När. jag var fem-sex år visade min mormor Elin mig hur man mjölkar kor. Dels för hand, hur man klämde spenarna och drog dem neråt så att mjölken sputade ut i spannen, dels med en mjölkningsapparat som de hade i sin lilla ladugård där det fanns fyra kor, en häst som hette Goliat och trettio hönor som mormor nackade själv medan tårarna rann, när morfar hade dött och hon inte längre kunde vara kvar på gården. Det var 1965 tror jag, eller 1966.
Det är länge sedan nu, men bilderna kommer upp i mitt minne när jag läser Sanna Samuelssons debutroman “Mjölkat”, som delvis handlar om barndomen på en större gård, men inte enbart. “Mjölkat” är Samuelssons debut som författare och jag läser den med bara två påtvingade pauser. Jag vill inte sluta läsa den.
Berättelsen utspelar sig på en gård någonstans i Sverige. Ellen kommer tillbaka till den plats där hon växte upp och nyckeln till huset ligger kvar under den sten den alltid låg. De nya ägarna är på semester och hon flyttar helt enkelt in i huset. Grannen Max, en vän på gränsen till käraste, är tillbaka på sin föräldragård i närheten efter många år på kryssningsskepp som seglat runt om i hela världen.
Vad Ellen gör i storstaden hon bor, kanske Stockholm, framgår inte, kanske jobbar hennes älskade Diana på NK i centrala stan, vad vet jag. Det spelar ingen som helst roll. Det är möjligt att det finns självbiografiska inslag i denna roman, men det är inte vad jag läser som dess kärna.
Det som kännetecknar god litteratur är att den kan tolkas på nivåer som författaren möjligen tänkt in eller också inte. Jag vet med andra ord inte om Samuelsson skrivit en fiktiv berättelse som utgår från saknaden av familjen och livet på landet, eller om det i själva verket även är en sorts metaroman om en epok som är på väg att långsamt försvinna i Sverige – jordbrukets tid, en näring som funnits i tusen år på den svenska landsbygden. Båda perspektiven finns med och går ur och in i varandra på ett mycket smidigt sätt.
Kanske är det båda – en process av bearbetning av en försvunnen barndom och brådstörtat omkastad familjesituation när jordbruket inte längre lönade sig för hennes föräldrar och detta får tjäna som en bild av hur det svenska jordbrukssamhället upplöser sig själv inom några få decennier.
Det är åtminstone så jag läser berättelsen och slutkapitlet om hur det gick och vad som hände då ska jag inte avslöja här, läs hellre boken själv. Men jag vill ändå säga att det var länge sedan jag blev så berörd av en svensk debutants första roman. Debatten om den svenska litteraturens kris blir i det sammanhanget helt enkelt överdriven. Här finns det som behövs; en berättelse, ett personligt anslag och en energi som jag inte ser så ofta.
