Genealogi – Helena Lie debuterar som poet.

I februari gav Pequod Press ut ännu en fin lite volym i sin serie med nyskriven svensk poesi. Denna gång är det konstnären och kritikerna Helena Lie, som dessutom debuterar med boken “Genealogi”.

Genealogi är läran om det genetiska arvet, både hos människor och djur och det är inte utan att jag – möjligen – helt opåkallat- kommer att tänka på den underliggande och ihållande debatten om ras, identitet och nationalism som sedan en tid dominerar det offentliga samtalet alltför ofta. Det räcker med att logga in på Instagram så dyker det upp annonser om att man kan skicka in för att testa om man möjligen har 32 % finskt påbrå, eller varför inte nederländskt till 7 %. Om man inte landar i fullträffen att ha spår av Neanderthalare i sig, förstås. Dessa kvasivetenskapliga anekdoter är bra bränsle för vem som får kalla Sverige för “mitt land” eller åberopa myter om den svenska folkstammen, syftande mot urminnes tider, men som inte sällan bottnar i självupptagen nationalromantik från 1890-talet.

Men det är nog inte det arvet Lie utforskar i denna välavvägda och precisa diktsamling där språkets söndring (ordet förekommer flera gånger) får mig att associera till Erik Lindegrens form sprängda sonetter. Här rör det sig dock inte om sonetter, utan snarare om grafiskt utlämnande och formmässigt fulländade verser som – just det – sprängs i luften av sin egen energi. Jag läser in en stor smärta som varje gång den ska konkretiseras istället briserar och resterna av det briserade skapar en helt ny kontext.

Läsaren anar en oro över ett genetiskt arv som det ibland framträdande jaget kämpar för att frigöra sig ifrån, men inte alltid lyckas. Är det möjligt att frigöra sig från sitt biologiska och psykologiska arv? Ja, redan naturalisterna drev ju linjen att determinismen inte är determinerad, utan att även miljön spelar in i varierande grad. Å ena sidan öppnar de sprängda versraderna ett nytt universum. Å andra sidan sluter de sig också på ett gåtfullt sätt om textens jag, som här inte har någon kärna. Och det är förstås utmärkt så.

“jag springer osäkrad mot botten”                          “eller upp i ljuset som en mal”

Facebooktwitter

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *