Göteborgskravallerna för femton år sedan – och idag på Göteborgs Stadsteater

Idag diskuterar vi Göteborgskravallerna, eller som några väljer att kalla dem Göteborgshändelserna, på Göteborgs Stadsteater. Att det som hände de där dagarna i juni 2001 fortfarande är ett öppet sår har inte minst visat sig i den offentliga debatten och i sociala medier. Pontus Stenshäll, konstnärlig ledare på Götaplatsen, har hela tiden varit mycket tydlig med att det inte handlar om att värma upp gamla, och väl kända, positioneringar i frågan.

Det finns en omfattande dokumentation av stenkastning och vandalisering som genomfördes av demonstranter och andra. Det finns omfattande dokumentation av polisvåld. Syftet med dagen är inte att fortsätta utreda skuldfrågan, att förklara, ursäkta eller relativisera. Syftet är istället att minnas.

Och att låta röster komma till tals som hittills varit tysta.

Igår, på genrepet av bussturen förbi de platser där några av de viktigaste händelserna utspelade sig, fick jag höra en berättelse om en sak som grep tag i mig på ett oväntat sätt. Det var polisen Eva, som berättade om sin  placering nere vid korsningen Berzeligatan/Södra vägen. Hon berättade att hon stod där med hjälm och sköld tillsammans med sina kollegor för att avskärma Svenska mässan. Mitt emot henne stod en ung flicka, skör, liten, barfota, klädd till ängel. De talade lite, fick kontakt. Och så plötsligt tryckte en grupp svartklädda våldsdemonstranter på  bakifrån och försökte bryta igenom avspärrningen. Ängeln blev svårt klämd och hängde i Evas sköld och bad om hjälp. Så plötsligt hände något som gjorde att hon försvann och kaos utbröt. Eva letade sedan länge efter henne, men hon stod inte att finna någonstans. Sedan dess, varje gång det blir tal om kravallerna tänker Eva på ängeln. Själv tänker jag på Walter Benjamins “Historiens ängel”, en bild som kan tolkas på många sätt, också som en härold för katastrofen.

På många sätt blir den här händelsen en nyckelsituation som sätter ljuset på just sådana röster som inte hörts förut, som drunknat i konfrontationspolitikens större frågor och hårdare röster. Det är också de här människorna bland de kanske 50 000 som ville något annat, som ville ha en politisk händelse med debatt, musik, samtal innan allt förstördes av en sorts eskalering av destruktivt beteende från flera olika håll, och som verkligen förstörde för alla.

Idag hoppas vi att även minnen som inte blivit kända ska bli det. Att nya röster får höras och om en enda människa kan försonas med en annan människa och sina minnen är det värt det.

Historiens ängel backar ut i fonden.