Mephisto på Göteborgs Stadsteater – vem var Hendrik Höfgen egentligen?

Vilket ansvar har den enskilda människan att agera i ett samhälle som är på glid?

I en recension av Mephisto på Göteborgs Stadsteater i Dagens Nyheter 19/9 lyfter Johan Hilton, bland mycket annat, fram Fredrik Evers rolltolkning av Hendrik Höfgen, dramats huvudperson. Hilton skriver: “Höfgen själv – Fredrik Evers kan redan nu räkna det här till en av sina finaste stunder som skådespelare – med sin servilitet, lynnighet och hemlighållna homosexualitet.” I sin roman med samma namn från 1936 ställer Klaus Mann frågan om ansvaret till alla, men mera specifikt till sin forne vän och svåger skådespelaren, regissören och teaterchefen Gustaf Gründgens. Hendrik Höfgen är ett illa maskerat porträtt av Gründgens. men samtidigt ett lysande porträtt.

Den aktuella tyska forskningen på området ger en splittrad och mångsidig bild. Det står bortom allt tvivel att Klaus Mann skrev sin berättelse utifrån verkliga händelser i sitt eget och Gustaf Gründgens liv. Gründgens resa från kommunistisk kabaret-skådespelare i Hamburg på tjugotalet till att bli generalintendant (högsta chef) för Preussisches Staatstheater, den högsta befattning som var möjlig att ha i teaterns värld i Hitlertyskland är hisnande på mer än ett sätt.

Som många andra tyskar fortsatte han efter kriget som om inget hänt och efter ett drygt halvår i ryskt fångläger arbetade han snart igen som skådespelare, teaterchef och regissör. Gustaf Gründgens hette egentligen Gustav Gründgens, men ändrade sitt namn till Gustaf på ungefär samma sätt som Hendrik är noga med att det ska vara ett d i hans namn. I många detaljer finns det stora likheter mellan Gründgens och Höfgen.

Det har skrivits mycket om Gustaf Gründgens, men det skulle dröja ända till 2015 innan det kom ut en vetenskaplig text; Gustaf Gründgens. Biographie av Thomas Blubacher. (Hencshel Verlag). Blubachers analys av detta händelserika liv är att det numera finns tre skolor i hur man uppfattade Gründgens. Den första tolkningen är den som i likhet med Klaus Mann ser honom som en medlöpare som gör vad som helst för att nå makten och som säljer ut sina ideal, om än med sofistikerad och tvetydig personskildring. Det finns också mycket som talar för just denna tolkning. Utvägen är att skylla på skådespeleriet i linje med Mephistos sista ord i Ariane Mnouchkines text – Jag är ju bara en skådespelare!

En annan linje pekar mot att Gründgens under sin tid som Generalintendant räddade livet på fler människor än Klaus Mann gjorde under hela sitt liv. En av dem som även 1946 hävdade detta var den kommunistiske skådespelaren Ernst Busch som Gründgens genom sina kontakter fick ut ur fängelse och som sedan kunde fly till Sovjetunionen.

En tredje linje företräddes huvudsakligen av författaren Carl Zuckmayer, som trodde sig veta att Gründgens älskade att balansera på en knivsegg och fick sin energi av att försöka hantera Hermann Göring och nazitopparna, samtidigt som han kunde driva sin egen linje i hemlighet. Denna sista tolkning vänder sig Gründgens bestämt emot i en unik intervju gjord av journalisten Günter Gaus i Gründgens hus i Manilla på Filippinerna 1963.  Han flyttade dit efter att plötsligt ha slutat som teaterchef i Hamburg redan innan pensionsåldern (han föddes 1899). En tysk bekant skickade över intervjun som är lätt att hitta på Youtube för den intresserade. Gründgens hävdar bestämt att det var en oerhört pressande situation och något som han absolut inte ville ha, men försökte överleva och avfärdar därmed Zuckmayers teori fullständigt. Han berättar också att hans främsta kontakter med naziregimen inte i första hand var med Göring utan med finansavdelningen, för att kunna finansiera de kommande årens repertoar. (intet är nytt under solen för en teaterchef)

Det är en fascinerande intervju gjord bara några månader innan Gründgens dog för egen hand efter en överdos av mediciner. Som så mycket annat är det oklart om det var ett självmord eller ett misstag. När man hittade honom död hade han skrivit på ett kuvert att han undrade om det gått snett med medicineringen, han kände sig så konstig.

I intervjun är kameran riktad rakt mot honom, inga ändringar i inställningen och det är lätt att även i denna svartvita och strama dokumentär märka av den här otvivelaktigt skickliga skådespelarens väl inövade repliker och välregisserade framställning. Särskilt intressant blir det när han pratar om sina främsta rolltolkningar – Hamlet 1936, där hans sätt att uttrycka den klassiska frasen “Ur led är tiden” och “Danmark är ett fängelse” resulterade i att han blev jagad av Goebbels och såg sig nödsakad att lämna landet för en tid. Sedan hämtades han hem av Göring och karriären gick spikrakt uppåt. Den andra rolltolkningen, som han också säger är den som betytt mest för honom var hans egen uppsättning av Faust 1960 i vilken han också spelade Mefisto. Sammanfattningen av upplevelsen av slutscenen är ett bra koncentrat av allt vad en skådespelare möjligen kan drömma om under sin tid på scenen. Att helt smälta samman med sin roll.

Jag har svårt att förstå den här intervjun som något annat än ett försvarstal, en replik till Klaus Mann, den forne vännen och svågern, som kanske kände honom och skildrade honom bättre än någon annan i sin roman. Det är inte heller ett entydigt ont, eller diaboliskt porträtt som Mann gör av Höfgen i sin roman. Tvärtom är det en skildring som sätter fram just det tvetydiga, det irrationella, det starka och svaga i en människa som ändå är ganska vanligt.

Nej, regisserad eller inte var nog inte Gustaf Gründgens en diabolisk person, utan just – en skådespelare. Och det är så som jag förstår Johan Hilton och jag delar hans uppfattning om Fredrik Evers lysande gestaltning av Höfgen på scen i denna uppsättning på Göteborgs Stadsteater. Som en människa som av olika skäl valde karriären framför hedern. Och som tvekade om huruvida det var rätt val, men gjorde det ändå. Hans försvarstal i olika tonarter liknar den klassiska medlöparens under resten av hans liv, även där i den där svartvita och inträngande intervjun från 1963 i Manilla.

Men den stora frågan för teatern idag är hur vi problematiserar ett sådant händelseförlopp i en tid som allt mer liknar mellankrigstiden. Och den frågan måste vi svara på, på det ena eller andra sättet. Ansvaret är vårt.

Facebooktwitter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *