Paul Celan 100 år 2020. Nu finns alla hans diktsamlingar publicerade på svenska.

Förra onsdagen (16/12) samtalade  Mikael van Reis och jag med Bokförlaget Faethons redaktör Daniel Pedersen om de nya utgåvorna av Paul Celans fyra första diktsamlingar.  Samtalet ägde rum på Göteborgs Litteraturhus och finns inspelat på Litteraturhusets Facebook-sida. Böckerna är  “Vallmo och minne”, “Från tröskel till tröskel”, “Språkgaller” och “Ingenmansrosen” som  poeten Eva Ström, Mikael van Reis och jag har översatt. Några ytterligare texter och nyöversättningar finns även i Tidskriften Aiolos nya nummer, som också innehåller en del om  Anselm Kiefer, med flera fina bilder. Numret är nu på väg till prenumeranterna.

Men Celans återstående sex diktsamlingar som började med den nyskapande ”Andningsvändning” (De övriga är: ”Trådsolar”, ”Inmörkat”, ”Ljustvång”, ”Snöstämma” och ”Tidsgård”) publicerades tidigare i höstas i ett band med en introduktion av redaktören Gabriel Itkes-Sznap och mycket gedigna översättningar av Anders Olsson på Albert Bonniers förlag. Olsson har även skrivit en fin kommenterande essä som efterord, där han delar in tematiken i de här diktsamlingarna på ett konsekvent sätt, i områden som nuet, ljuset, underjorden, hemlösheten, Eros och ytterligare några. Det är ett bra sätt att skapa en överblick över den innehållsliga rikedomen i denna poesi, som måste betraktas som den främsta tyskspråkiga lyriken under andra halvan av 1900-talet.

Celan bodde själv aldrig i Tyskland, utan växte upp i Chernovitz i dåvarande Rumänien (idag ukrainska Tjernivtsi), klarade sig igenom Andra världskriget men förlorade sina föräldrar där, bodde i Bukarest, Wien och i Paris de sista tjugo åren av sitt liv.  Han dränkte sig i Seine runt den 20 april 1970. Så hundraårsminnet är även femtioårsminnet av hans bortgång.

Hans franska hustru, Gisèle Celan-Lestrange, även mor till hans son Eric, fick en av hans sista dikter på sin födelsedag i slutet av mars 1970. Den lyder så här i Anders Olssons översättning:

 

NÅGOT BLIR TILL, senare

som fyller sig med dig

och höjer sig

till en mun

 

Ur det splittrade

vanvettet

reser jag mig

och betraktar min hand,

hur den drar

den enda

cirkeln.