En teaterhelg i Berlin

På runt två timmar går det att ta sig från Göteborgs Stadsteater till Schaubühne am Lehniner Platz. Tack var vårt samarbete inom ramen för det europeiska nätverket Prospero får vi många impulser från europeiska teatrar. För egen del är samarbetet med Schaubühne i Berlin särskilt roligt. Dels finns det gamla kontakter och utbyte, dels har vi nu nya intressanta saker framför oss. Dels för att tyska är mitt andra modersmål och jag läser och ser allt jag kan på tyska.

I fredags såg jag Thomas Ostermeiers uppsättning av Ibsens En folkefiende och det var verkligen med stor behållning. Ostermeier har lyckats med en uppsättning som är respektfull för Ibsens text, men respektlös på ett befriande sätt i regin. Den utspelar sig i samtid, med modern scenografi, musik och knyter omärkligt an från textens förgiftade vatten i badanstalten till samtidens miljö- och klimatfrågor. Stockmans försvarsmonolog på slutet är dramats peripeti, där den godhjärtade och idealistiske Stockman skickligt spelad av Thomas Bading, börjar sitt anförande som ett sorts Jáccuse där han kritiserar stadens politiker (sin bror) och makthavare för att inte ta denna miljöfråga på allvar. Efter hand glider det över i ett allt mer agitatoriskt tal som förespråkar åtsidosättande av den demokratiska samhällsordningen – en omständighet som skickligt utnyttjas i ett till synes improviserat samtal. Jag har aldrig varit på någon föreställning där skådespelarna från scenen lyckats få till en så kvalificerad politisk diskussion med publiken under pågående spel. Den avrundades av en äldre dam som tyckte att nu får de unga hetsporrarna i publiken lugna sig, hon hade ändå varit med om två tyska diktaturer och kunde inte rekommendera att frångå demokratin som styrelsesätt. Sedan fortsatte spelet mot det oundvikliga slutet och ovationerna, däremot, höll på att aldrig ta slut.

En publikdialog med nästan ännu starkare energi, men mycket kortare i omfång ägde i lördags rum på Deutsches Theater på Schumannstrasse. Där spelades Lot Vekemans Judas i regi av Johan Simons. Pjäsen spelades ursprungligen på Münchner Kammerspiele. Bettina Pommers scenbild var en enda stor stege som gick fyra meter upp i luften och som högst upp hade en liten sittplats där Steven Scharf som spelade Judas satt helt naken och med ryggen vänd mot publiken. Inte en sekund kändes dock monologen bortvänd, utan det mycket kraftiga utspelet kröp under huden.  Kort sagt handlar det om vem Judas egentligen var, vem han är idag, hur kunde det bli så att han förrådde Jesus för trettio silverpenningar? Förklaringen, som efter hand avtäcks är att Judas i själva verket är en bild av det mänskliga, det ofullgångna, det inkonsekventa som allt ryms inom det som det betyder att vara människa. Människan är i grunden lika ensam och utsatt som en naken kropp högt upp på en stege fyra meter över golvet. Det går, med stora ansträngningar, att kommunicera med omvärlden, men en föds ensam, lever ensam och dör till slut ensam. Förräderiet mot Jesus är i en sådan tolkning bara det förväntade – Jesus motsvarar istället det gudomliga och ofelbara, som inte har någon plats på en sådan här jord. Till slut klättrar Judas ned från sin stegtopp och står där ännu mera utsatt, oskyddad och naken på scen och säger hela sitt namn – Judas Iskariot. Sedan är det slut.

På söndag hade jag förhoppningar att få se Frank Castorfs  Die Karamasows, åtminstone första akten innan hemresan (föreställningen är 6,5 timmar lång), men det sprack p g a biljettstrul. Verkar vara väldigt hårt tryck på Volksbühne nu i slutet av Castorfs tid som intendant. 2017 börjar överraskande nog den belgiske curatorn Chris Dercon som ny teaterchef där.

Så det fick bli manusläsning på baren Beluschis på Rosa-Luxemburg-Platz istället, vilket var en omtumlande upplevelse eftersom hela personalen och 90 % av publiken var från USA. Vem hade kunnat tro något sådant t ex 1988?

Ich möchte immer ein Koffer in Berlin haben.

Facebooktwitter

Vad är global realism? Ett samtal med Milo Rau i Theater der Zeit.

“Varje sekund dör ett barn på den här planeten som direkt följd av den globala, ekonomiska politiken” säger författaren och regissören Milo Rau i en intervju som är en kortare version av den under hösten publicerade samtalsboken Buchenwald, Bukavu, Bochum. Was ist globaler Realismsus på Diaphanes Verlag. Rau arbetar också med det han kallar IIPM – International Institute of Political Murder. Samtalet sker med en av institutets medarbetare Rolf Bossart.

Rau, som föddes 1977 i Bern studerade sociologi, germanistik och romanistik i Paris, bl a med Pierre Bordieu som lärare, i Zürich och Berlin. 1997 gjorde han sin första reportageresa till Chiapas och Cuba. Han har också jobbat mycket i krigets Kongo. Några år senare började han regissera film och teater och hans uppsättningar har spelats i 30 länder.

I boken lanserar han begreppet “global realism” som handlar om “beskrivningen av kapitalets inre världsomspännande rum, dess mardrömmar och hopp, dess undre världar och motvärldar”. För att realisera detta krävs en total öppenhet och en insikt om att realismen i sig är en sorts bristtillstånd i vilket man tvingas konstatera att man inget vet. Det har inget med dokumentär-teater att göra – Rau menar att det inte heller finns någon dokumentärfilm. Att arbeta realistiskt betyder istället att dra fram verkligheten ur “dokumenten”, att sätta ljuset på verkliga skeenden snarare än på en berättelse om verkliga skeenden. Skillnaden kan tyckas hårfin, men kan kanske snarast liknas vid skillnaden mellan traditionell filosofi och fenomenologi, där fenomenologin sätter ljuset på de ontologiska frågorna om varats karaktär, snarare än på filosofiska frågor som via begrepp och definitioner skapar en filosofisk meta-språkvärld om vilken diskursen rör sig.

För att förklara saken närmare tillgriper Rau ett citat av Godard: “Realism betyder inte att gestalta något verkligt, utan att gestaltningen i sig själv är verklig.  – Att en situation uppstår som för med sig alla verklighetens konsekvenser som är öppna frågor, moraliskt, politiskt och existentiellt.” Ett konkret exempel på hur Rau skulle vilja jobba är att tvinga IS att debattera Sharia-lagarnas dumheter. Inte om femton år eller när de är besegrade, utan nu. För att de ska lägga av med det imaginära och utopiska och landa i nuet. Det är realistisk estetik, enligt Milo Rau.

Han pekar också på en ganska obehaglig sanning när han lyfter fram att under några decennier har Europa varit ett lycksalighetens land utan större krig och konflikter. Konsekvenserna av krigen i Mellanöstern, som han anser att Väst bär ett stort ansvar för, börjar nu nå Europa på riktigt, det är med andra ord verklighetens genombrott i Europa. För honom, som rest många år genom världens konfliktområden ser han istället “enorma flyktingläger. Utanför den europeiska komfortzonen är migration, inbördeskrig, våldsamma deportationer och massmord vardag.” Detta kräver en annan konstsyn och i många fall ser han europeiska konstnärer som istället för att förhålla sig till verkligheten degraderas till organisatörer av minneståg och Facebook-administratörer. Den estetiska kraft som kan förändra medvetanden fastnar på vägen. Istället måste den realistiska konstnären omvandla det omedvetna till ett medvetet förhållningssätt, som samtidigt sätter på spel att själv bli moraliskt och politiskt otydlig. Samtidigt ändå ta plats i verkligheten, trots den egna ambivalensen och dubbelheten, den egna positionen. Det är att arbeta med en verklig, global realism, enligt Milo Rau.

 

 

Facebooktwitter

Ett teaterhus med flera scener – Dagens Lunchteater

En av fördelarna med att arbeta i ett teaterhus  som är byggt för att vara en teater är de olika scener som på ett naturligt sätt finns i huset. Från Stora Scenen med sina 600 platser till Foyerbaren med drygt hundra sittplatser för den populära Dagens Lunchteater. När Lunchteatern har biljettsläpp inför kommande spelsäsong köar publiken redan från sextiden på morgonen – det är inget skämt! På ett sätt behövs det inte – en kan boka på nätet. Men för många är det ett sätt att umgås och en rolig händelse.

Dagens Lunchteater spelar mindre uppsättningar med en eller ett par skådespelare och scenen är inte så stor. Men någonstans återfinns scenkonstens kärna här. Goethe sade en gång att i vissa fall behövs det bara ett par tunnor och en bräda som scen – dvs när skådespeleriet är av den klassen att det fångar publiken.

Så är det ofta på Dagens Lunchteater och idag spelade Lunchteaterns konstnärliga ledare Christel Körner Melissa och Ingemar Carlehed Thomas i Albert Ramsell Gunreys lilla förtjusande, men också upprivande pjäs Kärleksbrev. En fullsatt salong, knäpptyst i en dryg timme och skådespeleri som trollbinder publiken. Spelas även imorgon!

Och lunchteater spelar vi fram till veckan innan jul, därefter till våren igen!

Facebooktwitter