Björn Sandmark bloggar

Prospero heter ett europeiska nätverk som Göteborgs Stadsteater och Backa Teater är medlemmar i. Vi hade ett möte inbokat i Paris till den 7 mars och dagen innan stämde vi av på teatern om jag skulle åka eller inte. Skälet till tvekan var förstås det allt mer utbredda Corona-viruset. Vi gjorde ändå bedömningen att det borde gå bra, så jag åkte. Två personer lämnade återbud samma dag, teatercheferna i Bologna i Italien och i Zagreb i Kroatien. Jag nämner detta för att själv förstå hur snabbt utvecklingen har gått de senaste dagarna.

I anslutning till Parismötena åkte jag vidare till Liège i Belgien för att vara med på Backa Teaters gästspel på Théatre National de Liège. Man spelade Adel Darwishs pjäs “Hierarchy of Needs” som regisserades av Mattias Andersson. Det visade sig att den sista föreställningen på onsdag kväll också blev den sista under Liège-festivalen.
Jag kom hem sent på onsdag kväll och under torsdagsförmiddagen planerade vi för hur vi skulle arbeta vidare under de rådande omständigheterna. Vid lunchtid hade vi en plan och då fick vi meddelandet att en av våra medarbetare var i karantän hemma på grund av Corona. Då var det bara att ändra all planering. Strax innan klockan 15 hade vi hanterat de akuta frågorna och meddelade att vi stänger ner med omedelbar verkan; av arbetsmiljöskäl och av hänsyn till publiken. Nu tar vi en dag i taget och följer utvecklingen.
Varken Paris eller Liège har hittills drabbats särskilt hårt. Läget där påminner om hur vi har det i Göteborg ungefär.

I lördags kväll såg jag “La Ménagerie de verre” (Glasmenageriet) av Tensessee Williams i regi av Ivo van Hove på Odéon. Pjäsen var Williams första och hade premiär 1944. Den är inte så ofta spelad i Sverige, senaste gången dock 2017 på Fria teatern i Stockholm, som också turnerade med den. På många sätt kändes det nästan som om handlingen förebådar vad som ska komma – den utspelar sig i Södern i USA under trettiotalets depression, hur en familj (som troligtvis hade likheter med Williams egen) försöker klara sig i en tillvaro av ekonomisk brist, men också brustna illusioner. Ivo van Hove annonserar inledningsvis med sonen Tom att detta snarare är en symbolistisk tolkning av dramat, vilket understryks av de marsdrömsliknande målningarna i scenografin, som är en interiör från familjens hem. Inledningen är verkligen omtumlande på många sätt, efter hand bromsar handlingen in och de symbolistiska dragen går över i en betydligt mera socialrealistisk dialog. Isabelle Huppert är stark som modern, men även Justine Bachelet spelar övertygande som den lätt handikappade och inåtvända dottern Laura. Nahuel Pérez Biscayart är både berättare och spelar sonen Tom som sannolikt också är författaren själv. Den inringda friaren Jim, Toms arbetskamrat, har en kort men uttrycksfull tid på scenen och spelas av Cyril Gurei.
Den vackraste scenen är nog ändå när Laura tar fram sitt glasmenageri och ställer det längst fram vid scenkanten och lämnar över en av figurerna till Jim som hon blivit allt mer förälskad i. Sedan går det efter ett ganska långt, delvis statiskt mittparti, snabbt och föreställningen sluter den symboliska cirkeln på ett för mig djupt medryckande vis.

Dagen därpå, i söndags, begav jag mig ut till Ateliers Berthier vid Porte de Clichy, som är Odéons andra scen. Den ligger i anslutning till och delar vissa lokaler med Parisoperans lagerbyggnader. På Berthier spelades nu Maurice Maeterlincks “Pelléas et Mélisande”i regi av Julie Duclos, en ung mycket begåvad regissör. Pjäsen hade urpremiär 1893 och brukar betraktas som ett symbolistiskt drama och gjordes även om till opera av Claude Debussy. Pjäsen handlar om Mélisande som har gått vilse i skogarna och förlorat sin krona i en fors. Hon möter Golaud, som övertygar henne att följa med honom hem och de blir ett par. Hemma på slottet vinner hon kungens förtroende och efter ett tag blir hon kär i Golauds bror Pelléas. Deras relation blir allt starkare och till slut upptäcker Golaud förhållandet, mördar sin bror och sårar Méllisande, som kort därpå föder ett mycket litet barn och sedan avlider.
Julie Declos har moderniserat pjäsen och det är påfallande hur skickligt hon lyckats. Filmsekvenserna möjliggör helt andra bakgrundsscener och förstärker symbolismens bilder på ett effektivt sätt.
Är det en slump att Ivo van Hove och Julie Declos båda vänder sig mot symbolismen? I det förra fallet var det en förändring av ursprungsdramats karaktär, i det senare en förstärkning. Kanske en ny trend inom teatern just nu?

På måndagen hade jag möte med Odéons programchef och han berättade att en nedstängning av de franska teatrarna nu var nära förestående. Igår, fredagen den 13 mars, kom beslutet att begränsa scenerna till 100 personer, vilket i praktiken är en stängning.

På måndag kväll var jag på Comedie Francaise och såg Thomas Ostermeiers kritikerhyllade “La nuit des rois ou tout ce que vous voulez”
(Trettondagsafton) av William Shakespeare. Richelieu-salen var helt fullsatt och det var knäpptyst i de nästan tre timmar föreställningen (utan paus) varade. Jag tycker att Thomas Ostermeier gör lysande teater, så också här. Denna gång bara en scenbild, en sorts diffus sandstrand och en smal spång rakt igenom parketten som används för de flesta entréer och sortier. Ostermeier arbetar oftast med scenografen Nina Wetzel och jag tycker att man i hans föreställningar alltid känner igen den utsökta precisionen i skådespelet, ljus, ljud, scenografi och textbearbetningarna som alltid är respektfulla, men som ändå bidrar till att öka den samtida aktualiteten i uppsättningen. Ytterst handlar nog denna uppsättning ändå om en sorts återskapande av en mindre moraliserande syn på kärleken än under långa perioder i Europas historia. På många sätt kanske också en återgång till den friare livsstil som faktiskt var den vanliga under Shakespeares tid och under renässansen, också innan heteronormen tog över. Möjligen är det detta som är Ostermeiers statement med föreställningen. Publiken uppskattade den väldigt mycket, så också jag.

Nyligen läste jag att bra teater skapar en stämning i salongen som gör att publikens hjärtan klappar i takt under föreställningen. Det var min upplevelse att detta faktiskt hände där. Under de knappa tre timmarna hörde jag högst ett tiotal gånger att någon i publiken hostade till, vilket var påfallande lite för att vara senvinter. Hur man ska tolka det är kanske upp till var och en.
Det var dock med tankarna fulla av teater som jag på tisdag morgon satte mig på tåget till Liège för att vara med på Backa Teaters gästspel. Och även det var underbart att se. Det är bara att hoppas att Coronaviruset försvinner snart, så att scenerna kan öppna igen. Teater är helt enkelt nödvändigt.

Under mina dryga sex år på Kulturförvaltningen arbetade jag större delen av tiden med frågan om de tvåtusenåriga Paracastextilierna från Peru. De köptes upp av den svenske honorärkonsuln i Lima, Sven Karell, på svarta marknaden efter att de plundrats från gravar i utanför Pisco (som ibland kallas Paracas) under tjugotalet och smugglades ut ur landet, delvis med diplomatpost, tullklarerades inte, utan packades upp först på Göteborgs museum, som var mottagare av donationen.
Detta är en på många sätt komplex fråga och tar en del tid att sätta sig in i. I Göteborgs-Posten kritiserades boken hårt på felaktiga grunder av en kritiker som saknar djupare kunskaper i frågan.
Därför var det extra roligt att en av landets experter på den här typen av frågor och processer, Stefan Jonsson, nu lyfter boken i en essä om det koloniala arvet i Dagens Nyheter den 1 mars.
Texten handlar om den komplicerade väv av skuld och historiska omständigheter som följer med de etnografiska museerna runt om i världen. Jonsson diskuterar Göran Collstes bok “Historiska rättvisa. Gottgörelse i en postkolonial tid” som givits ut av Daidalos bokförlag och en engelsk bok av Catherine Hall och Nicolas Draper “Legacies of British Slave-Ownership: Colonial Slavery and the Foundation of Victorian Britain” från Camebridge University Press. Jonssons slutsats är att den historiska skuld som kolonialmakterna har gentemot de tidigare kolonierna sannolikt aldrig kommer att kunna betalas av helt.

I detta sammanhang lyfter Stefan Jonsson fram den bok Ann-Marie Ljungberg och jag skrivit om Paracaskulturen i Peru och om den process jag var ansvarig tjänsteman för mellan 2009 och 2014. Boken heter “Paracastextilierna i Göteborg. Vem äger det globala kulturarvet?” och den kom ut på Bokförlaget Korpen i somras.
Jonsson skriver:
“En annan del av samma diskussion handlar om kulturarvet. På västvärldens museer diskuteras återlämning av föremål. Museerna är ofta bra på att finna svepskäl för att behålla stöldgodset. Ett föredöme är Göteborgs stads och Världskulturmuseets återlämning av de tvåtusenåriga Paracastextilierna, ett hundratal mysteriösa och spektakulärt vackra mantlar och gördlar som i början av 1900-talet grävdes fram i Paracasregionen i Peru. År 2009 producerade Världskulturmuseet utställningen “En stulen värld” som förklarade för besökarna hur dåtidens museichefer dragit fördelar av den koloniala ordningen för att smuggla dem till Göteborg.
Björn Sandmark, dåvarande kulturchef i Göteborg och nyckelperson i striden om Paracastextilierna, dokumenterar tillsammans med Ann-Marie Ljungberg processen i “Paracastextilierna i Göteborg”. I samarbetet mellan politiker och museifolk i Göteborg respektive Lima ser han ett exempel på en gottgörelse som gör båda parterna klokare och rikare, dels för att de bidrar till historisk rättvisa, dels därför att båda gynnas av ömsesidigt samarbete.”

Det är förstås värmande ord, efter en lång och komplicerad process och jag vill också passa på att lyfta fram den politiska processen i staden som föredömlig. De tre ordförande som satt i Kulturnämnden under denna tid, Helena Nyhus, Thomas Martinsson och senare Mariya Voyvodova arbetade mycket konstruktivt med sina nämnder och kollegor i kommunstyrelsen, kommunfullmäktige och inom partierna. Det var aldrig en politisk stridsfråga, utan man delade förvaltningens bedömning att detta var rätt väg att gå. Paracastextilierna i Göteborg är sannolikt de mest värdefulla föremål som lämnats tillbaka till sitt ursprungsland. Det känns fint att tänka på inför den sista leveransen textilier som enligt planen ska lämna Göteborg under stadens 400-årsjubileum 2021. Då firar även Peru sitt tvåhundraårsjubileum. Det finns alltså anledning att fira!

Njutningsfyllt läser jag kanske 20 – 30 sidor om dagen i Walter Benjamins “Passagearbetet” i Ulf Peter Hallbergs mästerliga översättning och blir allt mer involverad i Benjamins analys av Paris som exemplet på hur den moderna staden växte fram under 1800-talet. Benjamin vänder och vrider på Baudelaire och Marx på ett sätt som är svårt att värja sig emot. Baudelaire som på vissa sätt identifierar sig med staden där han uppehåller sig lika mycket inne som ute, på Ile Saint-Louis, där han bor. Nationalekonomen Marx utvecklar sina teorier om industrialiseringen i den begynnande massproduktionens tidsålder.
Nyligen läste jag någonstans att den skrivna texten allt mer börjar ersättas av bilden som viktigaste kommunikationsmedlet. Alla som använder sig av emojar på sina telefoner har en omedelbar förståelse för den saken. Men det gäller inte bara den postmoderna tidsålderns hieroglyfer, utan även den mer upphaussade Instagram-influencerns inflytande över vissa delar av det offentliga rummet, åtminstone i sociala medier, men ibland långt utanför dem.

I Passagearbetet skriver Benjamin. “Inom massproduktionen är en sak av särskild betydelse för aurans förfall: det är den massiva reproduktionen av bilder.”
Jag antar att det finns hur mycket som helst att säga om de unika konstverkens aura och deras betydelse under den förindustriella tiden, innan man började trycka och massproducera bilder. Men det är inte det som intresserar mig här.
Under slutet av 1800-talet började fotokonsten utvecklas och inledningsvis var fotograferna få och de hade oftast en studio för att porträttera människor i olika livsskeden. Fotograferandet ägde förstås även rum ute på stan, inte minst Paris är väldokumenterat.

Men under de första hundra åren av kamerans tillvaro hände inte så mycket med själva tekniken, utom möjligen att kamerornas format minskade. När jag var barn på 1960-talet började spegelreflexkameror bli allmän egendom och fotograferandet blev allt vanligare. Först var det svartvitt som gällde, därefter kom snart färgfilmen. Det finns bilder på min syster och mig från när vi var 3-4 år. Då kunde det ta någon månad eller två innan man knäppt alla bilder på de Agfa eller Kodak-filmrullar med 20 eller 36 bilder som var det vanliga. När man lämnade in filmen tog det någon vecka innan man fick de färdiga bilderna. Det var lika spännande varje gång att se om de “blivit bra”. På sjuttiotalet dök de första Polaroidkamerorna upp och det var kul att få se bilden direkt. Jag köpte min första Mamiya Sekor 1975 och tog huvudsakligen diabilder med vidvinkel och teleobjektiv som man fick släpa med runt i en liten fotolåda. Jag känner igen min egen generation när de pratar om “kort” istället för bilder. Ni förstår säkert vart jag vill komma med denna tillbakablick.
Idag lägger Apple mer krut på kameran i våra telefoner än på alla andra funktioner, till exempel hållbara batterier. Men vad är det då som hänt ur ett benjaminskt perspektiv?

På något vis blir min slutsats att vi helt enkelt har gått Full Circle och bildens ökade status har lett till en upplivning av aurabegreppet kring olika personer som av olika skäl tar plats bakom eller framför kameran, inte sällan på båda ställena. Selfien måste väl vara det tydligaste exemplet på begäret efter erkännande av den egna auran som någonsin utvecklats, om vi här kan låna ett begrepp från Hegel. Enstaka massproducerade bilder kan förstås fortfarande ha stor räckvidd, men i större delen av världen har nog ändå återtagandet av den individuella auran i bildens värld blivit det främsta beviset för att massproduktionens tid i vissa avseenden är över. Enskilda människors fantasi och konstnärliga uttrycksförmåga har kommit tillbaka som ett möjligen oväntat resultat av den tekniska utvecklingen. Kamerorna i telefonerna massproduceras förstås. Med de olika uttryck som blir möjliga är mer individuella än någonsin. Undrar vad Walter Benjamin hade tänkt om det?