“Det förflutna är ett annat land” av Ildikó Marky

Det förflutna är inte bara ett annat land utan även en helt annan tid.
Ildikó Marky skildrar den med en stark precision som får mig att tänka att författaren väntat länge med att skriva detta och vägt varje ord på guldvåg.
Det är knappt ett tjugotal olika berättelser som var för sig är avslutade, men som ändå hänger ihop innehållsmässigt.
I boken berättar Marky om,  för de flesta i Sverige idag okända, historiska omständigheter – hur det var att växa upp i krigets och efterkrigstidens Ungern. Markys mor står fram som en helt fascinerande om än ej helt okomplicerad person. Hon går sin egen väg för att skydda dottern och överleva i först det krigsdrabbade landet, därefter i kaoset när freden kom.
Hennes far tillhörde en stor ungersk adelssläkt och deltog i kriget på de nazivänliga Pilkorsarnas sida. För det hamnade han i sovjetiskt fångläger och hustrun lyckades till slut köpa honom fri efter att först ha tagit sig dit under svåra umbäranden och sedan delvis bära tillbaka honom hem, eftersom han var helt utmattad efter tiden i fånglägret.
När vinden vände 1956 och när de sovjetiska pansarvagnarna rullade in i Ungern igen för att stoppa upprorsmakarna lämnade Ildiko, då i tonåren, landet med sin mor mitt i natten. De hade klart för sig vilken väg de skulle ta till österrikiska gränsen, men under natten förirrade de sig och följde till slut bara en åkerkant, nästan på måfå. Så plötsligt fick de syn på en bro med några soldater. De försökte få syn på vad vakterna hade på fötterna för att få veta om det var ryska eller österrikiska gränssoldater. Till slut såg de att de hade läderstövlar. Då visste de. De var österrikare.
Efter en tid kom de till Sverige.
Denna bok är en av årets bästa läsupplevelser för mig. Dels är den historiska kontexten fortfarande aktuell för att förstå Ungern idag, dels är Markys berättarstil medryckande och på något vis samtidigt drömsk och exakt.
Här finns häpnadsväckande distinkta detaljer om stort och smått.
Detta är en tid som var ganska nyligen. Samtidigt är det en helt annan värld, slutet på den ungerska delen av det habsburgska väldet som säckade ihop “not with a bang, bit a whimper” efter Första världskriget. Den tid som skildras i boken är de sista dödsryckningarna från kejsartiden, innan Ungern i dess dåvarande form smulades sönder av kommunismen.
Ildikó Marky (och maken Gunnar D Hansson) har även översatt en annan av den ungerska högadelns sista representanter, Péter Esterházy. I hans magnum opus “Harmonia Celaestis” finns en scen som sätter fram den saken i ljuset på några få rader. Pojken Péter hör på kvällen hur hans pappa pratar med någon i hallen och vill komma ut, men ombeds stanna kvar på sitt rum. En stund senare
kommer pappan in och viskar till sonen “Det var kejsaren”. Eller rättare sagt, den som skulle varit kejsare om Habsburg funnits kvar – Otto von Habsburg, som födes som prins och slutade som EU-parlamentariker för bayerska CSU.
Ildikó Marky skriver på ett annat sätt än Esterházy, en helt igenom realistisk och kristallklar prosa som har samma litterära höjd. Jag hoppas att denna bok får det mottagande den förtjänar. Än så länge verkar den ha gått under radarn.
“Det förflutna är ett annat land”
  Ildikó Marky
  Bokförlaget Korpen
Facebooktwitter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *