Kanske årets viktigaste diktsamling? skrev Kristian Lundberg om Karin Bryggers nya bok Vi kom från överallt (Bokförlaget Korpen). Är böjd att hålla med på många sätt. Bryggers polyfona diktberättelse om utsattheten, kärleken och sorgen när en är ensam mamma – samhörigheten och stödet av vänner i samma situation lämnar ingen oberörd. Drömmarna om livet bortom den dagliga fattigdomen och utsattheten i en grupp av människor i Sverige som vanligtvis går under den politiska och samhällsorienterade debattradarn, men som berör fler än en tror. Prekariatet befolkas väldigt ofta av ensamstående kvinnor, för vilka minsta oförutsedda utgift kan medföra betydande problem. Och Karin Brygger är deras poetiska röst som talar med stort allvar, smärta men också glädje och hopp. En direkt koppling till det som hänt i höst och fortfarande händer är de irakiska mammornas flykt över bergen med sina barn i famnen. Say no more. Men det är ingen rent politisk text, utan mera en skör och hisnande vacker och sorglig poetisk gestaltning av ensamhet och kärlek med ett språk som glöder av energi och mattas av endast i “de bleka lyktstolparnas ljus”.
Nämnde Kristian Lundbergs nya bok Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du. Anteckningar om dikten. (Ellerströms) är både en sorts början och ett slut. Boken är på vissa sätt poesi som på ett oupplösligt vis flätas in i en metapoetisk berättelse om skrivandet, en sorts poetik om konsten att läsa och skriva. Lundberg skriver om en god vän som började på en skrivarutbildning och berövades all lust till fortsatt skrivande av sin lärare (som inte publicerat en enda bok) och kurskollegorna under ett smärtsamt grupparbete. “Detta är nämligen den egentliga bakgrunden till den här boken. Jag vill ge min vän en slags upprättelse genom att visa att man lär sig att skriva genom att skriva och läsa.” Och Lundbergs starkt övertygande poetiska prosa följer i spåren av vännerna i ‘Malmö-ligan’ (Håkan Sandell, Clemens Altgård och Lukas Moodysson), Rimbaud, Hesse, Ekelöf, Lagercrantz och många fler på vägen mot det emanciperade skrivandet. Och ja – det är bara att skriva – varje dag. Det är på många sätt en fascinerande bok – själva glidningen mellan det poetiska, det metapoetiska, upphämtningar från minnets förflutna och det i högsta grad väldigt prosaiska tilltalet när författaren går till botten med hur han själv bestämde sig för att han aldrig skulle lämna läsandet, i ett samtal med sin mor. En gång i tonåren, när han precis kommit hem mötte hans mor honom i hallen. “Just där och då, i det ögonblicket, i samma sekund som hon försökte borra sig in i mig, så fattade jag ett avgörande beslut om min läsning. Det skall aldrig kunna tas ifrån mig. Jag minns det så tydligt. Hallen. Min mor. Boken”. Ren poesi.
En annan Göteborgspoet som med all rätt fått stor uppmärksamhet i år är Jörgen Lind, vars Vita kommun sätter fram Lind som en av den svenska lyrikens främsta namn just nu. Det är en mycket ambitiös diktsamling, som avslutar den serie på fem diktsamlingar som kallas “Rede” – fem böcker utgivna mellan 2004 och 2014. Rede? Ja, med tanke på den språkliga intensitet som finns här är det snarare det tyska ordet som betyder tal eller prat som möjligen åsyftas. Den poetiska vandringen i östra delarna av centrala Göteborg förlorar sig i relationernas töcken eller tillsammans med närvarande eller frånvarande barn. Språket är hela tiden mitt i flödet, språkets tillräcklighet och otillräcklighet, tal och tystnad. “I en annan bok bär jag dig i famnen”. Hur skriver man fram “Den andre”? – Jörgen Lind skriver fram och skriver bort den Andre på ett stillsamt vis. “Men det finns så mycket kärlek. Det finns nästan ingen kärlek kvar.”
En av nittonhundratalets största diktare är den tysk-rumänske poeten Paul Celan, som föddes i Tjernivitsi (Czernowitz) 1920. Han förlorade sin båda föräldrar i koncentrationsläger, överlevde själv och utvandrade efter kriget till Paris efter något år i Bukarest och Wien, där han träffade en annan stor poet Ingeborg Bachmann – en relation som pågick av och till genom åren. När han ankom till Paris som statslös flykting av judisk härkomst blev det närmast en skandal när han gifte sig med den högadliga, strängt katolska Gisèle L’Estrange, som var grafiker. Deras äktenskap varade i nästan tjugo år och kantades av tragedier och allt som ett äktenskap kan inrymma, ända till han dränkte sig i Seine i april 1970. Celan har varit en stor inspiratör för många andra författare genom åren. Litteraturprofessorn och akademiledamoten Anders Olsson drabbades för en så där fyrtio år sedan av diktsamlingen Atemwende från 1967. Nu har Olsson översatt hela diktsamlingen till svenska, med den svenska titeln Andningsvändning (Lublin Press) den första diktsamling av Celan som översatts i sin helhet. Det är en väldigt fin översättning som gör poeten all rättvisa. Boken kompletteras med ett informativt och mycket läsvärt efterord av Olsson, där han också redogör för Celans betydelse i hans liv.
En annan svensk författare som också ägnat en stor del av sitt skrivande liv till Paul Celan är Mikael van Reis, som ungefär samtidigt som Anders Olsson hittade Atemwende, på Stadsbiblioteket i Göteborg hittade originalutgåvan av Celans Sprachgitter. Mikael van Reis arbete med sin hittills störst bok – Den siste poeten. En essä om Paul Celans aska (Daidalos) liknar inget om Celan jag sett på svenska hittills. Det är en fantastisk bok van Reis har skrivit i nio kapitel i en symmetri som i sig själv är skapad utifrån symmetrin i den diktsamling han analyserar. I denna samling finns en av Celans mest kända dikter “Engführung” som i Göran Sonnevis tolkning kallas “Trångföring” och det är kring denna dikt som både diktsamlingen och van Reis analys av den rör sig. Trångföring är en musikalisk term och är en sorts tillstånd i Bachs fugor där de olika melodislingorna möts och ligger nära varandra – trängs. Första gången jag hörde Mikael van Reis föreläsa om saken var i mitten av 80-talet, när jag deltog i ett seminarium på Göteborgs Universitet om Jacques Derrida och dekonstruktion. Då hade van Reis några år tidigare skrivit en uppsats om denna dikt. Så här trettio år senare har han gått till botten med Celans författarskap på ett sätt som jag hittills inte sett på svenska. Det är fascinerande läsning för Celan-nördar som mig, men även för andra mer allmänt intresserade av litteratur. Jag beundrar djupt den energi och noggrannhet som van Reis visar i denna bok. Och jag har läst manuset en gång om året, de senaste somrarna innan den kom ut 2015.
En av Celans stora förebilder i den tyska poesin var Rilke. En annan var Gottfried Benn, en förkärlek som jag inte delar fullt ut, men ändå läser med intresse. Därför blev jag mycket nöjd när jag hittade Benns samlade “Gedichte. In der Fassung der Erstausgabe” från Fischer när jag före ett par veckor sedan besökte min favoritbokhandel sedan nittiotalets början i Berlin, Buchhandlung Philip Wendland på Uhlandstrasse. Jag läser lite i den varje dag och hittade just idag ett par rader som på många sätt kan sammanfatta Sveriges agerande som öppet land till stängda gränser och ID-kontroller: “Edel sei der Mensch/Hilfreich und gut/ solang es die Verhältnisse erlauben/. (Ädel är människan/hjälpsam och god/ så länge omständigheterna tillåter). Några rader som alluderar på Goethe som Björn Kohlström påpekar.
Lika ofta läser jag, sedan många år T S Eliots The Waste Land. “Because the beginning shall remind us of the end/ And the first coming of the second coming” och det är kanske något sådant man kan tänka sig när det gamla året rinner ut och det nya ligger framför oss.
Därmed önskar jag alla läsare en god start på poesiåret 2016.
