Av olika skäl hinner jag inte vara med på FIND-festivalen som inleds imorgon på Schaubühne i Berlin. Viktigaste anledningen är förstås att vi själva har en stor premiär på Göteborgs Stadsteater på fredag ”Little Shop of Horror, i regi av Angelina Stojcevska. Men jag hann med några dagar i Berlin över helgen. Där är det som vanligt mycket på gång på teaterscenerna.
I fredags såg jag den snart tio år gamla uppsättningen ”Fräulein Julie”, dvs Strindbergs ”Fröken Julie” i regi av Katie Mitchell på Schaubühne. Det var lätt att konstatera att den håller mycket bra i Mitchells å ena sidan melankoliskt skandinaviska sommarnatt och samtidigt stenhårda klasskamp mellan Julie, Jean och Kristin som även hos Strindberg är starkt framträdande. Andra frågor, som till exempel könskampen, sjunker undan lite, om man inte väljer att se den också som klasskamp, förstås.
Filmkameran har varit med på teaterscenen ända sedan Piscators tid, men Katie Mitchell var nog den första som använde filmen som en konstform i sig, med modern teknik. Och även i ”Fräulein Julie” fungerar filminslagen, som används för att skildra vad som händer i de bortre rummen, eller närbilder av Kristins händer, som i verkligheten och synligt för alla, tillhör en annan skådespelare. Den här uppsättningen har gästspelat i ett tiotal länder i världen, bland annat Sverige, där den sattes upp på Globen. Jag skulle föredra att se kammarspelet på en betydligt mindre scen any day.
i lördags såg jag ett genomdrag av Maja Zades nya pjäs ”abgrund” (avgrund) i regi av Thomas Ostermeier. på Schaubühne Jag såg även premiären igår, så jag återkommer strax till den.
Den årliga föreställningen av Frank Castorf på Berliner Ensemble är en uppsättning som utgår från Bertholt Brechts ”Galileo Galilei” och en bit in i dramat korsas med Antonin Artauds tankar kring teater och pest som ursprungligen var ett föredrag vid Sorbonne den 6 april 1933. I Artauds manus till föredraget, som blev en skandal med få lyssnare kvar när det var över, kan man läsa detta:
”Om det väsentliga är teater som pest, så är det inte för att den smittar, utan för att den, som pesten, är en uppenbarelse, något att sätta fram, frambrytandet av ett särskilt latent, djupare skikt av grymhet, som i sig självt eller i ett helt folk lokaliserar andens alla perversa möjligheter.”
Och den närvarofilosofiska diskursen, brytningen mellan Brechts materialistiska Verfremdung och Artauds mysticistiska pest-analogi i den här uppsättningen utspelar sig på ett liknande sätt som hos Katie Mitchell, delvis framför kameran från ett annat rum. Inte med samma filmiska precision, men med lika stark utväxling.
Det är en ganska djärv (som alltid) korsning Castorf åtar sig här och det mest oväntade inslaget är kanske ändå Galileo Galilei, som spelas av den drygt 85-årige Jürgen Holtz. Han uppträder naken på scenen i en dryg halvtimme i början av föreställningen. Kanske ska det syfta framåt, till hans svek mot sin egen vetenskapliga uppfattning att jorden rör sig runt solen, och inte den förhärskande ptolemeiska varianten att solen rör sig runt jorden. Galilei fick i bokstavlig mening krypa till korset när inkvisitionen tvingade honom att avsvärja sig sin övertygelse, något han i den drygt fem timmar långa föreställningen mot slutet, ensam och halvt bortvänd från publiken, skamset tvingas konstatera. Paradoxalt nog var han ännu naknare fullt påklädd i slutscenen, skulle jag vilja säga. Nämnas här måste också Alexander Dencics fantastiska scenografi, med en månkikare i trä som nog aldrig konstruerats för en teaterscen på det viset förut.
På måndagen blev det ett ytterligare besök på Berliner Ensemble, när Veit Schubert satte upp Brechts bearbetning av ”Die Antigone des Sophokles”, som är ett samarbete med Hochschule für Schauspielkunst Ernst Busch. En brechtiansk musikant med kontrabas, gitarr och mandolin stod för inramningen av spelplatsen som var en lutande yta som växte fram efter hand som förståelsen av Antigones förmenta förbrytelse blev allt tydligare och tragedin går mot slutet. Kvar finns bara en blank yta och kung Kreon vansinnig av sorg. Det var en fin högskoleproduktion och det var inte så svårt att gissa sig till vilka i den unga ensemblen som vi snart återser på andra scener.
Premiären av ”abgrund” på Schaubühne bevistades bland andra av EU-kommisionärer och Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble, vilket säger något om förväntningarna på en ny Ostermeier-uppsättning. De uppfylldes också till råge i detta nattsvarta drama om den samtida småborgerlighetens tillvaro intill kanten av moraliska, ekonomiska och psykologiska avgrunder. Var det inte köksrenovering så var det resor och sexrelationers villkor. Hela föreställningen utspelade sig runt just ett postmodernt köksbord, där Christoph Gawenda krampaktigt försökte upprätthålla någon sorts best-practice för parmiddagar. Hans hustru som spelades av Jenny König och hennes trygga sammanhållande funktion raserades när dramats peripeti tippade över i en för alla inblandade bottenlös katastrof. Jag vill inte avslöja hela intrigen här, eftersom jag vet att några av Er kommer att se föreställningen nu eller senare. Både Gawenda och König har för övrigt båda två spelat på vår scen i Göteborg i ”Ein Volksfeind” 2018 och i just Katie Mitchells ”Forbidden Zone” 2016.
Här testade man en ny sak, hörlurar till alla i publiken, för att alla skulle höra och uppfatta ljuddesignens olika finesser. Inte alls osannolikt att detta kommer att bli vanligare på scenerna framöver.
Det var en intensiv helg på två av de största teatrarna i Berlin och som alltid var det värt varenda minut.
