Sven Wollter bor inte här längre.

En av mina största teaterupplevelser i ungdomen var när jag såg Sven Wollter spela huvudrollen Josef K i “Processen” på Stadsteaterns stora scen. De var 1975, jag gick i åttan och hade varit på teatern ganska ofta sedan den första gången 1972. Jag såg då “Puke” med Göran Stangertz som Karl Knutsson Bonde på skolteatern som då spelade i Stenhammarsalen hos Göteborgs symfoniker, föregångaren till Backa Teater.

Jag var helt skakad. Den enorma energi och ilska som Sven utstrålade där, ensam, längst fram på scenen var något jag aldrig upplevt tidigare. Han fyllde hela salongen med sin råstarka karisma. Jag minns fortfarande hur det kändes som jag pressades tillbaka i stolen, jag förstod inte vad som hände. Att det ens var möjligt. Den händelsen har följt mig sedan dess och därför var det särskilt roligt att Eva Bergman valde att sätta upp “Driving Miles” på Stadsteatern, när jag fyrtio år senare nyligen börjat jobba där.
Vi pratade om texten och Henning Mankell skrev till ett par bitar, så att föreställningen blev knappt en och en halv timma. Den hade spelats i Schweiz i en kortare version några år tidigare. Allt det där hände i luckan efter att Anna Takanen slutat och innan Pontus Stenshäll började på teatern i augusti 2015.

Några veckor innan premiären för “Driving Miles” var det Göteborgs Internationella Filmfestival och invigningsfilmen var “Våga älska” med Ghita Nörby och Sven i huvudrollerna. Ghita, Sven, vår producent Marie Svensson och jag träffades på Ghitas hotell och pratade en stund. Sedan åkte jag hem och förberedde lunch och Sven och Marie kom till vår dåvarande lägenhet på Kommendörsgatan. Jag serverade bland annat några dragongratinerade havskräftor som jag en gång lärde mig att göra på en fiskrestaurang i Bryssel. Det var en underbar eftermiddag. Det var första och egentligen enda gången jag var tillsammans med Sven så länge. Han var underhållande, skarpsynt, charmerande, humoristisk. Marie, som är en god vän till Svens familj och som känt honom sedan 1968 har flera gånger sagt att den där eftermiddagen verkar ha förblivit i allas våra minnen. Jag blev tvungen att skriva ner receptet till dem båda.

Den 12 februari var det premiär för “Driving Miles” och det blev en underbar kväll. Eva Bergman hade jobbat hårt med Sven för att han i den rollen snarare skulle vara återhållsam, tvekande, mjuk. Och det lyckades utmärkt. Ändå blev det en stark flashback till 1975, nu när han åter stod ensam på teaterns scen (visserligen med musiker som spelade Miles Davies musik) och var 40 år äldre, visare, mer eftertänksam. Dagen efter premiären åkte min hustru, bonusson och jag ett par dagar till Danmark, började i Århus och slutade i Skagen. Jag var i stort sett hög på de upplevelserna hela helgen. Det finns något med teater som slår ut allt annat jag arbetat med. Sven Wollter är en av dem som fått mig att känna det ända in i märgen. Kort därpå bad jag marknadsavdelningen om en bild av Sven i rollen från “Driving Miles”. Den hänger nu på mitt tjänsterum tillsammans med en fin oljemålning av Karin Kavli, en av teaterns mest framgångsrika chefer genom tiderna och ett foto av en av dess mest framgångsrika regissörer, Kent Andersson.

2015 – 2016 pågick Syrien-kriget och Sverige tog emot ett rekordstort antal flyktingar. För att hjälpa Röda korset spelade vi en extra-föreställning, som inte var planlagd sedan tidigare. Sven och all personal ställde upp och jobbade gratis så att alla intäkterna oavkortat skulle kunna gå till Röda korset. Det var sådan Sven var. Han vek aldrig ner sig och gjorde alltid sitt bästa för att kunna hjälpa dem som har det svårt. Jag kommer aldrig att glömma honom och de kontakter vi hade under de där åren.

Facebooktwitter

2 svar på ”Sven Wollter bor inte här längre.”

  1. Darefter foljde en ordvaxling i Goteborgs-posten mellan tidningens kulturchef Bjorn Werner och den konstnarliga ledaren Pontus Stenshall. – Om en teater anser att en kritiker har forlorat sitt fortroendekapital sa anser jag att teatern har ratt och bor saga det. For har kan man prata om vem som forsoker tysta vem. Om inte vi far saga det ar det vi som blir tystade av tidningen, sager Pontus Stenshall.

Lämna ett svar till Tina Phipps Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *