Min enda text om Lars Norén – om diktsamlingen “Stoft” från 2016.

Det är något talande i att alla omslagen till Lars Noréns nya diktsamling Stoft är unika i den mening att den stoftliknande guldfärgen har påförts manuellt vid själva tryckpressen. På samma sätt som i den senaste boken Fragment ges den fysiska boken ett självständigt konstnärligt uttryck som understryker texten.

Ungefär mitt i samlingen skriver Norén så här:

”Stoftet, ordet

’stoft’ om inte annat, det fina

torra pulver som består av partiklar av

jord och mänsklig lekamen, av allt hos det

jordiska, omänskliga som bortkastat ligger på

marken och ibland lyfts upp i luften och i

ljuset blir synligt –

….

en död människas allt efterlämnade, som

en bok med bleknande sidor av damm och aska,

…..”

 

Stoftet är det yttersta, eller det innersta av all materia. Det finns en termodynamisk lag, som säger att all materia strävar efter sin lägsta form. Om man inte tillför energi förfaller allt i sina beståndsdelar. Det sista som blir kvar, och som inte helt går att förstöra, är askan, eller stoftet. Stoftet går inte att förstöra helt, men inte heller att väcka till liv hur mycket energi som än tillförs. Askan har poetiskt bearbetats av Paul Celan och filosofen Jacques Derrida skrev 1987 en liten vacker essä med namnet Feu la Cendre (Askans Glöd). Norén skriver in sig i askans tradition, men skapar också något helt nytt. Stoftet är här ett sorts urtillstånd, bortom gott och ont. Ett tillstånd vi alla slutligen hamnar i.

Så läser jag Lars Noréns diktsamling – denna återkomst till poesin som författaren lämnade med den ofullbordade diktsamlingen Hjärta 1980. Det har varit en lång väg hit.

Under de trettiofem år som gått har Norén etablerat sig som Sveriges främste dramatiker sedan Strindberg. Han har också skrivit provocerande prosa, inte minst i de båda utgåvorna av En dramatikers dagbok som skildrar några år av det nya årtusendets första decennium.

I den här diktsamlingen rör sig Norén i de klassiska, poetiska idé- och bildvärldarna; livet, döden, kärleken, barnet, våldet och åldrandet. Det som slår mig mest är den självklara hållningen, rösten som finns här är så nära, så personlig, men ändå så saklig, neutral, erfaren och klok. Efter tredje läsningen känner jag att jag inte kan värja mig, varje stavelse sjunker in. I början skriver han om nihilismen och konstaterar torrt

”här är det

inte fråga om något

rike som skall komma.”

Poeten befinner sig istället i floden Styx absoluta närhet. Den flod de gamla grekerna passerade innan de kom till Hades – dödens rike. Men ”inte ens i Hades tystnar de fasansfulla samtalen”.

Men ändå:

”livsfärgen som

stilla fyller dem som

går genom dödsregnet”

och på andra sidan Hades, en fysisk plats inte långt från Vasaparken i Stockholm kanske, möter han istället barnet. Var och en som på riktigt sett in i ögonen på ett litet barn vet att även om det till slut bara är stoft som återstår, så finns det något helt annat som är bortanför den oundvikliga dialektiken och som trotsar både döden och nihilismen. Och raderna om barnet är följdriktigt också några av de allra vackraste i samlingen:

”god/ natt

fjäderbarn, som ett/ dun lämnar du din/ egen öppna/ hand.”

På buss 4 utspelar sig både Hadessamtal mellan medpassagerare och egna Heidegger- reflexioner i en strid ström, innan barnet lämnas i skolans vård, en smärtsam och ibland hjälplös händelse.

Tankarna går längre fram  till Neue Wache i Berlin, minnesplatsen för krig och förstörelse med en 1993 omarbetad skulptur av av Käthe Kollwitz  – hos Norén:

”moderns

händer när hon själv bakom en slöja,  arrangerad,

håller om sitt döda barn,

och räcker fram/ det mot det förflutna,”

 

fångar den skulpturen som den är, onekligen. På andra ställen läser jag in ytterligare starka referenser till tyska språket, litteraturen, Berlin. Det är vackert så.

Mot slutet kommer kanske den svartaste dikten av alla; ”Infernofragment” och det är med stigande smärta man läser om pedofiler, massmördare, soldater som tappat greppet, alla de som väntar i Hades/Infernos/Helvetets olika kretsar. Därifrån pekar ändå hoppfullt på slutet Jean Amery, Primo Levi, Robert Antelme

” och var och en av dem är

tusenden, hundratusenden….till

slut vi själva.”

 

Det går inte att komma ifrån. Detta är mäktig poesi, på så många sätt.

 

”Om det är kärlek

finns den i de

tomma händerna

som inte

släpper taget.”

 

Publicerad i Dala-Demokraten 2016

Facebooktwitter

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *