalen i augusti 2018.
Eftersom nätverket nu har medlemmar från Spanien och Portugal, Italien, Kroatien, Franrike, Belgien, Holland och Sverige har vi haft de senaste mötena på Odéon-teatern i Paris, vilket gjort att jag varit där några gånger de senaste åren. Och nu är jag tillbaka i den euforiska känslan jag hade då, på åttiotalet, när jag kommer upp ur underjorden vid Place Saint Michel. Något har också hänt. Bemötandet är annorlunda, människor är mjukare, inte så stöddiga och svåra att få kontakt med som förr. Nu, som då, är jag helt förlorad i kvarteren runt Saint-Germain-des-Près. Det räcker att jag sjunker ner i stolen på Café Les Deux Magots, så är det som att trycka på en knapp och bara att sätta igång och skriva. Javisst, det är en turistfälla av stora mått, men det spelar ingen som helst roll. Det är något kring det där torget, framför kyrkan, men sina blankslitna gatstenar som glänser i regnet som inspirerar mig. Mötet på Odéon brukar börja klockan 13, så om jag har tur med pendeln in till stan kan det bli drygt två timmar skrivtid. När vi nu sågs förra veckan och bestämde nästa steg i samarbetet var det inte längre som att sitta bland kollegor, utan bland vänner. Ser så fram emot det vi ska göra nu.
På resan ner denna gång hade jag med mig Horace Engdahls nya lilla bok ”Nattens mänsklighet”, som dock skildrar andra kvarter och en annan tid. Alastor press har givit ut den och den passar bra in i deras huvudutgivning av franska författare, som Baudelaire och Rimbaud, men även J K Huysmans och andra starkt parisiska författare. Engdahl skriver om Rétif de la Bretonne vars bok ”Les Nuits de Paris” (Paris nätter) kom ut 1788, alltså kort innan franska revolutionen. De la Bretonne skrev om sina upplevelser från sina nattvandringar i kvarteren runt Palais Royal, där nattlivet och inte minst prostitutionen pågick för fullt efter mörkrets inbrott. Engdahl lyfter fram författaren, som länge ”setts över axeln som kolportageförfattare”, och menar istället att de la Bretonnes berättande journalistik i själva verket är en av förutsättningarna för den franska realismen med en Balzac som stolt förkunnade att han var en lärjunge, men spår finns även hos Baudelaire och Proust. Engdahl skriver att just det nattliga vandrandet och dess resultat i texterna förebådar modernismens kanske viktigaste modus, de sömnlösa nätterna.
Det är inte svårt att se Engdahl vandra omkring i den parisiska natten och fundera över de senaste årens utveckling i vår egen huvudstad, en plats som på sjuttonhundratalet hade nära förbindelser med det intellektuella livet och makten i Paris. Idag har man fullt upp med sin egen storhet och avfärdar det mest som kommer från Paris som pompöst eller överdrivet, som till exempel president Macrons plädoyer för ett nytt EU för en tid sedan (Lepenies kommentar därtill finns i den kommande boken).
På många sätt är ”Nattens mänsklighet” en indirekt och lysande replik på de senaste årens utveckling i Sverige. Nu sätts toleransen på hårda prov, och sedligheten har ersatt den ”svenska synden”. Moralisk indignation, som inte sällan går hand i hand med sexuell upphetsning, har blivit ett självklart utgångsläge för många röster både i offentligheten och i det privata. Det som också verkar fascinera Engdahl är att den första av Rétifs böcker skrevs alldeles innan franska revolutionen, som han sedan också förhöll sig till, opportunt eller inte. Det är kanske inte själva revolutionen i sig, utan just omständigheten att något hänger i luften, en enorm förändring som kom att slå sönder det gamla samhället. Man kan undra om det är vad Engdahl också ser framför sig idag? Det finns många möjliga skeenden; ett krossat EU och populismens seger, storkrig, miljökatastrofer, enorma nya hittills oanade folkvandringar. Vad vet jag.
Mot slutet skriver Engdahl:
”Månen sken över palats och kyffen. Det var Ludvig XVI:s Paris, de förfinade kokotternas stad i de försiktiga reformernas land, där alla utom Markis de Sade deklarerade sitt stöd för den goda moralen och sin avsky för övergrepp och där det mesta förväntade ordna sig med tiden. Sådan var Rétif de la Bretonnes verklighet, inte så förfärligt olik vår egen.”
På kvällen måndagen den 14 april brann Notre Dame i Paris. När jag dagen efter skulle kliva av vid Place Saint Michel var stationen avstängd på grund av branden, så jag fick åka vidare till Luxembourg.Jag valde att inte gå förbi den brända katedralen, som på flera sätt förstås binder ihop vår egen tid med tiden kring revolutionen och när Rétif de la Bretonne gjorde sina nattliga vandringar. Då hade katedralen funnits i hundratals år. Nej, de är inte så länge sedan och tiden är kanske ändå inte så olik vår egen.
Sedan några dagar är vår nya bok ”Paracastextilierna i Göteborg. Vem äger det globala kulturarvet?” ute och möjlig att beställa från de stora leverantörerna Ad Libris, Bokus med flera, men förstås allra helst på den lokala bokhandeln.
