Vad teater kan betyda. Sven Wollter och Driving Miles på Götaplatsen.

Fortfarande lite omtumlad av händelserna förra helgen i samband med premiären av “Driving Miles” i regi av Eva Bergman, med Sven Wollter i huvudrollen som skrothandlaren Steinar. Premiären gick bra, Sven Wollter och musikerna lysande enligt samstämmiga recensenter. Så mycket känslor i salongen – stående ovationer, kärlek. Det tog flera dagar att landa efter själva händelsen. Som jag nämnde i mitt korta tacktal efter föreställningen tänkte jag på den där kvällen för fyrtio år sedan, när jag gick i nian och var på Götaplatsen och såg Sven Wollter på scen för första gången som Josef K i i Lennart Hjulströms uppsättning Processen av Franz Kafka.

Salongen var mycket större då, minst 800 platser, idag knappt 600 och Sven stod längst fram på scenen i ett par timmar och fyllde hela hela salongen med en sorts närvaro som jag då aldrig tidigare hade upplevt på det sättet. Jag minns att jag var helt förundrad över hur det var möjligt. Och det var en hård, aggressiv, kritisk Josef K, som häcklade makten och kapitalet. Det var första gången jag blev fångad av en enskild skådespelares karisma på det viset.

Jag började gå på teater redan som tolvåring, efter en skolteaterföreställning i Stenhammarsalen som hette Puke och som handlade om Engelbrektupproret. Göran Stangertz spelade Karl Knutsson Bonde och Måns Westfelt spelade Måns Bengtsson Natt och Dag. Det var skolteatern som sedan blev Backa Teater med Maria Hedborg, Ulf Dohlsten och Eva Bergman. Eva Bergman nu tillbaka igen på Götaplatsen med en regi som lyfter fram det bästa i samspelet mellan skådespelare och musikerna. Deras tolkning av Miles Davis musik tar plats på scenen jämte Sven. De personliga trådarna förgrenar sig långt tillbaka i teaterns historia. Det var också en av de saker som slog mig förra veckan, under premiärkvällen. Det är också därför upplevelsen blir så stark hos många, tror jag. Alla har sin egen berättelse och just i salongen i fredags var det många som samtidigt hade ett gemensamt förflutet i något avseende. Möjligen var det skälet till att stämningen stundtals var lite högtidlig.

Sven Wollter har spelat de flesta stora roller en manlig skådespelare kan drömma om. På senare år i Göteborg i Påklädaren med Thomas von Brömsen och I väntan på Godot med Ivar Wiklander. Han tog avsked med klassiska King Lear på Stockholms Stadsteater där han var en del av ensemblen under många år. Men det är sällan som en skådespelare i den åldern (Sven fyllde 82 för några veckor sedan) ändrar spelstil så mycket som han gör som Steinar i Driving Miles, något också Tomas Forser påpekade i Expressen. I rollen som Steinar är han tvekande, prövande, försiktig, ödmjuk och håller tillbaka. Men som ändå fyller rummet på samma kraftfulla vis som för fyrtio år sedan. Jag kommer att minnas båda kvällarna så länge jag lever.

Den här bloggen använder jag för att skriva om teater, litteratur och andra relaterade frågor. Ibland vad som ska komma och innan premiärer. Däremot aldrig efter premiär eller kommenterar vad som hänt på scenen. Det är inte min sak att recensera vad vi gör på Backa Teater eller Götaplatsen. När det gäller föreställningen Driving Miles gör jag ett litet undantag, eftersom Sven Wollter var den som fick mig på allvar intresserad av teater just på Göteborgs Stadsteater för fyrtio år sedan. Och för glädjen över att ha kunnat vara med på ett litet hörn för att förverkliga den här föreställningen under våren 2016.

Facebooktwitter

Året som gått, året som börjat – 2016.

2015 var mitt första hela år i min befattning som VD för Göteborgs Stadsteater. Jag började på teatern under hösten 2014. Det har varit ett underbart år på många sätt. Vi nådde det publika målet med ca 110 000 besökare och hade en beläggning på smått fantastiska 86%, den högsta på många år, något vi förstås  är stolta över.

En viktig sak som hänt under 2015 är att vi utvecklat samarbetet med vårt europeiska nätverk Prospero, som inbegriper ett antal fina teatrar i Europa, som Schaubühne am Lehniner Platz i Berlin och Théatre de National de Bretagne i Rennes. Det har varit prio för både Götaplatsen, där vår nye konstnärlige ledare Pontus Stenshäll när han tillträdde lyfte att vi framöver kommer att arbeta mer med nyskriven utländsk dramatik vid sidan av svensk. Men kanske i ännu högre grad för Backa Teater, som alltid jobbat med gästspel utomlands och under året gjort några fina framträdanden med Mattias Anderssons pjäs Acts of Goodness bl.a. i Belgrad, Köln och Helsingfors. Pjäsen skrevs för snart tre år sedan men dess samtidsaktualitet har bara blivit större med sitt fokus på godhet i relation till flyktingkatastrofen på Medelhavet och s k EU-migranter som vi möter dagligen på stan.

Den verkligt stora händelsen är att Backa Teater och Mattias Andersson nu fått det förtroendefulla uppdraget att skriva en pjäs direkt för att gå ut på gästspel på de stora internationella teaterfestivalerna i Rennes och Bologna. Pjäsen, som har premiär 10 april på Backa, går på gästspel under hösten. Den heter The Misfits och handlar om ungdomar i Göteborg och i världen från ungefär tillkomsten av Backa Teater på sjuttiotalet till idag.

För egen del har det varit helt underbart att arbeta på teatern det här året. Teater har alltid varit ett av mina största intressen och att dagligen prata om pjäser, översättningar, se repetitioner och föreställningar är en ren ynnest. Det är också roligt att arbeta med de båda olika teatrarna på Götaplatsen och Backa. Perspektiven skiftar, likväl som frågeställningar, glädjeämnen och sorger. Så jag ser verkligen fram emot 2016. Anna Takanens repertoar löper ut till sommaren (även om hon inte fattade beslut om Driving Miles med Sven Wollter i huvudrollen som har premiär på Stora Scen den 12/2 eller Fadren av August Strindberg som har premiär 9/3 på Studion). Innan dess har vi Existentialism för nybörjare 29/1 på Studion och 1/4 premiär för en samtidstolkning av Alice i Underlandet, från 13 år och uppåt. Så det kan bli en het vår!

I maj släpper Pontus Stenshäll sin repertoar för spelåret 16-17 och i år inleds det med ett särskilt fördjupat samarbete med Gothenburg International Dance & Theatre Festival i augusti. Festivalen kommer snart att avslöja vad som händer där. För egen del, som tidigare på Kulturförvaltningen jobbat med festivalen, känns det särskilt roligt att vi har ett större samarbete i år. Även festivalen har flyttat över till Stora Teatern och jag tror att jag kan säga att vi ser fram en mot en förnyelse av festivalen på olika sätt.

Under 2015 satsade vi också på att hålla öppet restaurangen med uteserveringen under hela sommaren, vilket trots det dåliga vädret var ett lyft på många sätt. Vi har också numera öppet i barerna även efter föreställningarna och det har blivit över förväntan med mycket folk och härlig stämning de flesta kvällar. Vi tror att teaterns utmärkta läge på Götaplatsen kommer att bli en viktig mötesplats även på tider när vi inte spelar teater. Backa Teater kommer under året att få en krögare som tar över serveringen i foajén för att även där utöka öppettiderna, också på dagtid. Vi hoppas mycket på att det kommer att bli ett bra häng för teaterintresserade på Lindholmen.

Hoppas vi ses i vimlet även under 2016!

Facebooktwitter

Den senaste tidens läsning – poesi och om poesi. Karin Brygger, Kristian Lundberg, Jörgen Lind, Paul Celan, Anders Olsson, Mikael van Reis, Gottfried Benn och T S Eliot.

Kanske årets viktigaste diktsamling? skrev Kristian Lundberg om Karin Bryggers nya bok Vi kom från överallt (Bokförlaget Korpen). Är böjd att hålla med på många sätt. Bryggers polyfona diktberättelse om utsattheten, kärleken och sorgen när en är ensam mamma – samhörigheten och stödet av vänner i samma situation lämnar ingen oberörd. Drömmarna om livet bortom den dagliga fattigdomen och utsattheten i en grupp av människor i Sverige som vanligtvis går under den politiska och samhällsorienterade debattradarn, men som berör fler än en tror. Prekariatet befolkas väldigt ofta av ensamstående kvinnor, för vilka minsta oförutsedda utgift kan medföra betydande problem. Och Karin Brygger är deras poetiska röst som talar med stort allvar, smärta men också glädje och hopp. En direkt koppling till det som hänt i höst och fortfarande händer är de irakiska mammornas flykt över bergen med sina barn i famnen. Say no more. Men det är ingen rent politisk text, utan mera en skör och hisnande vacker och sorglig poetisk gestaltning av ensamhet och kärlek med ett språk som glöder av energi och mattas av endast i “de bleka lyktstolparnas ljus”.

Nämnde Kristian Lundbergs nya bok Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du. Anteckningar om dikten. (Ellerströms) är både en sorts början och ett slut. Boken är på vissa sätt poesi som på ett oupplösligt vis flätas in i en metapoetisk berättelse om skrivandet, en sorts poetik om konsten att läsa och skriva. Lundberg skriver om en god vän som började på en skrivarutbildning och berövades all lust till fortsatt skrivande av sin lärare (som inte publicerat en enda bok) och kurskollegorna under ett smärtsamt grupparbete. “Detta är nämligen den egentliga bakgrunden till den här boken. Jag vill ge min vän en slags upprättelse genom att visa att man lär sig att skriva genom att skriva och läsa.” Och Lundbergs starkt övertygande poetiska prosa följer i spåren av vännerna i ‘Malmö-ligan’ (Håkan Sandell, Clemens Altgård och Lukas Moodysson), Rimbaud, Hesse, Ekelöf, Lagercrantz och många fler på vägen mot det emanciperade skrivandet. Och ja – det är bara att skriva – varje dag. Det är på många sätt en fascinerande bok – själva glidningen mellan det poetiska, det metapoetiska, upphämtningar från minnets förflutna och det i högsta grad väldigt prosaiska tilltalet när författaren går till botten med hur han själv bestämde sig för att han aldrig skulle lämna läsandet, i ett samtal med sin mor. En gång i tonåren, när han precis kommit hem mötte hans mor honom i hallen. “Just där och då, i det ögonblicket, i samma sekund som hon försökte borra sig in i mig, så fattade jag ett avgörande beslut om min läsning. Det skall aldrig kunna tas ifrån mig. Jag minns det så tydligt. Hallen. Min mor. Boken”. Ren poesi.

En annan Göteborgspoet som med all rätt fått stor uppmärksamhet i år är Jörgen Lind, vars Vita kommun sätter fram Lind som en av den svenska lyrikens främsta namn just nu. Det är en mycket ambitiös diktsamling, som avslutar den serie på fem diktsamlingar som kallas “Rede” – fem böcker utgivna mellan 2004 och 2014. Rede? Ja, med tanke på den språkliga intensitet som finns här är det snarare det tyska ordet som betyder tal eller prat som möjligen åsyftas. Den poetiska vandringen i östra delarna av centrala Göteborg förlorar sig i relationernas töcken eller tillsammans med närvarande eller frånvarande barn. Språket är hela tiden mitt i flödet, språkets tillräcklighet och otillräcklighet, tal och tystnad. “I en annan bok bär jag dig i famnen”. Hur skriver man fram “Den andre”? – Jörgen Lind skriver fram och skriver bort den Andre på ett stillsamt vis. “Men det finns så mycket kärlek. Det finns nästan ingen kärlek kvar.”

En av nittonhundratalets största diktare är den tysk-rumänske poeten Paul Celan, som föddes i Tjernivitsi (Czernowitz) 1920. Han förlorade sin båda föräldrar i koncentrationsläger, överlevde själv och utvandrade efter kriget till Paris efter något år i Bukarest och Wien, där han träffade en annan stor poet Ingeborg Bachmann – en relation som pågick av och till genom åren. När han ankom till Paris som statslös flykting av judisk härkomst blev det närmast en skandal när han gifte sig med den högadliga, strängt katolska Gisèle L’Estrange, som var grafiker. Deras äktenskap varade i nästan tjugo år och kantades av tragedier och allt som ett äktenskap kan inrymma, ända till han dränkte sig i Seine i april 1970. Celan har varit en stor inspiratör för många andra författare genom åren. Litteraturprofessorn och akademiledamoten Anders Olsson drabbades för en så där fyrtio år sedan av diktsamlingen Atemwende från 1967. Nu har Olsson översatt hela diktsamlingen till svenska, med den svenska titeln Andningsvändning (Lublin Press) den första diktsamling av Celan som översatts i sin helhet. Det är en väldigt fin översättning som gör poeten all rättvisa. Boken kompletteras med ett informativt och mycket läsvärt efterord av Olsson, där han också redogör för Celans betydelse i hans liv.

En annan svensk författare som också ägnat en stor del av sitt skrivande liv till Paul Celan är Mikael van Reis, som ungefär samtidigt som Anders Olsson hittade Atemwende, på Stadsbiblioteket i Göteborg hittade originalutgåvan av Celans Sprachgitter. Mikael van Reis arbete med sin hittills störst bok – Den siste poeten. En essä om Paul Celans aska (Daidalos) liknar inget om Celan jag sett på svenska hittills. Det är en fantastisk bok van Reis har skrivit i nio kapitel i en symmetri som i sig själv är skapad utifrån symmetrin i den diktsamling han analyserar. I denna samling finns en av Celans mest kända dikter “Engführung” som i Göran Sonnevis tolkning kallas “Trångföring” och det är kring denna dikt som både diktsamlingen och van Reis analys av den rör sig. Trångföring är en musikalisk term och är en sorts tillstånd i Bachs fugor där de olika melodislingorna möts och ligger nära varandra – trängs. Första gången jag hörde Mikael van Reis föreläsa om saken var i mitten av 80-talet, när jag deltog i ett seminarium på Göteborgs Universitet om Jacques Derrida och dekonstruktion. Då hade van Reis några år tidigare skrivit en uppsats om denna dikt. Så här trettio år senare har han gått till botten med Celans författarskap på ett sätt som jag hittills inte sett på svenska. Det är fascinerande läsning för Celan-nördar som mig, men även för andra mer allmänt intresserade av litteratur. Jag beundrar djupt den energi och noggrannhet som van Reis visar i denna bok. Och jag har läst manuset en gång om året, de senaste somrarna innan den kom ut 2015.

En av Celans stora förebilder i den tyska poesin var Rilke. En annan var Gottfried Benn, en förkärlek som jag inte delar fullt ut, men ändå läser med intresse. Därför blev jag mycket nöjd när jag hittade Benns samlade “Gedichte. In der Fassung der Erstausgabe” från Fischer när jag före ett par veckor sedan besökte min favoritbokhandel sedan nittiotalets början i Berlin, Buchhandlung Philip Wendland på Uhlandstrasse. Jag läser lite i den varje dag och hittade just idag ett par rader som på många sätt kan sammanfatta Sveriges agerande som öppet land till stängda gränser och ID-kontroller: “Edel sei der Mensch/Hilfreich und gut/ solang es die Verhältnisse erlauben/. (Ädel är människan/hjälpsam och god/ så länge omständigheterna tillåter). Några rader som alluderar på Goethe som Björn Kohlström påpekar.

Lika ofta läser jag, sedan många år T S Eliots The Waste Land. “Because the beginning shall remind us of the end/ And the first coming of the second coming” och det är kanske något sådant man kan tänka sig när det gamla året rinner ut och det nya ligger framför oss.

Därmed önskar jag alla läsare en god start på poesiåret 2016.

 

 

 

 

Facebooktwitter