Shakespeare 400 år – modernare än någonsin?

23 april är det Shakespeare-dagen, fyrahundra år sedan den store dramatikern dog. Men möjligen också 452 år sedan han föddes den 23 april 1564. Som med så mycket när det gäller personen William Shakespeare är den exakta födelsedagen höljd i dunkel.

Nytt ljus kastar onekligen DN:s kulturmagasin från i söndags (10/4), med mycket intressanta och personliga essäer av Jeanette Winterson och Harold Bloom, men även en lång resa till födelsestaden Stratford-upon-Avon som Johan Hilton skildrar medryckande. En del känner jag igen från ett eget besök i mitten av nittiotalet, har fortfarande ett par olästa volymer av det mer spektakulära slaget i bokhyllan om den allestädes närvarande skalden i denna så brittiska småstadsmiljö, annat har tillkommit. Ytterligare färg ger regissören Jenny Andreasson, kritikern Leif Zern och inte minst Eva Ström, som skildrar sitt översättningsarbete med de så gåtfulla och undersköna sonetterna. För Shakespeare-nördar som mig själv är det härlig läsning. Det går inte heller att ta fel på varken redaktörerna Åsa Beckmans eller Björn Wimans engagemang.

När det gäller Björn Wimans mycket läsvärda krönika hakar jag upp mig på en liten, men ändock viktig detalj i sammanhanget. Möjligen kan en härleda till Harold Blooms text, möjligen inte. Wiman skriver “Och om nu Shakespeare var den som uppfann den moderna människan får man säga att hans konstruktion stått sig ganska väl.” Vi är säkert överens om att Shakespeare var en sann renässansmänniska i ordets alla bemärkelser, i samma anda som Leonardo inom konst och breddad vetenskap kanske. Men jag skulle nog hellre vilja säga att han var den sista människan, den gamla världens kanske mest fulländade, innan, “Upplysningens” krassa vetenskap och, för att använda den engelska termen, dissociation of sensibility, för alltid bröt ned människan i dikotomin kropp och själ. Den moderna människa har sedan dess gjort sitt bästa för att radera ut magin, kärleken, poesin ur allt som inte ska föreställa just detta.

När filosofin började pyssla med jaget, politiken med världserövringar, ekonomin med att generera kapital och konsten blev ett intellektuellt spel istället för den sista stenhårda serven in i existensens servruta, föddes den “moderna människan”. Att det finns stora likheter mellan dessa maktens (oftast) män både innan och efter Shakespeare är en annan sak. Kanske är det så att detta är min egen tolkning av Shakespeare och inte så många håller med mig, vad vet jag. Men det är ändå det jag kommer tillbaka till varje gång jag tänker närmare på saken och det har jag gjort, om inte dagligen, så åtminstone väldigt ofta sedan jag för första gången drabbades med full kraft av Shakespeare, för en så där trettiotre år sedan.

Pontus Stenshäll, konstnärlig ledare på Göteborgs Stadsteater, har satt upp Shakespeare fyra gånger. Hur teatern kommer att fira de fyra hundra åren av ouslitlig världsdramatik tänker jag inte att avslöja här, utan det kommer han att berätta under vår presskonferens inför nästa spelår den 17 maj.

Facebooktwitter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *