Björn Sandmark bloggar

Så glad över nobelpriset till Svetlana Aleksijevitj!

Det här är min recension av hennes bok Bön för Tjernobyl. En framtidskrönika som kom ut 1997, elva år efter Tjernobyl-katastrofen. En härdsmälta som fortfarande pågår. Texten trycktes om med titeln “Vitryska vidder” i min bok Vägen till Mitteleuropa som kom ut 2005.

Varje dag ligger den där och läcker, oavsett om vi valt att ta notis om det eller inte – reaktor fyra i Tjernobyl. Problemet är idag snarast att vi ännu inte vet hur stor Tjernobylkatastrofen kommer att bli – den pågår fortfarande, dag för dag, minut för minut. Den allvarligaste omständigheten är att den så kallade sarkofagen – inneslutningen av själva reaktorn som byggdes under oerhört svåra förhållanden – håller på att vittra sönder. Idag räknar man med sprickor på cirka 200 kvadratmeter i betongen. Den trasiga reaktorn innehåller fortfarande 400 kilo plutonium som lätt kan frigöras till exempel vid en mindre jordbävning. Plutonium är världens giftigaste substans – innehållet i en snusdosa räcker för att förgifta hela Sveriges befolkning. Till yttermera visso är forskarna oense om hur man ska begränsa risken för storskaliga utsläpp från reaktorn i framtiden. De miljontals dollar som flyter in som hjälp för att höja säkerheten flyter ut lika snabbt igen, mestadels som konsultarvoden åt utredare från Västeuropa.

För de 9 miljoner människor som drabbades direkt har livet förändrats fullständigt. 400 000 människor har evakuerats, ändå bor det fortfarande 270 000 människor inom ett område som är så radioaktivt smittat att regelbundna kontroller är av nöden, och att strikta regler för mat producerad i området måste efterlevas.

De vitryska och ukrainska regeringarna räknar med att de totala kostnaderna fram till år 2015 kommer att bli 300 miljarder dollar. Som en jämförelse kan sägas att den svenska atomindustrin har försäkrat sina kraftverk för olyckor som kostar upp till 1,5 miljarder kronor. Mellanskillnaden får skattebetalarna stå för.

Om man lämnar de ekonomiska aspekterna av frågan och tittar på sjukdomsbilden i allmänhet hos människorna i det drabbade området, kan man slå fast att sköldkörtelcancer breder ut sig oroväckande. I Vitryssland har risken att få denna cancerform ökat med 100 gånger mellan 1981 och 1991. UNICEF har visat att också andra sjukdomar ökat kraftigt i speciellt Vitryssland, men även i Ukraina. Nervsjukdomarna har tilltagit, såväl som problem med matsmältningsorganen, skelettet och elakartade tumörer. Värst utsatta är de så kallade sanerarna – de aningslösa  män som beordrades ut i bara skjortärmarna och beväpnade med bara en spade städa upp efter utsläppet. De djärvaste byggde sarkofagen. De som kom sedan fick spadvända stora delar av de 160 000 kvadratkilometer som smittats av radioaktivitet.

Om dessa män, deras fruar, fästmöer, födda och ofödda barn handlar Svetlana Aleksijevitjs bok Bön för Tjernobyl. En framtidskrönika. Jag har avsiktligt skjutit boken framför mig, då jag ännu inte vet hur jag ska närma mig dessa 43 monologer. Berättelserna är vittnesmål om den stora branden, kaoset, oredan, “sovjetiskt” hjältemod, flykt, dödsångest, sönderbrända ögon, hud och den officiella lögnen att “vi har allt under kontroll”.

En av rösterna, Jevgenij Aleksandrovitj Brovkin, försökte skriva ned sina upplevelser i en novell och skickade den till en tidskrift. Den blev refuserad med motiveringen att det inte var en novell, utan en skräckskildring.

“Det är klart att jag inte var tillräckligt begåvad. Men i det här fallet misstänker jag att det fanns en annan orsak också. Jag har börjat fundera över varför man håller tyst om Tjernobyl, varför våra författare skriver så lite om det, varför de fortsätter att skriva om kriget och arbetslägren men håller tyst om det här. Tror ni att det är en tillfällighet? Om vi hade besegrat Tjernobyl skulle man ha talat och skrivit om det. Eller om vi hade förstått det. Vi vet inte hur vi ska finna någon mening med denna fasa. Vi är oförmögna. Eftersom vi inte kan mäta det mot vår mänskliga erfarenhet eller tid….Så vad är bäst: att minnas eller att glömma?”

Vad är bäst: att minnas eller att glömma? Myndigheter, atomlobbyn och hundratals direktörer runt om i världen tycker att det är bäst att glömma. För dem är det av yttersta vikt att inga inkompetenta proffstyckare och journalister med sina bandspelare och filmteam blandar sig i leken med sina obehagliga frågor som river upp såren igen, just när folk precis har börjat glömma. Journalister orerar om den offentliga lögnen och alla blir ledsna. Men hur ska någon som inifrån förtärs av sköldkörtelcancer, eller som har förlorat alla sina arbetskamrater eller familj någonsin kunna glömma? Enligt den vitryska regeringen är det bara sanerarna som drabbats av stora skador, både fysiskt och psykiskt. Symptomatiskt är förstås att ingen internationellt koordinerad studie har gjorts om denna grupp. Men i Vitryssland räknar man med att sköldkörtelcancern bland de 800 000 (!) människor som deltog i katastrofarbetet har ökat med 4000 procent, diabetes med 700 procent, blodsjukdomar med 840 procent och några tumörtyper med 160 procent, parallellt med en allmän försvagning av immunförsvaret. I Ukraina presenterade Hälsoministeriet siffror som visade att 2/3 av dem som dött i gruppen av sanerare under de senaste åren avlidit av sviter från saneringsarbetet.

Aleksijevitj ger dessa människor ett ansikte – ett sönderbränt, skrämt och förbittrat ansikte. Men hon gör det genom att låta dem själva berätta. Här finns ingen journalistisk kitsch eller självgodhet, istället fungerar hennes monologsamling som en polyfon roman, utan början och slut, med idel röster som äntligen börjar tala. Historikern Aleksandr Revalskij säger med viss bävan: …som ett serum från en smittad kan den (konsten) bli en injektion av andras erfarenhet …Tjernobyl är ett ämne för en Dostojevskij.”

Aleksijevitj är kanske ingen Dostojevskij, men hennes bok Bön för Tjernobyl har berört mig mer än någonsin den store ryssen – boken är faktiskt ett av de mest ohyggliga dokument jag läst. Inte minst på grund av insikten att Tjernoblyl aldrig någonsin kommer att ta slut. Det radioaktiva utsläppet från den havererade reaktorn är ungefär 200 gånger större än de båda atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. Med en förvriden grimas berättar Aleksijevitj det bästa sammanfattande ordspråket om katastrofen – “Vitryssarna var ett bra folk”. Tidsformerna flyter ihop – det som var dåtid, är också nutid, innan det blir framtid. Svetlana Aleksijevitj har skrivit en krönika om framtiden. Den är besk.

Slut

Det enda som hänt sedan dess är att man nu nästan lyckat få ihop de miljarder dollar som behövs för den andra betong-inneslutningen. Men bara nästan. Och jo, så har vi ju också fått Fukushima att ta hand om förstås.

 

Vad är läsning? frågar sig Anders Olsson i sin nya bok “Tankar om läsning” (Themis). Han besvarar frågan på många sätt i denna lärda och vittra essä som främst handlar om läsningen av Prousts “På spaning efter den tid som flytt”. Ett av svaren tilltalar mig mycket – “Jag vill se läsning som en akt av självglömska som gör oss delaktiga i andra världar”. Det är ett annat sätt att uttrycka hur man genom läsningen också kan byta rum, byta värld, men också att byta tid. Olsson diskuterar vad det innebär att tiden för läsning minskar för de flesta. Idag läser bara 35% av föräldrarna för sina barn, jämfört med runt 60% för ett tiotal år sedan. Den samtida människan lägger betydligt mycket mer tid på sociala medier än på läsning av skönlitteratur. Om man inte gör som Olsson förespråkar, lär sig “att vända Kronos ryggen”, dvs att inte låta den linjära tiden styra allt man gör, utan istället gå in i det extatiskt tidlösa tillstånd som “djupläsning” egentligen innebär.

En värld, som jag av olika skäl, alltid återvänder till är Tyskland, och ofta tiden under och runt Andra världskriget. I början av sommaren, när man högtidlighöll sjuttioårsminnet av krigets slut, läste jag en roman om just krigets slut – “Finale Berlin” av Heinz Rein. Den återutgavs i våras, men skrevs i ett enda svep efter sammanbrottet i Berlin och utkom redan 1946 första gången. Jag har aldrig läst en mer skakande skildring av krigets två sista veckor. Den vanvettiga regimens skräckvälde som upprätthölls av de sista fanatikerna, svälten, förödmjukelserna, rädslan för Röda Armén och förhoppningarna om befrielse av densamma. Jag fick oväntat möjligheten att läsa de sista sidorna på plats i Berlin under en febrig eftermiddag. Det förminskade förstås inte upplevelsen.

Kontrasten i perspektiv blev särskilt tydlig när jag för en tid sedan i födelsedagpresent av min svärmor fick den på ett helt annat sätt gripande diktsamlingen “Friheden” av Nordahl Grieg. Boken kom ut på Gyldendahl samma år, 1945, och innehåller poetens dikter från det krig han som RAF-pilot inte skulle överleva. Närvarokänslan är total, med orts- och tidsmarkörer som London november 1941, Skottland maj 1942, Ishavet augusti 1942. Diktsamlingen inleds med en dikt dedicerad till hustrun Gerd och därefter en dikt som kommit att spela stor roll ända in i vår tid: ’17 maj 1940′ som lästes i radio på nationaldagen från Nordnorge när strider fortfarande pågick längst i norr medan södra Norge var ockuperat av tyskarna. Dikten slutar med de klassiska raderna: ‘Vi er så få her i landet/hver fallen er bror og venn/ vi har de döde med oss/den dag vi kommer igen’. Det var just de rader som ärkebiskopen citerade på minnesgudstjänsten söndagen efter massakern på Utöya, och det var precis så man sedan riggade rättegången. Breivik fick höra vittnesmålen från varje familj som förlorat ett barn. Hela deras berättelse. Norge hade de döda med sig den dagen. I tur och ordning adresserar Grieg  sedan tyska soldater, svenskarna som valt att stå utanför kriget – ordet trupptransporter finns med om än inlindat, sina vänner, de norrmän som väntande i Sverige, också hos min norskättade svärmors familj i Luleå. Boken kommer att ha en särskild plats i min bokhylla för alltid.

Vad som hände efter kriget är historia, men också en outsinlig källa till berättelser av olika slag. En författare som på ett mycket trovärdigt sätt skildrat arvet efter kriget och DDR är Thomas Engström, med sina böcker om Ludvig Licht “Väster om friheten” (Bonniers) och “Söder om helvetet” . Särskilt uppskattar jag – inte oväntat möjligen – de krassa och pregnanta skildringarna av Berlin i “Väster om friheten”.  På något vis stärker mig Engströms böcker i uppfattningen att det egentligen inte spelade någon roll att Berlinmuren föll. Säkerhetstjänsterna fortsatte med business as usual, även om de ryska resurserna under en tid möjligen blev mindre, för att nu vara uppe på kalla-kriget-nivå igen. På ett sätt är Engströms typ av politisk thriller en sorts seismograf för den samtida diskussionen om krig, fred och säkerhet. Den psykologiska krigföringen har eskalerat på senare år, med ryska kränkningar av svenskt territorium och en tydlig falang med försvarspolitiska talesmän, med eller utan faktiska kunskaper i ämnet, har börjat breda ut sig över ledar- och debattsidor. Som hämtad ur en roman av Thomas Engström är också en tidigare svensk bl a utrikesminister som fortsatt verkar bedriva någon sorts utrikespolitik på entreprenad för Sveriges räkning i outgrundliga möten över hela världen. Kanske dyker hen upp i Engströms nästa bok i serien, “Norr om paradiset” som förhoppningsvis finns klar till Bokmässan.

Det historiska minnet är kort. Kriget i Syrien med de synnerligen vedervärdiga aktiviteterna från IS, men också från andra parter i konflikten, gör att miljoner människor är på flykt från våld och förödelse. Tyvärr verkar inte alla komma ihåg att det är ett ansvar den fria världen har att ta hand om och hjälpa krigsflyktingarna. Det har vi gjort förr, under Andra världskriget, under krigen i Mellanöstern och på Balkan. En nyutkommen och synnerligen läsvärd roman skildrar den tidigare flyktingens perspektiv på att komma till Sverige, kampen för integration och för att skapa ett liv i denna nordliga avkrok av Europa. Jag tänker på Alma Kirlics roman “En svensk kändis” (Norstedts) som nyligen lämnade tryckeriet. Kirlic växte upp i Bosnien och flydde till Sverige under kriget i början av nittiotalet. Hennes pappa blev kvar på en bergsslänt i det gamla landet, ett öde han delade med tiotusentals personer. I somras högtidlighölls minnet av de som mördades i Srbrenica för tjugo år sedan. Kirlic skriver på samma gång medryckande och distanserat. Som läsare följer man steg för steg med in i den process som integration egentligen är. Men det är också en process om att bli vuxen, med att möta kärleken och att börja jobba i en svensk miljö. Romanens huvudperson börjar arbeta på Uppsala Stadsteater som sufflös och möter den räcka av härskartekniker som praktiseras på många arbetsplatser, inte bara teatrar. Därmed skär berättelsen rakt in i en av det svenska samhällets största frågeställningar just nu, åtminstone inom arbetslivet. Hur samhället på ett bättre sätt än idag kan bejaka och utveckla det mångfaldsperspektiv som sedan många år finns inskrivna i åtminstone offentliga institutioners verksamhetsplaner. Scenkonsten står här inför särskit stora utmaningar eftersom den europeiska teatertraditionen är en ganska manlig och vit historia. Alternativet kan knappast vara det man försökte införa vid amerikanska universitet på åttio- och nittiotalen – ‘affirmatve action’, som flyttade fokus till etnisk, social och sexuell representation. Som enda åtgärd visade den sig inte så verkningsfull och är numera museal även i USA, även om den möjligen var ett steg i förhoppning om en bättre värld. Som Anders Olsson skrev i “Tankar om läsning” är kanske ändå litteraturen den viktigaste vägen in i andra världar än den invanda. “En svensk kändis” är en utmärkt roman att ha i handen på väg dit.

Slutligen har jag förstås ägnat min hustru Ann-Marie Ljungbergs senaste kritikerosade bok “I fallinjen. En essä om prekärfeminism” (Bokförlaget Korpen) mycket tid i sommar. Men vad jag tycker om den behåller jag bäst för mig själv. För en omfattande dokumentation av recensionerna av essän kan en titta in på förlagets hemsida www.bokforlagetkorpen.se. Där finns länkar till samtliga texter.

Nu, snart, Bokmässan. Hoppas vi ses där!

T e s m a n.  “Hedda, – hvor kan du da – !”

Jo, Hedda kan och efter dagens första offentliga repetion av Hedda Gabler vet jag mer om hur vår uppsättning kommer att bli. Den har premiär nästa fredag  (18/9) kl 19.00 på Nya Studion på Göteborgs Stadsteater.

Hedda Gabler är till skillnad från Ibsens många andra stora kvinnoroller, en roll som tolkats på så många olika, ibland motsägelsefulla, sätt. I mina ögon är det Ibsens mest strindbergska kvinnoroll i den meningen att den lämnar ett mycket stort utrymme för huvudrollsinnehavaren, i denna uppsättning Nina Zanjani. Och regissören Emil Graffman har hittat en öppnande lösning på det lite gåtfulla slutet. Vad händer där egentligen? Kom och se själv nästa fredag och framåt.

H e d d a.  “Nei, vent. La meg få rydde av först.”