Mephisto – maktens frestelser i en tid av moraliskt och politiskt sönderfall

Klaus Manns roman Mephisto kom ut 1936 och handlar om skådespelaren Hendrik Höfgen, en person som har vissa likheter med Manns egen svåger Gustaf Gründgen. Mann förnekade att det skulle vara en nyckelroman, men likheterna är dock för många för att det skulle vara tal om en slump.  I pjäsen går Höfgen en lång väg genom institutionerna i Tyskland från den kommunistiska Cabaret Stormfågeln i Hamburg 1923 till att bli Generalintendant för den Preussiska Staatstheatern, de tyska statliga teatrar som då, och nu, finns runt om i landet.

Pontus Stenshäll, konstnärlig ledare på Göteborgs Stadsteater på Götaplatsen, regisserar Ariane Minouchkines dramatisering av romanen och sammanfattar dess aktualitet så här: “Mephisto utforskar individens ansvar i en turbulent tid som liknar vår egen otäckt mycket”.

Ja, det kan man verkligen säga. I somras sträckläste jag Klaus Manns roman som grep mig på djupet. Mann skildrar skickligt hur Weimarrepublikens kaos med löften om enkla lösningar, bröd och revansch efter Versaillesfreden jämnar marken för världshistoriens mest destruktiva fascist- och nazistregering. I det politiska kaos utan fungerande regeringsalternativ kuppade nazisterna till sig makten 1933 och på några få månader genomfördes utrensningar av oliktänkande och politiska motståndare. Den demokratiska offentligheten bröts ned på kort tid och en ny mytologi om tyska rasens renhet och överlägsenhet skrevs fram under ledning av chefsideologen Alfred Rosenberg. Redan efter ett halvår var det inte möjligt att bedriva opposition utan att hamna i koncentrationsläger. Medierna togs över och likriktades, radion blev allas egendom genom den subventionerade radioapparaten “Volksempfänger” som gjorde att maktens röst snart hördes i de flesta tyska hushåll. Det är betecknande att det var just ett förhållandevis nytt medium – radion – som möjliggjorde en så snabb spridning av den nazistiska propagandan. Också idag står striden mellan verkliga och påhittade fiendebilder som kommuniceras via det förhållandevis nya mediet Internet. Mycket talar just nu för att en kombination av en stark relativisering av alla värden och målmedveten populistisk propaganda är en framgångsväg för diverse farliga rörelser och antidemokratiska partier över hela världen.

Hendrik Höfgen blir allt mer förförd av maktens möjligheter och hans position som Hermann Görings favorit gör att han till slut låter sig städslas. Inom kort kallas han “Maktens apa”  och “Clownen som är mördarnas tidsfördriv”. Ändå skildrar Mann Höfgen som kluven, med dubier och ångest inför den nya situationen. Och han tar ändå vissa risker för att stödja gamla kommunistiska vänner – ibland tänjer han Görings tålamod till bristningsgränsen. I romanen sätter Mann också fram rivaliteten mellan Joseph Goebbels och Hermann Göring som en viktig drivkraft i utvecklingen inom propagandans och konstens områden. Efter kriget fortsätter Gustaf Gründgen som inget hänt. Det finns en specifik händelse redan 1946 är Klaus Mann sitter längst fram vid scenen på en teater i Hamburg när Gründgen är tillbaka på scenen. Man kan bara gissa vad Mann tänkte. Själv levde han tre år till innan han dog i Cannes 1949.

Stenshälls tolkning av Mnouchkines dramatisering spetsar till de här frågeställningarna och lägger dem rakt i centrum för Höfgens liv på och runt scenen i främst Hamburg under mellankrigstiden, men den tydliga udden mot samtiden kan man inte bortse från. Under presentationen av spelåret i våras sade Stenshäll att en av tankarna med pjäsvalet också är att den ställer frågan vad som är teaterns roll i samhället, då som idag. Efter att ha följt repetitionerna på lagom avstånd vet jag att det kommer att bli flera intressanta prövningar av det, med en teknik och gestaltning som bjuder på flera överraskningar. På torsdag ska jag se en repetition av hela pjäsen sammanhängande. Ser verkligen fram emot det!

 

 

 

 

 

Facebooktwitter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *